Hysteri kallade man ett sjukdomstillstånd som var mycket vanligt bland kvinnor under senare delen av 1800-talet. Orsaken var, sa man, en överaktiv livmoder och symptomen kunde variera.
Melankoli, ångest och vanligt kåtslag kunde vara tecken på hysteri. De värsta fallen ansågs vara obotliga och kvinnor låstes i på sanatorium där de fick livmodern kirurgiskt bortopererade. Ett oerhört övergrepp på kvinnor således.
Detta allvarliga ämne har nu blivit romantisk komedi som utspelas på 1880-talet. Mortimer Granville är en ung idealistisk doktor, ängsligt spelad av Hugh Dancy, som så gärna vill hjälpa människor men blir motarbetad av bakåtsträvande läkare som vägrar tro på osynliga saker som bakterier.
Han tror sig ha funnit sitt kall när han blir anställd på en klinik som behandlar den tidens pest – hysteri. Kvinnorna trängs i väntrummet innan de får komma in till doktorn som med sin hand masserar kvinnornas klitoris tills de kommer i kraftfulla orgasmer. Detta ansågs vara en effektfull behandling av hysteri.
Själva klimax kallades paroxysmer och skulle lirka livmodern tillbaka till sin rätta plats och bota hysterin. Att behandlingen skulle ha något med sexuell njutning att göra var otänkbart eftersom kvinnor inte ansågs kunna njuta alls utan att bli penetrerade av en man.
Det känns igen från vår tids porrindustri där penetration av en hel här tycks vara himmelriket för en kvinna. Har det gått över 120 år, eller hur var det?
Nåväl, kvinnorna tycks begripa hur det ligger till och kommer till doktorns klinik med diffusa symptom som ”besvärande tankar”. Om kvinnorna såg doktorn som en dyr försäljare av sexuella tjänster förtäljer inte historien, men doktorn själv är stolt över sitt värv.
Behandlingen blir dock så populär att doktor Granville drabbas av handkramp och måste finna en annan lösning. Han och hans vän, Lord Edmund (Rupert Everett) uppfinner vibratorn, provar den på en pilsk hora (i romantiska komedier måste hororna vara glada och kåta) med mycket gott resultat.
I den löjligaste scen jag någonsin sett tar doktor Granville, hans äldre mentor och Lord Edmund på sig skyddsglasögon när de ska prova vibratorn på en italiensk operasångerska. Hennes orgasm får henne att sjunga och herrarna stirrar fascinerat på varelsen de har framför sig på britsen.
Här börjar jag känna obehag. Inte för historiens skull utan för att denna historia berättas ur mäns synvinkel. Kvinnans orgasm framställs som något fullkomligt obegripligt i mäns ögon.
Vad är det vi i salongen ska sitta och skratta åt? Är det männens häpna blickar när de ser ett klimax eller är det kvinnans komiska min när hon upplever vibratorns njutningar? Är det den kvinnliga njutningen som är rolig? Eller mannens roll som ovetande hora?
Maggie Gyllenhaal spelar tidernas mest förtjusande feminist som förespråkar allmän rösträtt och rätten för kvinnor att råda över sina egna kroppar – allt med ett glatt leende så inte männen i hennes närhet riskerar att ta henne på allvar.
I slutet lyckas en ring ändå tämja henne och hon går med på att gifta sig, trots hennes brandtal om äktenskapets bojor tidigare i filmen. Den blivande maken, doktor Granville, tror inte på att kvinnor ska ha rätt att rösta, men är charmig, så det jämnar ut sig.
Det hela kan tyckas nog så harmlöst men jag känner inte för att vara släppa det här så enkelt. En menlösare framställning av ett viktigt ämne får man leta efter. Jag tycker att det är djupt olyckligt att kvinnors sexualitet skrattas bort på det här sättet.
Det som skulle kunna ha blivit något riktigt intressant om kvinnor som blivit deprimerade av sin fångenskap i rollen som hemmafru och en tidig feminist med ett starkt patos slarvas bort för att låta oss skratta åt äldre damers sexuella njutning och ett hispigt fruntimmer som vill ha rösträtt – hysteriskt roligt.
