När ABF:s FilosoForum i Göteborg bjöd in till sin tredje och sista föreläsning för hösten var det historikern Sara Edenheim, verksam på Centrum för genusvetenskap i Umeå, som intog talarstolen. Temat för kvällen löd ”Varför begär vi historia”, och i sin föreläsning reflekterade Edenheim kring relationen mellan historievetenskap och identitetspolitik. En reflektion som i förlängningen – enligt henne själv – har betydelse i försöket att förstå och analysera genusvetenskapen och aktivismens tillstånd samt möjligheterna att göra politiskt motstånd i vår tid.

Detta är frågor som Edenheim även behandlar i boken Anakronismen – Mot den historiska manin som utkom på bokförlaget Glänta tidigare i år. Då denna bok, trots Edenheims uppenbara pedagogiska kvalitéer, kan erbjuda vissa svårigheter för läsaren fungerade tisdagens föreläsning som en tydliggörande presentation av den problematik och de frågor som boken behandlar.

I sin bok frågar sig Edenheim hur det kommer sig att vi vänder oss till historien för att hitta svar på vår samtids centrala frågor och varför det är genom att referera till historien som vi försöker att få politisk legitimitet och erkännande. Vidare frågar hon sig vilka konsekvenser detta historiebruk får, och försöker slutligen att introducera ett annat förhållningssätt där det begär som hon menar styr historieskrivningen tillåts träda fram i ljuset.

Istället för att se vändningen till historien som en självklarhet tolkar Edenheim det i termer av ett symptom, ett begär att skriva in ett trauma i en övergripande berättelse, ge det en mening, för att kunna distansera sig från den traumatiska upplevelsen. Historieskrivningen är således inte, enligt Edenheims mening, en bearbetning av ett trauma utan själva manifestationen av det samma. Historieskrivandet har med andra ord en form av övertäckande funktion, där traumat inte tillåts bryta upp ett tidsförlopp utan istället skrivs in i den samma och således blir förståeligt och hanterbart – ”Du har blivit utsatt för våld i det förgångna, men det liberala samhället ska återställa ordningen” tycks berättelsen lyda. Således förlorar traumat sin aktualitet och sin radikala kraft som en kritik av samtiden, och blir istället ett sätt att legitimera en liberal ordning och dess inneboende rörelse mot frihet och jämlikhet. Låter det krångligt? Låt oss vända oss till några exempel som tisdagskvällens åhörare erbjöds.

Det ofta det förflutna som får bära hundhuvudet om det är något som anses vara fel i vår samtid. Därav fraser som ”Det är oacceptabelt att dessa fördomar lever kvar än idag”. Vår tid, vårt nu, ses således som den goda, välvilliga, tiden som kämpar mot ett ont förflutet. Således förs vår blick bort från de maktstrukturer som karaktäriserar vår samtid. Dessa anses inte vara bestämmande för vår nyliberala samhällsordning, utan beskrivs snarare i termer av kvarlevor som denna ordning kämpar mot. Här skrivs således en linjär, teleologisk, historieskrivning fram där historian, liksom en Hollywoodfilm, alltid har ett lyckligt slut där alla är frigjorda och åtnjuter det liberala samhällets alla rättigheter. Förtryck existerar således inte på grund av en nyliberal ordning, utan istället trots denna.

Samtidigt som historian får spela denna negativa roll, som bärare av det onda och icke-liberala, har den även en positiv och legitimerande position. Detta menar Edenheim framkommer tydligt i identitetspolitiken. Genom att visa på en enskild grupps stabilitet och ständiga närvaro i historien kan denna grupp normaliseras och ges legitimitet så som ett offer som det liberala samhället erkänner. Genom att hävda att det specifika begäret inte innebär en brytning med en viss ordning, utan att det i själva verket alltid har varit där men glömts bort eller negligerats, inlemmas således gruppen i ett större narrativ kring det liberala samhället och dess rörelse mot en mer och mer utbredd frihet. Påståendet att ”homosexuellt begär alltid har funnits” fungerar således, enligt Edenheim, som ett sätt att avradikalisera denna position och göra den till någonting ofarligt och redan tillhörande den liberala kroppen. Begäret kontextualiseras och begripliggörs genom att inlemmas i ett historiskt ramverk och tillåts inte vara där som någonting främmande, hotfullt och radikalt ifrågasättande.

Både det förstnämnda och det sistnämnda sättet att förhålla sig till historian blir med andra ord ett sätt att inte ta ansvar för sin samtid. Men vad vore då en annan möjlig position? Hur tänka politiskt bortom historieskrivningens legitimerande teleologi?

Det är här anakronismen som tankemodell träder in i Edenheims projekt. Edenheim menar att om vi slutar försöka att inlemma vårt begär i ett linjärt historiskt narrativ tvingas vi att ta ansvar inför vårt begär i nuet. Det är genom att inte ständigt skriva in vårt begär i ett historiskt narrativ, utan istället låta detta begär framträda i sin egen rätt – bortom mening och historia – som vi kan tänka det politiska. Här rör det sig om ett begär som på ett mer chockartat vis manifesterar sig och bryter med ett liberalt narrativ. Anakronismen söker inte kontextualisera det egna begäret, utan använder istället – på ett våldsamt vis – varje text eller bild i sitt egna, narcissistiska syfte utan ansatser till uppbygglighet. Begäret finns således där, bortom det logiska och det begripbara. Här närmar sig Edenheim den tyske filosofen Walter Benjamin men även queerteorin, och då särskilt teoretikern Lee Edelmans bok No Future vars begrepp ”sinthomosexuality” just syftar till ett begär som vägrar att inordna sig i den prokreativa logikens tidsuppfattning.

Som läsare och åhörare ges vi egentligen inga konkreta exempel en sådan form av politisk aktivitet, då Edenheim menar att det politiska inte kan kontrolleras eller systematiseras. Edenheim presenterar emellertid tre olika negativa gestalter som, enligt henne, utövar en form av kritik mot det linjära tänkandet och sökandet efter begriplighet. Däribland finner vi bland annat Sofokles Antigone som, enligt Edenheims mening, visar på samhällsordningens instabilitet samt dess begär att förtränga och förneka sin fundamentala fragilitet. En form av politiskt motstånd skulle således vara att demaskera betydelsekonstruerande narrativ och visa på det begär efter begriplighet, stabilitet och representativitet som ligger bakom dessa konstruktioner.

Även om Edenheims förslag inledningsvis kan tyckas något abstrakt och fjärran från en politisk ”verklighet” tycker jag att hon under föreläsningens gång på ett övertygande vis lyckades visa på dess relevans för samtida aktivism och tänkande kring det politiska. Tar vi Edenheims bok på allvar tvingas vi tänka bortom den egna gruppens legitimering och erkännande, och se hur detta delvis kan ha syftet att dölja våldshandlingar i vår tid och även avradikalisera motstånd genom att skriva in det i Historien. Detta betyder givetvis inte att vi inte ska kunna kämpa för en viss grupps rättigheter, eller att det vore fel med identitetspolitik. Poängen är snarare att vi som kritiska tänkare och aktivister måste vara på vår vakt, och inte låta erkännandets sötma distrahera oss från en kritisk analys av vår tid.

Även den efterföljande frågestunden visade på ämnets aktualitet. Här frågade sig till exempel en historielärare hur han skulle kunna föra in denna form av kritisk analys av historieproduktion i sin undervisning. En undervisning som, efter Jan Björklunds uttalade vilja, ska bli allt mer dominant i det svenska utbildningssystemet och vars syfte är att skapa en nationell identitet. Att försöka visa på vilka begär som styr denna vilja till gemensamma nationella historiska narrativ kan kanske hjälpa oss att demaskera en politik vars drivkraft är att skapa en enhetlig identitet genom produktionen av ett samlande narrativ samt genom uteslutandet av det som inte får plats inom ramarna för denna gemensamma identitet.