Det är kvinnodag. 53 organisationer har samlats på Historiska museet i Stockholm med DR Kongo som tema. Våldtäkterna som begås av väpnade grupper, både rebeller och armé, har inte upphört. Detta trots all uppmärksamhet på senare tid, särskilda FN-resolutioner och strömmar av internationella besökare till Panzisjukhuset, där i vart fall en del av offren kan få hjälp att läka. Nyligen dömdes fyra officerare och fem soldater till relativt långa fängelsestraff för att på nyårsdagen ha begått massvåldtäkter i området Fizi.

Straffriheten har varit och är ett av de största problemen, anser Godelive M’longe Msabah. Hon är koordinatör på kvinnoorganisationen Fadi, som arbetar med alfabetisering och forum för diskussioner om hur kvinnor ska kunna hävda sina mänskliga rättigheter. Med stöd av den svenska organisationen Kvinna till Kvinna driver Fadi fyra sådana verksamheter i östra Kongo. Samtidigt konstaterar hon att hur katrastofal den formen av sexuell terror än är, finns det fler former av våldtäkter som bidrar till att kvinnor förtrycks och hindras från att hävda sina rättigheter.

De våldtäkter som begås av främmande förövare ute på fält eller i byarna är de mest omtalade. Godelive M’longe Msabah kallar dem vanliga våldtäkter. Hon pratar också om våldtäkter i hemmet. Katimba Sabuni från Afrosvenskarnas Riksförbund, ASR, tolkar:

– Det kan drabba kvinnor som är trötta efter alla hushållsbestyr och därför inte har någon lust till intimt umgänge, men mannen tvingar sig på henne med våld. Traditionen bidrar till det här eftersom den säger att kvinnan ska vara tillgänglig.

Ekonomisk våldtäkt kallar hon det när mannen kommer och tar ifrån en jordbrukande kvinna hennes grödor eller beslagtar förtjänsten från en kvinna som arbetar med affärer. Hon berättar om flickor i skolan som tvingas ligga med läraren för att få betyg.

Hur kvinnors självuppfattning påverkas av övergreppen har varit tydligt på kvinnocentrumen och i mötet med kvinnor i 17 byar där Fadi i samarbete med ASR driver upplysningskampanjer om hiv och aids.

– I början kom de till mötena med attityden att de inte ville delta. Det var kvinnor som aldrig talade i större församlingar, kvinnor som inte ens talade inom familjen eller inför grannarna i byn. Kvinnorna var närmast som en sak, en bit papper, ett objekt som vi kan titta på i rummet. De hade ingen respekt för sig själva som personer.

– En person som våldtagits kan till och med bli avhyst från hemmet av sina barn. Då har hon ingenting, inga kastruller, inget hem. På grund av stigmat förlorar kvinnorna anseendet, vilket leder till att de vill ta livet av sig eller av förövarna, säger Godelive M’longe Msabah, och fortsätter.

– Många kvinnor i östra delen av Kongo har inte gått i skolan. När de hör om andra människor som reser andra delar av världen känner de att de velat gå i skolan. Då kunde de ha gjort som henne. Om de hade känt till sina rättigheter kanske de inte hade blivit våldtagna.

Nu känner kvinnorna som deltagit i Fadis aktiviteter inte bara till sina rättigheter. Flera av dem har fått träning i att själva leda diskussionsgrupper för andra kvinnor i sina byar.

En av kvinnorna i publiken som har vuxit upp i Kongo uppmärksammar det mod som krävs för att prata om de här frågorna: ”Hemma hos oss skulle folk kunna kasta stenar på dig för det du säger, det är viktigt att männen också involveras”.

Flera män finns bland åhörarna och Godelive M’longe Msabah skickar frågan vidare till dem, undrar hur förtryckarmentaliteten kan motarbetas.

Två män tar till orda. En tackar henne för det arbete Fadi gör och frågar hur många av de som testat sig i samband med hiv-upplysningskampanjen som varit smittade och vilken medicinsk hjälp de kan få. En annan man undrar vad Fadi gör för att skapa fred. Något svar på frågan får hon egentligen inte.

Är det typiskt?

– Faktiskt, vi jobbar i 17 byar, och om vi går ut på ett möte kanske det är 20 män med. Av dem brukar åtminstone 12 förstå frågorna och visa att de helt klart vill bidra till förändring. Det är hoppingivande.

Hon håller med om att det krävs mod för att ifrågasätta och prata om förändring, men poängterar att det inte är unikt för Kongo.

– Det finns kvinnoförtryck överallt och alla som utmanar det kommer att märka att det finns när de utmanar det. I Kongo som på andra platser finns det visst de som tycker det är väldigt bra och inte alla är emot det. Det måste man ha klart för sig, men att jobba med kvinnofrågor är tufft överallt. Men det förstår bara de som jobbar med kvinnofrågor. I dag på internationella kvinnodagen måste vi våga bryta mönstret och kräva att kvinnor ska ha frihet att bestämma över sin egen kropp.