När Ana avlossade pistolen mot kvinnans huvud mindes hon de gånger kvinnan tipsat polisen om att hon smugglade knark. Hon såg framför sig bilden av den dagen då kvinnan slängde sig på knä framför henne och slet bort korset från graven där dottern Ana förlorat vilade. Kvinnan var en granne som inte ansåg att hon förtjänade att minnas barnet på ett värdigt sätt.

Ana kände ånger, handen darrade när hon osäkrade revolvern, men hon såg inget alternativ. ”Den gången kände jag mig ångerfull och dålig för jag kände kvinnan och visste att hennes barn skulle bli utan sin mamma.” Den kriminella grupp hon tillhör ledde henne till den rätta platsen och tidpunkten då hon skulle göra upp med kvinnan vars barn därmed blev föräldralösa. Hon sköt.

Skottet blev inledningen på det ”arbete” som Anas nya position krävde, som lejd mördare inom sin grupp. Tillsammans hade de rest igenom flera av delstaten Chihuahuas kommuner. I dag, i fängelset, återberättar hon vart och ett av de 30-talet mord hon medverkat till och som inte lett till något enda åtal. Det enda brott som hon dömdes för sedan de andra misstankarna avskrivits är olaga innehav av skjutvapen.

Hon är 27 år och har utvecklat en kylig karaktär, via tiden inom milisen och de omständigheter som präglat henne med död, hat, hämnd. En perfekt formel för att bli en idealisk ledare för en av de kriminella grupper som ”arbetar” över hela landet. Grupper som de senaste tre åren vuxit i styrka och blivit allt bättre organiserade, enligt Anas vittnesmål.

Separationen

Hon är född i Kina. Fadern, med rötter i USA, reste som turist till det asiatiska landet, där han lärde känna den som skulle bli hans fru. I Kina är det bara tillåtet att ha två barn, vilket var deras avsikt. Men när Ana och hennes tvillingsyster Sofia föddes såg sig fadern tvungen att överge sin fru med hennes äldre son och resa till Ciudad Juárez för att bo där med sina döttrar.

Fadern tyckte mer om systern, och Ana blev så förbittrad att hon bemötte båda med intolerans, aggressivitet och avundsjuka. Ändå höll systrarna ihop.

Den känslomässiga distansen till fadern och systern gjorde att hon tillbringade mer tid hos en faster som bodde i en annan del av Chihuahua. Ana umgicks med sin kusin som var sex år och hon åtta. De förstod varandra och blev nära vänner. Några år senare flyttade Ana in hos fastern, som hon kallar mamma, och kusinen hon kallar sin välsignade bror.

När hon fyllde 14 år lämnade hon grundskolan. Ana hade bestämt sig för att börja på militärskola och pappan godkände det. Erfarenheten märkte henne och avgjorde hennes öde. ”Jag älskade uniformen, disciplinen, allt var bra, men jag blev traumatiserad.” Hon var nära att rymma. Som 17-åring blev hon gravid och fick en flicka som i dag är tio år och som lever med sin far. Barnen är den enda dörren till hennes känslor så dem talar hon bara om ytligt.

De första mötena med döden

När hon kom ut från militärskolan var hon 22 år. I samma veva utsattes Anas tvillingsyster Sofia för ett överfall och dödades av en förlupen kula. Det väckte hämndkänslor i Anas sinne, mot den som skjutit, mot vem som helst egentligen.

Brodern (kusinen) Diego började umgås med nya vänner och förändrades, vilket oroade Ana. Hon säger att hon valde att dela hans umgänge för att beskydda brodern. Fadern till en av ungdomarna anställde Diego, och skickade honom på ärenden som hon inte visste något om.
Vid ett tillfälle behövdes en chaufför. Ana anmälde sig som frivillig och väl i bilen upptäckte hon ett stort vapen, vilket föreföll helt normalt i det område de befann sig. Det underliga för bilens ägare var att den unga kvinnan på 23 år hanterade vapnet med så pass van hand.


Ana fick anställning som chaufför. Månader senare insåg hon att hennes bror och de andra ungdomarna i gänget ägnade sig åt knarkhandel och även mord, för 500 eller 1 000 pesos (300–600 kronor). ”Du ger dem lite pengar, ett fordon och de känner sig mäktiga. Det är det enda som krävs för att sätta igång allt.” säger Ana.


Hon lärde känna människor som smugglade knark och gick in för affärerna, fortfarande som chaufför och bud, men snart steg hon i graderna för den kapacitet och hängivenhet de såg i henne.


Diego använde droger, aldrig hon. Det handlade om arbetsdisciplin. Hon ansåg det viktigt att vara klar i huvudet för att göra ett bra ”jobb” och det gjorde att hon klättrade snabbt. Det hade inte gått många månader när en rivaliserande grupp kom till området. De hade redan identifierat vilka som ingick i Anas grupp. Militären förvarnade om rivalernas ankomst så att de skulle hinna därifrån. Alla gav sig iväg utom Anas bror. När de andra kom tillbaka fick de reda på att brodern kidnappats. Ingen visste var han tagits, och Ana började leta. En av broderns vänner kunde peka ut kidnapparna.

Några dagar senare informerade medierna om en ung man som kidnappats, halshuggits och satts i brand. ”De skar av honom huvudet och tog det till mamma (mostern). Jag bestämde mig för att hitta de skyldiga”.

Sedan den dagen svor hon att hon skulle hämnas. Mostern förblev tyst en hel månad. Ana letade efter broderns kropp för att kunna ha en vaka och begrava honom. ”Det enda jag hade i huvudet var att de torterade och dödade honom. Jag visste att det fanns några brända kroppar och ville att myndigheterna skulle bekräfta att det var min bror och överlämna kroppen. Men de sa att det var bäst för mig att inget veta. De lät mig inte hämta min brors kropp. Myndigheterna hade full koll hade blivit hotade tror jag.”

Hennes skärpa i dödandet utvecklades, så kändes det. ”Kartongen de skickade med min brors huvud ökade min beslutsamhet. Med blod berättade de att om vi höll en vaka över hans döda kropp, var än vi befann oss, skulle de döda alla som kom dit.”

Befordran

När de som går in i en kriminell grupp väl visat lojalitet och kunnande befordras de först till medhjälpare och sedan till lejda mördare. Medhjälparna använder vapen, men ”arbetar” bara som stöd. De lejda mördarna har ansvar för det tunga ”arbetet” och tjänar mer.

Ana tjänade 1 000 pesos i veckan när hon började som bud och chaufför. Sedan fick hon 2 500 när hon höll utkik efter militären. Hon såg till att inga soldater kom in i området, eller förvarnade om de närmade sig en plats där gruppen befann sig. Hon ”arbetade” alltid i en grupp med fem personer där hon var den enda kvinnan.

Väl befordrad hade hon rätt att vara uniformerad, vilket innebär att använda dekorationer, stövlar, vapen och ett annat namn. Sedan blev hon medhjälpare och gick igenom sitt första eldprov.


”Jag var flickvän till en militär. Vi bodde i en stad och en granne ogillade mig. Hon hade redan gjort mig mycket ont. En dag angav hon mig, men jag blev förvarnad så när huset genomsöktes hittade de mig inte. Jag förlorade en baby som vi begravde i trädgården och satte ett kors vid graven. Men grannen slet bort korset. Hon hatade mig.”

Det var för att hon kontaktat myndigheterna och uppfört sig på ett sätt som gruppen inte gillade som de bestämde sig för att kidnappa och döda henne. ”Vi tog henne till en egendom, där avlossade jag pistolen mot huvudet.” Med jämn röst och fast blick berättar hon att den dagen kändes det dåligt, för att hon kände kvinnan och hennes barn. Något som aldrig upprepades. Alla andra mord mötte hon med kallt blod och sinne.

Hon säger att hon medverkat vid mellan 30 och 32 mord. Hon berättar mekaniskt om tortyr, personer som bands, brändes, om olika metoder. Hon minns att fyra av de mördade var kvinnor och konstaterar: ”Kvinnorna är mer uthålliga än männen. Männen som vi torterade gav med sig, kvinnorna erkänner inte.”

Ana beskriver att en kvinna torterades av gruppen. De högg av henne fotlederna och hon sa inget, sedan knät och inget. ”Vi fortsatte tortera henne och hon sa inget ända tills hon dog.” Var och varannan dag berättas det i medierna om våldsamma mord, om människor som hittas torterade på olika sätt. Som om de var offer för monster eller helt andra väsen än människor. För dem är det naturligt. Deras blod, sinne, känslor verkar förstelnade. Ana är ett tydligt exempel på hur långt en människa kan gå ”under omständigheterna”.

Hon klär sig alldagligt: jeans, enkel blus och hennes smink är diskret. Ansiktet visar hennes ungdom. Frisyren är enkel, utan hårfärgning. Hon ser vanlig ut och kan konversera. Språket är enkelt och bildat.

Med sin oavbrutna men lugna stil berättar hon att det finns många, många kroppar begravda i massgravar som har kalkats för att inte djur ska gräva fram dem och avslöja morden.

Hon berättar detaljer om personer som torterats fastbundna, som blivit bitna, hon minns olika fall och försäkrar att hon vande sig.

Mördandet av oskyldiga? De föräldralösa barnen? ”Jag har inte tänkt på det sättet”, medger hon. ”Arbetet” kräver koncentration, att vara på sin vakt i varje ögonblick, agera mekaniskt, säkert och effektivt för att lyckas, för att inte dö på grund av ett misstag. Det handlar om att överleva.

Medborgargardet

De tar inga droger, de ägnar sig bara åt att hämnas de som har ekonomiska eller moraliska skulder till knarkkartellerna, specifikt med den egna gruppen, och de ser sig som medborgargarden. Ana och hennes grupp på fyra personer formades och ”arbetade” i Chihuahua. De bidrog till att befria kidnappade personer, eftersom de anstå det orättvist att kidnappa de som inte har någon koppling till kriminaliteten.

En vän till gruppen, i en annan del av Chihuahua bad om hjälp för att befria sin son, som kidnappats i deras område. De visste att de flesta kidnapparna är före detta militärere och började spåra upp dem.


Via ett telefonsamtal som mamman mottog inledde de sin ”utredning”. Det hade gått två veckor sedan kidnappningen och förövarna hade redan krävt pengar för att befria sonen. ”sedan fick vi reda på att de var militärer”.


De fick syn på kidnapparna i ett köpcentrum och tog ut dem till parkeringen. Kunder insåg vad som pågick men låtsades som ingenting enligt Ana. Hon förklarar att i det läget finns varken nerver eller tvekan.

Anas grupp tvingade kidnapparna till den plats där de stängt in sitt offer. Han släpptes fri men innan de tog honom till mamman torterade kidnapparna som tidigare var militärer.

Sådana fall finns det många exempel på runtom i delstaten, där kroppar märks som varning för att skapa rädsla bland dem som ägnar sig åt den typen av brott, framför allt kidnappning, våldtäkt och utpressning.

Gripandet

En anonym anmälan avslöjade dem. De befann sig i en stad där de ”arbetade” några dagar. Militärer kom till huset där de befann sig för att gripa dem. Där hittades tre kilo marijuana, fem stöldanmälda fordon, vapen, radioapparater, militärkläder och annat som avslöjade dem som en grupp inom den organiserade brottsligheten. Ana tjänade 35 000 pesos, cirka 21 000 kronor, som lejd mördare per månad, plus ”kompensationen” som tillkom när offren bar pengar på sig.

Myndigheterna misstänkte att gruppen var ansvarig för mordet på en man som hittats på öppen gata i en stad i delstaten. Så rapporterades fallet i lokalpressen. Åtalspunkterna var mord, vapeninnehav, innehav av ammunition, stulna fordon, organiserad brottslighet och narkotikabrott.

I dag står Ana bara åtalad för vapeninnehav och litar på att hon snart blir fri. Detta trots rättegångarna mot henne hålls i ett av fängelsetts skyddsrum, då hon betraktas som en farlig fånge, och domarna befinner sig i en annan del av staden.

Hon förklarar själv varför hon betraktas som farlig. ”jag har aldrig kommit överens med kvinnor. Jag kämpar för att kunna leva med dem, men här har jag tvingats vänja mig. En dag var det en som förargade mig. Jag tog några stift, hoppade från andra våningen och stack stiften i henne. Jag var väldigt arg, väldigt upprörd.”

Det som traumatiserade henne i militärskolan var skriken. Hon står inte ut, säger hon. ”Skriken och utskällningarna gör mig mer upprörd än slag, jag tappar kontrollen om någon skriker åt mig. När jag börjar slå tar det aldrig slut, det är in i döden, det är den disciplin och den styrka som de lärde mig. När du kidnappar någon är det inte för att låta dem leva, men här inne har jag lärt mig att kontrollera mig.”

Fängelsets insida

Fängelsets kalla väggar, bristen på brottsliga aktiviteter, och den påtvingade isoleringen ledde till paranoida vanföreställningar hos Ana. Hon har bara varit fängslad i sex månader. Under de första veckor hon satt inne hörde hon röster. Det var barnen till hennes första offer, försäkrar hon. Kvinnan talade själv till henne. Ana kunde inte sova, och har fortfarande svårigheter, men det börjar bli bättre. En terapi som fungerat är att prata, att berätta vad hon upplevt, fast naturligtvis inte för myndigheterna.

”Tack vare Gud har jag det bra”, säger hon och framhåller att hon inte tror på något helgon, gott eller ont, bara på Gud.

Ana kom med sin partner till domstolen. Han blev också gripen. ”När jag kom hit märkte jag att det var en vana. Jag älskar honom inte, och jag går inte ens dit på besöken, här har jag det lugnt.”

Om sina barn säger hon bara att de är med sina fäder. Dottern på tio år är med sin pappa och de andra två barnen, åtta och sex år, bor med sin pappa. ”Jag tar varken droger eller har laster, men utanför förlorar du identiteten och nu är det enda jag är rädd för att mina barn ska ställa mig till svars för det jag gjort.

När hon väl blir fri vill hon lämna den kriminella gruppen, säger hon med övertygelse. Hur? ”Jag har varit diskret, det vet de, just nu måste jag vara här och är fortfarande en del av dem, men jag kan säkert prata med dem. Jag vet att de kommer att förstå mig”.

Även om hon inte vet vem som är chef för hela gruppen, försäkrar hon att hon känner och har en bra relation med några som skulle kunna visa förståelse och låta henne lämna sin grupp.

Ana är övertygad om att korruptionen i Mexiko inte kommer att upphöra. Det finns för många pakter mellan myndigheter och organiserad brottslighet.