För min julkrönika tänkte jag återknyta till en undersökning som gjordes inför julen 2002 men som är lika aktuell i dag. Det handlade om ett försök att beräkna hur mycket ett antal julklappar ”kostar” i förhållande till betalningsförmågan för människor i olika inkomstlägen. Siffrorna togs fram av DN efter inspiration från en fackförbundstidning.

Dåvarande statsministern Göran Persson, som hade 102 000 i månaden, antogs betala det verkliga priset för en flaska parfym (475 kronor) eller en kokbok (129 kronor). För Volvos dåvarande vd Leif Johansson skulle samma vara relativt sett bara kosta 35 respektive 10 kronor, medan ett butiksbiträde med 15 500 kronor i månaden skulle få punga ut med en summa som i ”Perssonpengar” motsvarade 3 126 respektive 849 kronor. Något att reflektera över för tomten!

Fyrtioen gånger högre löneökning

När jag såg de här siffrorna fick jag lust att jämföra inkomstutvecklingen för statsministern jämfört med en mig närstående person, nämligen jag själv.
Göran Perssons statsministerlön 2002 var 102 000, Fredrik Reinfeldts är i år 144 000. (Håkan Juholt har samma lön, eftersom S bestämt att deras partiledare ska ha samma ersättning som statsministern.) Statsministerlönen har alltså ökat med 42 000 kronor eller drygt 41 procent sedan 2002.

2002 var min pension 11 188 kronor. Det är den pension som är baserad på förvärvsarbete, den pension som arbetarrörelsen tog strid för i ATP-omröstningen 1959. I år är samma pension, numera av obegriplig anledning omdöpt till ”tilläggspension”, 12 216 kronor, en ökning med drygt 9 procent.

Tar man hänsyn till penningvärdets förändring under den här perioden motsvarar 102 000 år 2002 117 456 kronor i dag. Reinfeldt har alltså fått en rejäl reallöneökning jämfört med sin företrädare.

För min och andra äldre pensionärers del har utvecklingen dessvärre gått i motsatt riktning. I kronor räknat har statsministerlönen höjts nästan 41 gånger mer än pensionen. I realt penningvärde är min pension lägre i dag än för nio år sedan. En uppräkning som endast täcker penningvärdets förändring skulle ha gett 12 833 kronor i stället för 12 216 kronor.
Som om inte de här skillnaderna vore tillräckliga betalar pensionärerna numera dessutom högre skatt än den så kallade aktiva befolkningen. När Juholt antydde att åtminstone den orättvisan borde rättas till hånades han av kritikerna inom det egna partiet. Det skulle bli alldeles för dyrt. 70 miljarder i jobbskatteavdrag var däremot inte för dyrt.

Från progressiva till regressiva skatter

Då och då kommer beräkningar av hur mycket inkomstskillnaderna har ökat i Sverige under de senaste årtiondena. I själva verket har klyftorna ökat ännu mer än vad skillnaderna i bruttoinkomst antyder, eftersom skattesystemet har gått från att vara progressivt till att bli allt mer regressivt.

Det började redan vid skatteomläggningen 1990, då de sänkta marginalskatterna finansierades bland annat genom höjd och breddad moms. Men på samma sätt som en julklapp ”kostar” mer för en låginkomsttagare än för en höginkomsttagare tar momsen en större andel av en låg än av en hög inkomst. Samma sak gäller energiskatter och alla typer av punktskatter. Formellt är de lika för alla, men i praktiken slår de hårdare mot dem som har låga inkomster.

Varför har då en så stor del av skattebördan flyttats från det som gör att folk har råd att betala skatt, nämligen inkomsterna, till utgifterna? Och varför utgår nästan alla förslag till ytterligare förändringar av skattesystemet från att den utvecklingen bör drivas ännu längre?

Vinnarna sätter dagordningen

Jag tror faktiskt det är så enkelt som att vinnarna sätter dagordningen, bestämmer vilka frågor som får diskuteras och vilka ”problem” som upphöjs till Problem. Det betyder inte att vinnarna skulle vara onda. Många av dem tror uppriktigt att de själva är omistliga och förtjänta av sina privilegier. Och eftersom de huvudsakligen träffar andra som liknar dem själva och läser varandra i de dominerande mansmedierna kommer de aldrig i kontakt med fakta och tankar som kunde rubba deras övertygelser.

Åke Olsson skrev en gång en krönika i Arbetaren som gick ut på att om halva Sveriges befolkning försvann genom ett hål i marken skulle det inte ens märkas i de dominerande medierna, och det är sannare än någonsin.

Men siffror brukar de ändå ha respekt för. Jag skulle gärna vilja ställa några frågor till Sveriges politiker, som har beviljat sig själva helt andra villkor än de som gäller för oss vanliga dödliga.

* Tycker du att det är rättvist att den som tjänade 102 000 för nio år sen har fått 41 gånger högre inkomstökning än den som tjänade 12 000? I båda fallen handlar det om skattepengar och ersättningar som är demokratiskt beslutade.

* Tror du att vinnaren skulle ha slutat jobba för att i stället leva på bidrag om han inte fått den ena skattelättnaden efter den andra?

* Sover du gott om natten?