I onsdags var det klassamtal på bokhandeln Hallongrottan i Stockholm. Författaren och kulturchefen på Aftonbladet Åsa Linderborg samtalade med Hallongrottans Lotta Vilde Wahl med utgångspunkt från Lindeborgs böcker Mig äger ingen och Håll med eller håll käft.
Den första kom 2007 och blev en storsäljare med 350 000 exemplar sålda, den andra, en artikelsamling från 2008, har bara sålt i 6000 exemplar. Åsa Linderborg menar att det handlar om klass.
Linderborgs drivkraft till att skriva uppväxtskildringen Mig äger ingen var att skriva om klass, sin pappas klass, arbetarklassen. Men i det offentliga samtalet valde man istället att se det som en skicklig skildring av relationen till pappan och dennes alkoholism.
När Åsa Linderborg ville fortsätta tala om klass med boken Håll med eller håll käft trodde inte förlaget på idén; boken blev en originalpocket och fick knappt någon uppmärksamhet i medierna.
Linderborg menar att detta är för att ingen vill lyfta frågan om klass i det offentliga samtalet i Sverige. Frågor tigs ihjäl, mycket på grund av en högervriden dagspress – Åsa Linderborg konstaterar att ”de tongivande journalisterna i Sverige idag är inte vänster.”
Men nu sitter vi här på Hallongrottan och ska prata om klass. Åsa Linderborg menar att detta hade varit otänkbart för bara några år sedan. Att vi nu lyfter frågan om klass ser hon som en direkt effekt av den nuvarande borgerliga regeringens politik som lett till en nedmontering av välfärden och en ökning av samhällsklyftorna.
På detta följer en ökad medvetenhet om att vi tillhör olika klasser. När samtalet öppnas upp för frågor från publiken utvecklas det i denna anda från att handla om Linderborgs böcker till att handla om den politiska situationen i dagens Sverige.
En rad frågor avhandlas: huruvida Sverige bör engagera sig i Libyen, Håkan Juholt och hur en framtida socialdemokratisk politik bör se ut för att få stort genomslag (”sossarna måste våga prata klass”), hur sverigedemokraternas framgång har att göra med att människor känner sig svikna av politikerna, huruvida ett globalt perspektiv saknas när vi talar om klass, om – och på vilket sätt – invandrarna är den nya arbetarklassen.
Den offentliga sektorn lyfts fram som en dubbel klassfråga. En stor offentlig sektor är bra för att jämna ut skillnader, samtidigt är många som jobbar inom den offentliga sektorn arbetarklass. Det är också en kvinnofråga eftersom många som jobbar inom den offentliga sektorn är kvinnor – lågavlönade, deltidsarbetande och med osäkra anställningsvillkor.
Den klassiska bilden av arbetaren har varit den kroppsarbetande mannen men nu finns en ökad medvetenhet om arbetarkvinnan. Det gamla slagordet ”ingen klasskamp utan kvinnokamp” gör sig påmint.
Åsa Linderborg har sagt om sin pappa att han protesterade med knuten näve i fickan. Han sympatiserade med de som demonstrerade och sade ifrån, men det var aldrig en reell möjlighet för honom. I en tid av åsiktsregistrering och för en pappa som behövde försörja sitt barn det fanns helt enkelt för mycket att förlora.
Men när pappan senare i livet, arbetslös och alkoholiserad, hamnade på samhällets botten blev han mer upprorisk – nu fanns inget längre att förlora. På samma sätt menar Linderborg att en nedmontering av välfärden leder till ett uppvaknande hos folk idag. Objektivt sett har medel- och arbetarklassen samma intressen, för även medelklassen är en hjärtinfarkt från att bli utförsäkrad och en räntehöjning från att förlora sin bostadsrätt.
Trots detta dystra konstaterande av dagsläget menar Åsa Linderborg att det är någonting som förenar oss och samtalet avslutas ändå i en positiv anda när Linderborg utbrister: ”Jag har aldrig varit så optimistisk som nu – det vänder!”
