Catrine Andersson har gått igenom statliga utredningar som diskuterar regleringen av intima relationer under det senaste århundradet. Hon är engagerad i ett samtal med sociologiska teorier om intimitetens förvandlingar under senmoderniteten utifrån ett konstruktivistiskt perspektiv. Andersson beskriver de förstnämnda som ”närmast mytologiska berättelser över den historiska utvecklingen under hundratals år” enligt vilka äktenskapet förvandlats ”från en ekonomisk överenskommelse till en institution byggd på kärlek och intimitet”.

Ställd mot det konkreta materialet finner Andersson att denna berättelse är förenklad och osynliggör grundläggande tystnader. Hon observerar att reformarbetet ofta kopplas till föreställningar om modernisering. Exempelvis tog man under århundradet bort äktenskapshinder som grundade sig i religiösa, ståndmässiga eller etiska överväganden, men dessa gränser ersattes med nya som utgick från andra rationaliteter. Främst kom rashygienen att inta en central plats i 1900-talets regleringar av ”äktenskapslika” relationer – framställd som vetenskaplig rationell laggrund.

Förändrad syn på otrohet och skilsmässa

Enligt Andersson är rashygienens påverkan endast delvis kopplad till direkt rasistiska regleringar. Rasmässiga hinder för äktenskap har inte förekommit i svensk lagstiftning även om Svenska kyrkan i praktiken tillämpande Nürnberglagarna mellan 1935 och andra världskrigets slut genom att använda hindersprövningen till att omöjliggöra äktenskap mellan judar och människor av ”tyskt eller närbesläktat blod”. Men Andersson hävdar att rashygienens rationalitet ibland kunde ha rasutjämnande effekter, till exempel när det gäller införande av samma regler för giftasålder för svenskar och samer. Detta utgör dock ett mindre utvecklat fynd i avhandlingen som förtjänar vidare undersökning.

Hon menar att rashygienen var en förutsättning för de stora förändringarna i lagstiftningens syn på otrohet och skilsmässa. Under periodens början var otrohet en av få accepterade grunder för skilsmässa. Denna syn började problematiseras genom diskussioner om huruvida horsbrottet automatiskt skulle avskrivas om det förekom sänglag mellan makarna efter det att horsbrottet blev känt, vilket innebar att sex mellan makar betraktades som ett återinstiftande av äktenskapet.

Under 1970-talet omvandlades skilsmässans grunder och otrohet mellan makar till en privatsak. Andersson menar att grunden till detta är den hierarki av könsförbindelser där ”äktenskapslika könsförbindelser” ställdes högre än ”lösa opersonliga könsförbindelser” som upprättades på 1930-talet. Denna hierarki tjänade syftet att legitimera vissa förut icke socialt accepterade förhållanden samtidigt som andra typer av förhållanden ytterligare brännmärktes. På 30-talet gällde det proväktenskap/seriell monogami kontra prostitution, men det är samma logik som återfinns i nutidens skillnadsgörande av monogam tvåsam homosexualitet kontra homosexuell promiskuitet. Andersson ser rashygienen som den ideologiska grund som möjliggjorde acceptans för seriell monogami och som därför verkade destabiliserande av det livslånga äktenskapets ideal.

Könskodade formuleringar

På 1960-talets ökade det ogifta samboendet i Sverige. Staten införde en ny regleringsform som automatisk tilldelade avtalsliknande skyldigheter till de samboende utan parternas medgivande. Sambolagstiftningen utgör därför juridiskt sett en anomali men introducerades med mycket lite motstånd och diskussion eftersom den hade ett brett politiskt stöd med grund i principen om skydd av den ”svagaste parten”. Dess formuleringar var till synes könsneutrala men i realiteten starkt könskodade: vid skilsmässa skulle den gemensamma bostaden tillfalla ”den som bäst behöver bostaden” och den som bär ansvar för ”vårdnad om barn” vilket i stort sett var synonymt med kvinnan i relationen.

Utvecklingen mot erkännande av alltfler individuella friheter och rättigheter för makarna gjorde äktenskapet alltmer kontraktslikt. Upprepade förslag från vänstern sökte renodla denna kontraktslikhet så att äktenskap skulle kunna ingås oberoende av parternas kön, antal personer och typ av relation. Utredare av äktenskapslagstiftning tog konsekvent avstånd från en sådan utveckling som bedömdes som ett hot mot äktenskapets samhälleliga funktion.

Kärlek senkommet begrepp

I och med 1980-talets introduktion av lagreglering av homosexuella förhållanden introduceras i kontrast mot kontraktsspråket begreppet ”kärlek”. Kärlek är alltså ett senkommet begrepp i statliga utredningstexter om äktenskap, menar Andersson. Tidigare användes begrepp som ”känslogrund”, eller ”harmoniskt sexliv” och det var först i samband med att homosexuella par började tillerkännas rättigheter som begreppet kärlek gjorde sitt inträde inom genren. ”Vi erkänner den homosexuella kärleken som likvärdig den heterosexuella. Vi bejakar – inte förnekar – kärleken mellan människor.” (SOU 1993:98 A, S. ii)

Partnerskapslagstiftningen framställs som ett sätt att manifestera kärlek och tillgodose juridisk och ekonomisk trygghet. Konsensus kring homosexuell samlevnad som ett ”fullt acceptabel samlevnadsform” hänger samman med gränssättandet mot kontraktsbaserade samlevnadsreformer. Andersson poängterar att acceptans av homosexuella sågs som mindre hotande än ett kontraktstänkande som utmanade tvåsamhetsnormen. Hon beskriver återkommande försök att dra skiljelinjer mellan makar/partner/ sambor och andra former av samlevnad såsom mellan föräldrar-vuxna barn/syskon/släktingar/vänner/arbetskamrater/studiekamrater med hänvisning till begrepp som hushållsgemenskap, ekonomisk sammanflätning och ”hem”.

Definitionen av hem ter sig gåtfull men Andersson finner att samlevnadsregleringen implicerar potentiellt familjebildande eller potentiell reproduktion även i de fall då kontrahenterna är infertila, vilket hon menar ”tyder på en föreställd reproduktion snarare än en biologisk sådan”.

Språkliga förändringar

Definitionen av homosexuell samlevnad ledde till språkliga förändringar. Man började tala om ”personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande” och om kärlek. Det blev viktigt att skilja mellan ”homosexuellt beteende” och ”kärlek” och i detta ärende blev begreppet ”sexuell läggning” central. Kärlekskänslan sades implicera ”hela personlighetens inriktning” på en person av samma kön snarare än sexuella handlingar. Riktiga homosexuella var människor som älskar människor av samma kön, till skillnad från människor som kan ha sexuella erfarenheter med människor av samma kön. Möjlighet att vara autentisk i förhållande till sin sexuella läggning presenterades som ett underlättande av kärlek och därmed av stabil tvåsamhet.

En fråga Andersson ställer är om äktenskapet sedan det blivit könsneutralt snarare är tvåsamhetsnormativt än heteronormativt? Andersson påpekar att statliga utredningar återkommande framför uppfattningen att det är viktigt att bevara äktenskapet men att det inte framgår varför och vad egentligen som ska bevaras. Äktenskapsformen har alltmer tömts på innehåll. I vår samtid knyts den till kärlek definierad som tvåsam monogami. Men på vilket sätt är monogam tvåsamhet grundläggande för vårt samhällssystem? Frågan blir alltmer förbryllande ju närmare slutet på Hundra år av tvåsamhet man befinner sig. Detta är ett av avhandlingens främsta resultat.