För några veckor sedan antog FN:s råd för mänskliga rättigheter den första resolution som markerar alla människors lika värde, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Ett av de länder som röstade emot resolutionen var Ryssland.

Den dagen befann jag mig i Moskva, där projektet GayRussia sedan 2006 försöker få igång en Pride-manifestation, Moscow Gay Pride. Myndigheterna har aldrig gett sitt tillstånd och varje år möter aktivisterna våldsamma attacker. En av grundarna är aktivisten Nikolai Alekseev, som ändå uttrycker stor hoppfullhet:

”När vi lanserade GayRussia den 17 maj 2005 kom inte en enda journalist på vår presskonferens i Moskva. Ett år senare hade vi ett rum fullt med över 100 ackrediterade journalister. Och det här intresset för våra kampanjer förnyas varje år sedan dess av media”, säger han i ett uttalande på hemsidan.

Jag undrar om Alekseevs starka framtidstro avspeglas hos andra, icke-aktivister och besöker Pusjkinparken i hjärtat av Moskva. Det är en inofficiell men välkänd mötesplats för kvinnor inom hbtq-gemenskapen. Några tjejer i åldern 17 till 22 beskriver läget som motsägelsefullt. Samtidigt som polisen gör razzior mot gayklubbar och med våld slår ner Pride-marschen finns en stark sammanhållning och många, livaktiga svartklubbar. Vera, student vid Moskvauniversitetet, säger att de går ut nästan varje helg.

– Om du läser en guidebok kommer du inte att hitta några bra klubbar i Moskva, säger hon, men bara ikväll finns det tre eller fyra att välja mellan, bara du vet var de finns.

Vera berättar också att hon och hennes flickvän ibland råkar ut för kommenterar från folk på stan, som säger att deras liv är onaturligt och icke-ryskt. Fast ingen i hennes familj har haft någonting emot hur hon lever sitt liv. Men, säger hon, människors attityder påverkar. Många lever med en självbild av att de inte är normala, att någonting är fel på dem.

Aljona, som försörjer sig som fotbollsspelare, berättar om årets Pride-marsch. Den öppet homofoba borgmästaren i Moskva hade förbjudit marschen. Aktivister hoppades ändå att den skulle kunna bli av. Manifestationerna hölls trots polisens avspärrningar, och totalt 18 av omkring 30 deltagare arresterades. Ändå var arrangörerna nöjda. Den mediala uppmärksamheten blev stor och positiv och flera ryska tidningar uttryckte sitt stöd för hbtq-aktivisterna.

Aljona säger att hon gärna velat ha en Pride i Moskva, men att det kanske inte måste vara det första steget. Hon får medhåll av sin vän Dasha, som säger att visst vore det bättre om Pride fick stöd från polisen och myndigheterna, men att det som redan finns i dag räcker ganska långt. Framförallt tycker hon att fokus borde ligga på att bekämpa det fysiska våld som många hbtq-personer, framförallt bögar, utsätts för. Ändå tror hon att det är viktigt att fortsätta försöka genomföra Pride – förr eller senare kommer den att kunna hållas utan motattacker.

Jag lämnar Moskva med blandade intryck. Å ena sidan finns stora problem, de största kanske med myndigheter och polis. Å andra sidan finns ett starkt stöd från vanligt folk och även media, och en stark framtidstro som borgar för fortsatta framsteg för ryska hbtq-personer.