Av nästan fem miljonerna arbetslösa i Spanien utgör de unga hälften på många håll. De har ärvt en kris som de inte är upphov till och ett ekonomiskt system som ständigt marginaliserar dem. Men svaret de väntade på för att kunna välja förändring i kommunalvalen den 22 maj kom aldrig. Och det är inte bara ungdomen som är indignerad, berättar Jeanette L. Mauricio Becerra.
Många unga människor har fått höra att: ”du måste bli något i livet”, ”studera så kommer du att lyckas”, ”om du anstränger dig får du vad du förtjänar”. Den spanska ungdomsgenerationen är den mest välutbildade någonsin, den mest engagerade (många arbetar ideellt och samarbetar över gränserna) och ändå har det där de förtjänar inte nått dem. Det enda de som nått dem är ett ärvt problem, en kris som de inte gett upphov till och ett ekonomiskt system som ständigt marginaliserar dem.
Den 15 maj gick tusentals människor, främst unga, ut på gatorna för att säga att det är nog, för att visa sin indignation, för att säga högt och tydligt att det här systemet representerar inte dem. De är indignerade för att de blivit lurade, för att mer studier har inte gett bättre jobb, för att av nästan fem miljoner arbetslösa är, på många platser, 50 procent unga, för att de har sämre avtal än sina föräldrar, för att pensionsåldern har höjts, för att de inte ens kvalificerar till kategorin som tjänar under 1000 Euro per månad, för att utanpå allt detta upphör inte kritiken mot de unga. Sådant indignerar.
Systemet som svek
Det nuvarande patriarkala och paternalistiska systemet ägnar sig åt att misskreditera ungdomen, att de använder nya kommunikationsmedel, som om det vore ett tecken på svaghet, när det är de – politiker och bankierer – som har visat att de inte är kapabla att främja jämställdhet, jämlikhet och en rättvis fördelning av samhällets resurser. Högljutt ber de att deras löner inte ska regleras, och kräver samtidigt att internet kontrolleras, för att återigen har mediet använts för att organisera manifestationer, för att det inte är ett traditionellt medium och därför okänt för dem.
Men det var inte bara ungdomar som gick ut på gatorna. Även de desillusionerade, som tidigare trodde på systemet, men nu inte kan betala sina lån, som inte längre får någon social hjälp, tjänstemän vars ´ löner sänkts, pensionärer vars ersättning frysts, feministiska organisationer som sedan länge ifrågasätter det hegemoniska, vertikala utövandet av makt, människor som tidigare kämpade för att vinna de rättigheter som nu kränks flagrant. De är också indignerade.
I väntan på svar
Frankrike, England, Irland och även Portugal hade sina manifestationer. Inte Spanien. Spenien höll ut och väntade på att svaret skulle komma. Det kom inte. Det enda som kom var de kommunala valkampanjerna. På söndag den 22 maj väljs nya representanter i de olika autonoma regionerna. Folket väntade på svar, konkreta åtgärder för att komma ur krisen och har bara fått en cirkusföreställning av de stora partierna – högerpartiet PP och socialdemokratiska PSOE. Att hålla inne med så mycket ilska och frustration fanns inte på kartan. De var och är indignerade, inte att undra på. De vill ha och förtjänar förändring.
Återigen är det maj, men inte 1968, utan 2011 i de nya teknologiernas värld, där många älskar att prata om globalisering men bara tänker på ekonomin, såsom ett fåtal globaliserar marknaderna, för en globalisering av människors rättigheter har ännu inte skett. Den som kritiserar systemet kallas systemmotståndare när det är systemet som visat sig vara motståndare till oss, såsom några av plakaten på Puerta del Sol i Madrid predikar. Det intressanta denna maj är att den spanska ungdomen har vaknat, det spanska samvetet har vaknat, de är indignerade och har gått ut på gatan.
