Nu har kritiken tystnat. Djurgårdens IF får 90 miljoner av kommunen för att rusta upp träningsanläggningarna Kaknäs och Storängsbotten.

Detta i ett led i anpassningen till konstgräsplanen som planeras bli Djurgårdens hemmaarena från och med 2013. Länge såg det ut som att Hammarby, som står inför samma dilemma, inte ett öre av kommunen.

Men trycket blev för stort då bl. a. Socialdemokraterna satte ned foten. Twitter och tidningsartiklar överhopades av frågan: ”ska inte båda klubbarna få samma möjligheter?”.

Nu när Hammarby också fått sina pengar har mobben tystnat, alla är nöjda och glada.

När ska folk vakna upp och inse att damfotboll också är fotboll?

Framgångsrika fotbollslag, gynnar samhället

När Socialdemokraterna slår sig själva för bröstet och säger att de tycker det är rimligt att lagen behandlas lika undrar jag vart kvinnorna tagit vägen i denna diskussion.

Ska inte de också få sin del av kakan eller ska de få fortsätta sitt titta på medan andra tuggar och sväljer och sedan plocka upp smulorna?

Det verkar inte bättre.

Jag köper att Djurgården och Hammarby behöver rusta upp sina träningsanläggningar, även om jag tycker att 90 miljoner skulle kunna användas till bostäder, det behövs om Stockholmsfotbollen ska kunna återerövra fotbollstronen från Skåne.

Jag är liksom inte den som är den som inte vill att idrotten ska utvecklas och vara i princip så bra som det bara går. Jag är liksom för statens satsningar på elitidrott, jag tror att en bra idrott, framgångsrika fotbollslag, gynnar samhället.

Men jag är emot att vi liksom inte ser damidrotten. I detta fall ser vi inte damfotbollen.

Inte ens en arena att lira på

Hammarbys damlag befinner sig i samma fria fall som herrlaget. De har trillat ur damallsvenskan och nästa säsong kommer mest troligt att bli lika tuff och hård som den herrlaget lagt till handlingarna.

Än värre är damernas undermåliga arena. Utan att överdriva vågar jag kalla Hammarby IP för damallsvenskans mest utskällda arena, många lag är nog lättade över att Hammarby inte längre är en del av damallsvenskan – av den enkla anledningen att de nu slipper en sliten arena med undermåligt konstgräs och läktare utan tak.

Djurgården, som slutade på åttonde plats i damallsvenskan 2011, har inte ens en arena att lira på. Några matcher in i säsongen som just passerat kom beslutet att de inte längre fick dispens för att spela på Östermalms IP.

Plötsligt stod de där, mitt i en stad där kommunen skjuter till miljoner och åter miljoner för diverse arenaprojekt för herrlag och ombyggnationer av herrarnas träningsplaner, och visste inte var de skulle spela nästa match i damernas högsta serie.

Förstår ni hur befängd hela den här diskussionen är? Förstår ni själva hur sjukt det låter?

Skinande ny arena

Smaka på meningarna en gång till, läppja och låt sedan alla smaklökar känna dess smak, svälj långsamt och fundera:

Hammarbys damer har en arena som inte borde få kallas för arena och som motståndarna skyr som pesten – och det är inte på grund av någon magisk hemmaklack utan för att arenan är dålig.

Hammarbys herrar har snart en skinande ny arena att luta sig tillbaka mot och kommunen har just lassat in 90 miljoner för renovering av träningsanläggning.
Djurgårdens damer har ingen arena, de lirar under 2012 på Stockholms Stadion, en arena som i och för sig är bra men knappast lämpad för damfotboll och en arena som inte är gratis för en klubb med en redan ansträngd ekonomi.

Djurgårdens herrar har snart en skinande ny arena att luta sig tillbaka mot och kommunen har just lassat in 90 miljoner för renovering av träningsanläggning.

Så, hur tycker ni att det smakar? När jag smakat på sanningen vill jag kräkas.

Det smakar illa och jag vill instinktivt spotta ut den. Men jag tvingas tugga och svälja. Så ser sanningen ut.