Sofia Karlströms debut Doggie är en helt ordlös grafisk roman. Ändå lyckas hon skildra både samtal och känslolägen genom de genomarbetade och detaljrika blyertsteckningarna. Cecilia Köljing har läst ett fint och roligt album som ändå inte griper sig fast.
Doggie handlar om en hund med människoansikte som ger sig ut på en kaosartad odyssé efter att han blivit lämnad av sin tik och sina hundbarn. Det blir en irrfärd genom världens länder, en resa som för med sig både vänner och fiender. Det är en klassisk äventyrsskildring med intertexter till allt från Disney till Homeros.
Doggie beskrivs som en tecknad saga och visst omges den av ett sagoskimmer. Men den är definitivt avsedd för lite större barn. Otrohetsaffärer, mord, svek, sexscener och våldsamheter växlas med My little pony och fluffiga hundöron.
Huvudkaraktären lever ett dekadent liv och tar för sig rikligt av allt livet har att erbjuda. Det är främst mänskligt konnoterade lidelser som till exempel sex, alkohol eller ära. Men får han en boll kastad mot sig glömmer han allt och hundsidan tar över. På så sätt är det som att Karlström suddar ut gränsen mellan människa och djur.
Det finns också andra hybrider, bland annat tjurmän och lejonkvinnor samt mer renrasiga och mindre komplexa figurer som ofta kännetecknas av ett enda personlighetsdrag: till exempel lömska katter, ondsinta människor eller ilskna gorillor.
Det är en fantasifull värld man bjuds in till och Sofia Karlström är vass på att förmedla ansiktsuttryck och känslostämningar, albumet innehåller en del riktigt känsloladdade ögonblick. Precis som med gamla stumfilmer lyckas Karlström få fram en dynamik utan att förlita sig på verbal kommunikation.
Min enda egentliga invändning är slutet. (Vill du inte veta hur det slutar bör du stanna upp här.) På de sista sidorna faller hundmannen efter ett antal hårda nederlag i djup sömn och börjar utvecklas till människokvinna.
På sätt och vis liknar detta en klassisk utvecklingslinje där karaktären får en insikt och genom det når en högre form av medvetande, men samtidigt är det en antiutveckling då de mer renrasiga karaktärerna i berättelsen också är de mest enkelspåriga.
De sista sidorna präglas av ett stilbrott, bilderna kännetecknas av en nakenhet och enkelhet som inte funnits tidigare, det är som om man befinner sig utanför historien, och jag förstår inte avsikten. Frågorna hopar sig; kan man se hundmannens utveckling till kvinna som en feministisk intention?
Kanske missar jag en fullständigt uppenbar symbolik eller intertext? Klart står att slutet förvirrar och att hela albumet tyvärr förlorar på det. Eftersom man inte hänger med i vändningen faller berättelsen lite platt.
