I femårsåldern var jag skräckslagen inför tanken på graviditet och ofrivilligt moderskap. Jag visste inte hur barn egentligen blev till, men jag var likväl överväldigad av skräck inför risken att själv bära på ett.

Det kan tyckas besynnerligt att en liten flicka, ett decennium innan sin sexuella debut, bar på denna oro om befruktning. Var kom allt detta från? Lustigt nog, med tanke på att jag kommer från en familj av ”Pajalakommunister” och gudsförnekare, var det den bibliska berättelsen om Jungfru Maria som planterade detta frö av neuroser i min spensliga flickkropp.

Som alla barn i min förskola gick jag i söndagsskola, eller ”kyrkans barntimme” som det kallades. Mest lekte vi, lade pärlplattor och sprang glatt omkring i kyrkans lokaler. En del av timmen ägnades emellertid till högläsning av Barnens bibel. En gång, när det nalkades jul, läste prästen högt ur berättelsen om Jesu födelse. Detta under som han menade var anledningen till alla de festligheter som jag förknippade med högtiden i fråga. Istället för att förundras över denna historia minns jag hur jag blev alldeles förskräckt. Det tycktes mig så ohyggligt orättvist att stackars Maria helt oförhappandes fick ett barn på halsen, utan att ha gjort någonting alls! Denna historia bet sig fast, och jag gick hädanefter runt med känslan att jag när som helst skulle kunna ha en växande mage, ett barn. Att moderskapets ok var ett ofrånkomligt öde, bortom mina önskningar och aktiva vilja. Dessa barndomsneuroser kom att påverka mitt förhållande till det sexuella långt in i vuxenlivet.

Jag frågar mig hur det hade sett ut i dag, när allt fler bibelöversättningar har tagit bort epitetet ”jungfru” framför bibelns främsta kvinnliga gestalt. Ett ord som är resultatet av en felöversättning av det hebreiska ordet almá som i själva verket betyder ”flicka” eller ”ung kvinna”? Vad som skulle hänt om mariologin släppt sin närmast patologiska besatthet vid Marias livslånga oskuld och passiva position? Hade mitt förhållande till allt detta sett annorlunda ut?

Legitima offer

Denna anekdot säger någonting om hur bibliska kvinnoskildringar påverkar det samhälle vi lever i i dag, både på ett strikt personligt plan – som i mitt fall – men även inom andra domäner. Detta gäller allt från mödravårdens utformning (där kvinnor tvingas förhålla sig till ett myller av uppfattningar om den goda, stoiska, modern) till populärkulturens skildringar av det kvinnliga offret där detsamma ofta ges legitimitet och endast kan sörjas om hon – som Jungfru Maria – är obesudlad, oskuldsfull och passiv och sist men inte minst: vit som snö, skör som porslin.

Ta till exempel Lukas Moodysons film Lilja 4-ever om trafficking från 2002. Detta var en film som när den kom fick oerhörd betydelse, som skapade debatt och ett organiserat motstånd mot sexuell människohandel, särskilt från öststaterna. På så vis var filmen givetvis viktig och opinionsbildande. Men, vad säger det faktum att Moodyson var nödgad att skapa en så ovedersägligt ren, oskuldsfull och älvlik karaktär för att väcka åskådarens medlidande och empati? Varför måste det kvinnliga offret uppvisa en sådan renhet för att få legitimitet just som offer? Och inte minst: Vad skulle hända om dessa skildringar var mer nyanserade? Skildringar där det inte bara är ett slags kropp som kan utsättas för våld, och där ett offer inte måste utmärkas av en fundamental passivitet, hjälplöshet och bristande kontroll över sin situation utan även tillåts ett aktörskap och en historia som sexuellt begärande subjekt?

Här träder Todd Solondz film Palindromes fram som ett intressant exempel. I Solondz film möter vi Aviva, en 13-årig flicka som drömmer om att få ett barn. En dröm som motarbetas på alla möjliga vis av Avivas föräldrar, ett välutbildat par från den amerikanska medelklassen, och som slutar i en påtvingad abort. Förutom själva temat för filmen, som tvingar oss att ställa frågor om femininitet och klass, uppmanar filmens själva utförande oss att ifrågasätta våra förutfattade meningar kring offerskap och dess koppling till en ideal femininitet. Aviva spelas nämligen av tio olika skådespelare, med olika etnicitet, ålder och kön. Från att inledningsvis vara just ett sådant offer som vi finner i Moodysons film, låter Solondz Avivas öde porträtteras av till exempel en överviktig afroamerikansk kvinna, en man, en äldre kvinna. Kroppar som vanligtvis inte kan kombineras med den föreställning om offrets uppenbarelse som den bibliska berättelsen förmedlat i vår tid.

En komplex värld

I Palindromes är offerskap inte en enkel sak. Samtidigt som Aviva givetvis är påverkad av flickrummets ideal om moderskap, och i sin vilja att uppfylla detta ideal utnyttjas och utsätts för våld, representerar hon även ett jag med en stark vilja som vänder sig mot sina föräldrars medelklassideal och deras idéer om vad som kännetecknar en god, emanciperad, kvinna. Aviva både faller offer för och bryter mot samhälleliga konventioner. Hon är både svag och stark samtidigt.

Todd Solondz behöver ingen idealiserad bild av kvinnan för att skildra de mekanismer och maktordningar som är en verklighet för många. Han vågar visa världen, och de som agerar i den, i all sin komplexitet. Således kommer han verkligheten långt mycket närmare än Moodyson. Även om Moodysons film gjorde det enkelt att handla, blev kanske de handlingar som inspirerades av hans film ibland missriktade. Visserligen är Lilja enkel att sörja, men kanske rentav för enkel? För vad händer med alla de som faller utanför ramarna för det idealiska offret som vårt samhälle tycka klänga sig fast vid? De som inte är nog offer, eller offer på rätt sätt? Enkla bilder kommer aldrig vara verkningsfulla om vi vill förändra maktrelationer, även om de kan tyckas lättgripliga och kraftfulla.

Därför är det, om vi verkligen vill ställa oss frågor om hur makt cirkulerar och verkar, dags att bryta med den misogyna och rasistiska diskurs som den bibliska berättelsen gett oss. Vägra vara jungfrur och martyrer och hävda rätten att lida och njuta bortom dessa stereotypa bilder!