Jag har alltid en känsla av tomhet varje år när Stockholm Pride är slut. Det är en sådan befrielse och lyx att gå runt i en Pridebubbla en hel vecka och frossa i seminarier, samtal, fika med vänner på Kulturhustaket, hänga i Kungsträdgården på kvällarna för att sedan dansa vidare ut i Pridenatten. Det är fantastiskt att leva i ett land och i en stad där vi som identifierar oss med HBTQ–rörelsen kan få fira Pride med pompa och ståt och bjuda in övriga samhället till en sådan fest varje år.

Pride är dock ingen enhetlig rörelse utan snarare en samlingsplats för många olika. Pride är ett uttryck för politisk kamp och solidaritet; kamp för alla människors lika värde, rätten att få älska och leva med vem/vilka vi vill. Solidaritet med rörelser i andra länder där förtrycket mot HBTQ- personer fortfarande tar sig fruktansvärda uttryck. Pride är också en manifestation för alla oss som på olika sätt kämpar mot heteronormen.

I detta ”vi” ingår också heterosexuella som solidariserar sig med HBTQ-rörelsen, och som ser att homofobi och heteronormativitet inte är förenligt med ett jämlikt och rättvist samhälle. Heterosexuella som kanske själva på olika sätt bryter mot heteronormen och trånga könsroller, och som ser Pride och HBTQ-rörelser som den frihetssträvan de är.

Pride är alltid sig likt och samtidigt förändras det varje år. I år har den största förändringen varit slopat inträde och att Pride Parken flyttat in till centrala Stockholm och Kungsträdgården. Ett modigt grepp från Prides styrelse, som möjliggjort för många fler att tillgodogöra sig festivalen. Det gav möjlighet för de som ännu inte funderat så mycket över Pride, och vad festivalen står för, att komma in gratis och se med egna ögon vad Pride handlar om.

Jag kan konstatera är att alla inte kunde hantera denna generösa och kärleksfulla inbjudan. Uppenbarligen är inte delar av heterosamhället redo för ett gratis Pride. Vi är många som vittnar om stirrande blickar, glåpord och till och med trakasserier inne på Prideområdet. Det i sin tur ledde till att många besökare inte kände sig trygga under Pridefirandet i år. Så ska det inte vara, och Pride 2012 måste därför förändras till viss del jämfört med i år.

Jag ser framför mig att Pride 2012 ska fortsätta vara en salig blandning mellan fest och allvar, mellan samtal och dans. Jag ser hur fler flator tar plats på stora scenen och att inte bara Babsan får symbolisera det lite roliga och härliga som är Pride. Vi kanske kan få se Moa Svan som gäst på allsång på Skansen den veckan?

Jag hoppas att Stockholm stad är beredda att bidra med mer pengar då jag tror att staden tjänar ofantligt mycket mer på Pride än vad den ger tillbaka. Jag ser att platsen för Pride-Park måste flyttas igen, för jag anser att det är nödvändigt att återinföra inträdet.

Ett inträde som vi, som är en del av eller solidariserar oss med HBTQ –samhället, är beredda att betala för att värna Pride som frizon och mötesplats. Det kan tyckas sorgligt att backa från fritt inträde, men det vi ska komma ihåg är att det inte är Pride som backar. Det är heterosamhället som inte är beredd att komma in.

Vissa argumenterar för att vi måste ta lite skit och utbilda ”allmänheten” – med motivering att om ett par år så blir det bättre. Jag säger nej tack till det – vi utbildar ”allmänheten ”och försvarar oss och våra livsval 51 veckor om året. En vecka fritt från uppdraget som ofrivillig informatör har både du och jag förtjänat.

Happy Pride!