Första gången jag intervjuade Pia Sundhage sa hon ”En fråga jag ofta får från sportjournalister är när är jag redo att ta över ett herrlag? Jag är så trött på den frågan. Om jag bemödar mig att svara så brukar jag fråga tillbaka. När är ett herrlag redo att tränas av en kvinna?”.

Citatet summerar lite av vad sporten på Feministiskt Perspektiv gör. Vänder och vrider på frågeställningar, rotade normer och värderingar. Vi har inte svaren, men strävar bortom den verklighet som nu råder.

Ställer andra frågor, testar hypoteser för att bredda sportvärlden som är väldigt stereotyp och ickeinkluderade.

Feministisk Perspektiv har i snart ett år nu levererat sportartiklar med just ett – feministiskt perspektiv. Aldrig tidigare har det hänt. Att en feministisk tidning trampar in i idrottens värld på det här sättet. Aldrig trodde jag att det skulle bli så intressant som det har blivit.

Ett feministiskt perspektiv i sportjournalistiken föll sig rätt så naturligt. Mycket tack vare de skribenter som stadigt skrivit för sporten under året som gått. Alva Fotbollsflatan Nilsson, Märit Rönnols och Elisabeth Wahl. De som, liksom jag, älskar sport men anser att normerna inom idrotten känns trånga och ibland gör det svårt att andas.

Inledningsvis snurrade tankarna rejält. ”Hur ska vi kunna konkurrera med de stora tidningarna?”, ”Hur ska vi kunna göra nyheter när vi inte tillnärmelsevis förfogar över samma resurser som de etablerade?”

Men efter mycket blötande och stötande, diskussioner i redaktionen, så föll liksom bitarna sakta men säkert på plats. Vi ska ju göra något helt nytt. Vi ska belysa sportens värld utifrån ett annat ljus. Ett ljus som tyvärr ofta är släckt. Vi som anser att det är dags att göra upp med homofobin och sexismen inom idrotten. Vi som tycker att det är dags att den etablerade sportjournalistiken börjar ta sitt ansvar. Det ska bli vårt signum.

Ta Patrik Sjöbergs avslöjande om de sexuella övergreppen. I stället för att grotta i detaljer om vad som hänt eller hur det kändes sökte svar på varför han inte vågat berätta tidigare. Vilka strukturer och outtalade normer som kunde ligga bakom och förstärka den skam som per automatik infinner sig vid sexuella övergrepp.

Och visst fanns det svar. Patrik Sjöberg sa till Feministiskt Perspektiv att rädslan för att bli betraktad som bög var en av anledningarna till att han inte vågade berätta. Absolut inte den enda. Men den fanns där. Den låg där och skavde hos en redan förnedrad människa.

Vad hände sedan? Ordförande för svenska friidrottsförbundet, Lennart Karlberg, gick ut och förstärkte skammen hos offren. Han valde det klassiska ”sopa smutsen under mattan”. Det vi inte ser, existerar inte. Här har vi ett tydligt exempel på vad vi ser som vår uppgift – att synliggöra och riva den massiva mur som idrottsvärlden har byggt upp. Den som bidrar till ett exkluderande från det övriga samhället. Visa på att övergrepp, våld, rasism och sexism existerar även inom sportens värld. Den är inte skyddad från samhällets smuts.

Detta mönster ligger som en löpare utsträckt på den plan där sporten huserar. När Magnus Hedman, (en före detta målvakt i det svenska fotbollbollslandslaget) dömdes för sexköp fick han mer eller mindre oemotsagd betona sin oskuld. De unga kvinnorna som knappt kunde ett ord svenska förblev namnlösa. Nyligen dömdes en annan fotbollsspelare vid namn Alexander Gerndt för misshandel på sin ex-hustru. Även här var sportmedierna flata i sina skildringar över det inträffade.

I samtliga ovan nämnda fall kliver vi in med genusglasögon och levererar texter som sällan kan läsas i den etablerade sportpressen.

Under Malmös Feministiska Forum satt jag i en paneldebatt tillsammans med maskulinitetsforskaren Jesper Fundberg och en av Fi:s talespersoner, Stina Svensson. Där diskuterade vi maskuliniteten inom idrotten. Vad den får för konsekvenser? Vilka som är vinnare respektive förlorare? Det mest tragiska, vilket vi alla var överens om, är att samtliga förlorar. Pojkarna som inte ska bete sig som ”kärringar” det vill säga, svaga och visa känslor. Tjejerna som ska ”tuffa” till sig och bete sig mer som killar ”gör”. Den fostran som sker inom idrottsvärlden i dag fråntar killar rätten att visa känslor. De ska bita ihop tills de spricker. Medan tjejerna tvingas tona ner sina affekter. Inte vara ”blödiga”. De fråntas rätten att vara människa.

Detta tror jag är en farlig väg att gå. Idrottsrörelsen är stor. Den lockar mängder av ungdomar. Resultatet är det vi ser på sportsidorna i dag. Alla ska vara herren på täppan. Zlatan sparkar sina lagkamrater i ryggen. ”På skoj”. Hockeyn tacklar sönder och samman varandra. ”Det ingår i spelet, det ska smällas på när man lirar hockey”. Sedan hyllas de som hjältar. Få tänker snäppet längre. Hur mår de människor som ständigt pressas till det yttersta och aldrig officiellt tillåts att hämta andan? Kanske till och med bryta ihop? Ska de antingen hyllas eller hatas? Förbrukas för att sedan vara förbrukad?

Den här diskussionen hoppas vi kunna fortsätta föra. Vi är trots allt – bara människor.

Feministiskt Perspektiv väljer alltid också medvetet att först och främst lyfta fram damidrott och individuella damidrottare. Varför? Kort och gott därför att resterande medier väljer det motsatta.

Alla tips från våra läsare som rullat in till sportredaktionen har överraskat mig. Alla som ställt upp på intervjuer. Alla nya skribenter som har hört av sig med förslag och vill skriva passar jag på att hälsa välkomna.

Min tolkning är att vårt perspektiv behövs. Vi är många som älskar att utöva och titta på sport. Men vi vill också att en förändring ska ske. Vi vill inte tvingas parera mellan det vi älskar och det som är skevt i sportvärlden. Att bryta inrutade mönster är svårt och kräver hårt arbete. Där har Feministiskt Perspektiv mycket att bidra med.

Så därför vill jag härmed tacka alla läsare och skribenter för det året som gått. Tacka för att ni varit med och gjort Feministiskt Perspektivs sportavdelning möjlig. Jag hoppas också att ni är med oss kommande år för att fortsätta på den stig vi nu tillsammans börjat trampa upp. Vi gör något viktigt och unikt. Så ha nu en underbar jul och gott nytt år. 2012 kommer vi tillbaka, förhoppningsvis tillsammans och ännu starkare.