Det drar mot jul. Eller julen drar mot oss, mullrande allt närmare som ett överlastat godståg med en obeveklig tidtabell. Jag hänger upp en stjärna, pusslar med julledigheten, kokar knäck och grubblar över barnens önskelistor på kylskåpet. Och jag jobbar.

Jag skriver om den arabiska våren som blivit en vinter med regionens första mer (Tunisien) eller mindre (Egypten och Marocko) demokratiska val. Islamisterna vinner. I de flesta fall är det så kallade moderata islamistiska partier som värnar kärnfamiljen och de traditionella könsrollerna men är måna om de goda relationerna till väst, inte minst turismen och de inkomster den genererar, och som därför inte vill ha någon sharialagstiftning. Men i Egypten gör de bokstavstrogna salafisterna bra ifrån sig. De vill uppfostra befolkningen med hot om avhuggna händer och stening.

Efter årtionden av förtryck får nu miljontals män och kvinnor i dessa länder välja sina ledare – och då väljer de ledare som kommer att begränsa deras frihet snarare än att vidga den. De väljer att mota tillbaka kvinnor från arbetsmarknaden till hemmet, de väljer att belasta män med än tyngre försörjningsbörda och fjärma dem från sina barn, de väljer att diktera både mäns och kvinnors klädsel, matvanor och umgänge. Varför?

Visionen om ett bättre liv

Jag mejlar frågan till min vän Saleh Rwigema i Burundi. Vi träffades när jag luffade runt i Afrika för tjugo år sedan och han var en tiggarpojke på en busstation i Rwanda. Nu är han 32-årig flykting från folkmordet som pluggar business administration på universitetet och försörjer sig och sina släktingar genom att sälja elektronik som han på outgrundliga vägar importerar från Dubai. Han är en entreprenör, som det skulle heta i ett politiskt program om framtidens svenska arbetsmarknad. Och han är muslim.

Han skriver att islamisterna förtrycktes, fängslades och torterades under diktaturerna. Ändå lyckades de hjälpa miljontals av de fattiga som regimerna glömde. Den enda gratis sjukvården i Egypten stod islamisterna för, skriver han. För detta belönas de nu när det är val.

Förtrycket och fattigdomen alltså. I dessa länder där regimens män lurade bakom varje gathörn, där ingen vågade dryfta sina politiska eller ens filosofiska idéer, där har religionen erbjudit det enda öppna fönstret för visioner om ett bättre liv. Och i dessa fattiga länder, där uppemot en tredjedel av invånarna inte kan läsa, där blir flerpartisystem, parlamentarism och pressfrihet meningslösa storheter när de landar som rymdskepp i byar och kåkstäder. Vad som räknas är det välgörenhetsarbete som islamisterna bedriver i varje kvarter.

Eftersom Saleh och jag är vänner frågar vi också varandra hur vi har det. Han har just haft malaria men är frisk nu. Och jag? När han frågar är det min förbannade skyldighet att ha det bra. Har jag det? Jag vet inte. Det är inte bara julen och jobbet och tvätten och disken och utvecklingssamtalen och fotbollsträningarna och bilbesiktningen och sommarstugans elräkningar och högen med olästa tidskrifter och de nya garderoberna som står i sina platta paket och väntar på att skruvas ihop, det är också tåget som är försenat idag igen, det är valet mellan trettiosju usla friskolor och det är soporna som svämmar över vid återvinningsstationen eftersom den billiga entreprenören som vann upphandlingen inte kommer och hämtar dem.

I-landsproblem, skulle min klarsynta 15-åring säga. Javisst. Men detta är ju ett i-land, ett fritt, avreglerat och sekulariserat land. Kan man då inte begära ett fungerande samhälle? Tydligen inte, inte i ett kapitalistiskt land.

Den som väljer

Det står alltmer klart att kapitalismen faktiskt inte duger. Vi snurrar i våra ekorrhjul, vi jobbar oss sömnlösa för att betala för en konsumtionsnivå som begränsar snarare än befriar oss. Gamla människor dör av svält för att de privata vårdbolagen låter skattepengarna gå till vinst åt ägarna istället för till verksamheten. Knappt läskunniga ungar får toppbetyg för att skolföretagen vill locka åt sig fler elever och därmed mer skolpengar. Och bortom våra gränser skälver hela finansvärlden när den ena överskuldsatta konsumtionsekonomin efter den andra havererar.

Är detta ytterligare en förklaring till islamismens framgångar? Det är faktiskt möjligt. Den västerländska kapitalismen framstår kanske inte längre som en självklar förebild. Och i arabvärlden finns nu en möjlighet till politisk nystart vars like inte har skådats sedan Murens fall i Östeuropa för över tjugo år sedan. Islamismen står för en dogmatism och en slutenhet som inte gynnar någon, men misstron mot vårt politiska system är också välgrundad. Det måste finnas en tredje väg, som värdesätter utbildning, sjukvård och omsorg i ordens verkliga betydelse, som prioriterar jämlikhet och rättvisa före allt annat och som ser värden bortom den andfådda konsumtionen och jultåget som dunkar mot rälsen. Den vägen finns för oss också. För vi lever väl i en demokrati? Vi väljer väl?