Banga inte handlar om 15-åriga Mickan och hennes vänner i Göteborg 1999 under sommarlovets sista dagar. I en värld helt utan vuxnas insyn brottas Mickan med dilemman kring sex, kärlek, vänskap och rådande hierarkier.

Vem är slampa och vem är player? Vem får bestämma när leken övergår till allvar? Vem backar upp och vem bangar?

Varför valde du att filmen skulle utspelas på slutet av 90-talet?

– Mycket för girlpower-trenden som rådde då, när tjejer uppmanades att vara självständiga genom att spela på sin sexualitet, med förebilder som Spice Girls och Laura Croft. Det var många tjejer som kickade ass i push-up-bh på TV och det skapades en bild av att den sexualiserade tjejen får mest makt. Många tonårstjejer anammade sedan detta, men mötte en helt annan attityd till stilen av vuxna och andra tonåringar i sin omgivning än den bilden som hade förmedlats via medierna. Buffalostilen förstärkte filmens problematik, säger regissösen Fanni Metelius.

I Banga inte använder Fanni Metelius filmmediet för att beskriva beteenden och sociala situationer och vill framföra sin kritik mot traditionella könsroller. Huvudpersonen Mickan ikläs ingen offerroll, utan är självständig och aktiv. Det är hon som driver handlingen.

– Jag är intresserad, eller snarare provocerad av orättvisor och missbruk av makt. Jag tycker att film är ett bra medel att beskriva beteenden och sociala situationer. Eftersom bild och film påverkar vår verklighetsuppfattning och normbildning så oerhört mycket tycker jag att det är extremt viktigt att som filmare vara medveten om vilka strukturer och normer man är med och skapar.

Och Fanni Metelius tror att många längtar efter att se fler kvinnor skildras mångfacetterat på filmduken. Hon tycker att västerländsk film överlag domineras av en heterosexuell vit mans blick på världen, vilket har resulterat i att kvinnor och människor av annan klass eller etnicitet ofta har reducerats till stereotyper och plattityder.

– I svensk film har jag verkligen saknat starka, aktiva och komplexa unga tjejer. Men det känns som att det hänt mycket spännande de senaste åren, jag älskar till exempel Lisa Aschans film Apflickorna.

Även om Fanni Metelius kan se spännande förändringar i könsbalansen mellan regissörer, är hon medveten om samhällsstrukturerna som även inkluderar filmbranschen.

– Det är klart att det vore toppen om alla som har makt inom filmbranschen skulle tänka ett varv extra ibland innan de anställer, ger stöd eller sätter programtablån. Det blir ju så mycket bättre och roligare när flera typer av människor och sätt att tänka får ta plats i det offentliga rummet.

För närvarande går Fanni Metelius kandidatutbildningen i filmisk regi och gestaltning vid Filmhögskolan i Göteborg. Hon bestämde sig för att bli regissös under sin tid på Fridhems folkhögskola. Hon var 20 när hon sökte in och hade ingen direkt erfarenhet av film.

– Jag visste inget om bländare eller bildutsnitt och tänkte absolut inte att regissör var något jag kunde bli. Jag såg framför mig Ingmar Bergman, Steven Spielberg eller Peter Dalle när jag hörde det ordet. Man måste ha rätt bra självförtroende för att ge sig på en sådan grej. Men jag var sugen på film och tänkte att jag ville skriva manus eller kanske klippa. Jag slet för att lära mig allt om film och efter ett år visste jag att det var regissösrollen som jag tyckte var allra roligast och då valde jag att försöka satsa på det.