Det faktum att så lite förändras trots att nästan alla etablerade partier och politiker påstår sig vara feminister är att konfliktperspektivet neutraliseras i svensk politik. Det anser Gudrun Schyman och Stina Svensson från F! i serien om Staten och feminismen
Som kvinna är du antingen beroende av en man eller av staten. Vilket är bäst? Den frågan har ställts genom åren. Svaret: staten, för där kan vi genom demokratiskt inflytande få igenom förändringar, har för många varit självklart. Och visst, många reformer har medfört att vi kvinnor har blivit alltmer självständiga i förhållande till den (man) vi lever/levt tillsammans med under olika äktenskapsliknande former. Varje steg har varit viktigt och värdefullt.
Inget har blivit kvinnor ”givet”. Alla reformer är ett resultat av ett långsiktigt, organiserat, och envist politiskt arbete. Utfört mest av kvinnor, ibland med en och annan modig man med. Idéerna har ofta fötts utanför maktens centra men sedan plockats upp av ett eller fler partier.
Utgångspunkten har varit en kunskap om kvinnors strukturella underordning och en allmän uppfattning om att detta inte är bra. Vi vill ju jämställdhet. Alla – eller hur? Att kvinnor hindrats från inflytande och makt har definierats som problem men analysen har ofta avhållit sig från att synliggöra könsmaktsordningens mönster.
Problemen har pekats ut men utan att synliggöra aktörerna. Många har varit överens om att kvinnor är underordnade men inte om att mäns överordning sker på kvinnors bekostnad. Man har undvikit att tala i termer av relation och konflikt. Den reformpolitik som har lagts fram har byggt på idén om att vi är överens om tagen, möjligen att vi har lite olika idéer om takten. Inte mer. Inte större än så får konflikten vara.
Resultatet har blivit att den reellt utmanande politiken har uteblivit. Det är helt rätt som Feministiskt Perspektiv säger i sin inbjudan till debatt. Man måste förvånas över att det i ”världens mest jämställda” land samtidigt finns kanske världens mest könssegregerade arbetsmarknad. Och man måste förfäras över det faktum att ingen avgörande förändring syns till. Inget av de politiska partierna i riksdagen lägger några förslag på åtgärder för att stoppa den systematiska fellönesättningen av de sektorer som domineras av kvinnor.
Folkpartiets Björklund orerar över lärarnas låga löner men är fullständigt könsblind när han beskriver utvecklingen och orsakerna. På område efter område där kvinnor blivit/förblivit i majoritet har löneutvecklingen stannat av och statusen på yrket sjunkit.
Genomsnittslönen för kvinnor och män visar på en skillnad runt 4400 kronor i månaden (Konjunkturinstitutet). Inom vissa sektorer skiljer det mindre, inom andra mer. Akademisk utbildning lönar sig inte för kvinnor visar flera rapporter. Under ett helt arbetsliv blir det ansenliga summor som går kvinnor förbi så länge vi har lön efter kön och den slutgiltiga bekräftelsen på sakernas tillstånd ser vi i pensionen. Det är ynkligt!
Detta att just ingenting har hänt under 30 år samtidigt som alla partiledare i debatt efter debatt, år efter år, under skiftande regeringar, kan beklaga de stora löneskillnaderna men sedan skita i att göra något åt det, är en demokratisk skandal. Varken mer eller mindre. Helt oacceptabelt!
Och det kan inte tolkas på annat sätt än att man faktiskt inte bryr sig. Man vill inte ha en ändring helt enkelt. Detta måste sägas högt!
Hallå – det finns en jättekonflikt här! Vi lever i ett land som inte har uppnått jämställdhet men som odlar en myt om att vi har det. Vi lever i ett land där kvinnors underordning ses som något som ingen kan eller ska lastas för och som alla är överens om inte är bra men som ingen tänker göra något åt. Vi lever i ett land där alla är överens om att vilja ha ett jämställt samhälle och där (nästan) alla är överens om att vi, i den mån vi inte redan är där, snart kommer dit, bara vi väntar lite. Och inte bråkar. Framför allt ska vi inte påstå att det finns någon konflikt mellan kvinnor och män.
Den här paradoxen står i vägen för en systemförändrande feministisk politik. Ska vi komma vidare måste vi göra upp med föreställningen om konsensus och i stället utforma en politik som utgår från verkligheten. En som visar att vi faktiskt inte är överens. En som visar att det faktiskt finns en stor grundläggande samhällskonflikt baserad på kön som syns när vi gör en maktanalys med en självständig feminism som verktyg. Så länge inget av riksdagspartierna har denna (feministiska) ideologiska utgångspunkt kommer vi heller inte få se några reformförslag för en jämställd arbetsmarknad. Det vi ser är förslag på individualiserad föräldraförsäkring från några, kanske får vi se att V återtar kravet på arbetstidsförkortning, rätten till heltid drivs lokalt/regionalt också av M numera, osv. osv.. Men vi ser inte ett enda förslag som vill/vågar förändra grunderna för lönesättningen. Det enda konkreta förslag som finns – en Jämställdhetsfond – finns hos Feministiskt initiativ. Skälet är naturligtvis att vi har en annan ideologisk utgångspunkt än de andra partierna. Som feminister ser vi patriarkalt tänkande och manliga maktmönster också hos de röd-gröna partierna och vi ser det inom fackföreningsrörelsen. Pappa Metall och mamma Kommunal. LO-familjen som håller sams, men bara under förutsättningen att ”märket” sätts av manligt dominerade branschers företrädare.
Talar vi jämställdhet får det alltså inte finnas några konflikter. Här är vi överens. Hela bilden av Sverige är uppbyggd kring denna konsensus om att vårt samhälle präglas av jämställdhet, öppenhet och tolerans. Det betyder att vi som bor här, också som individer, är jämställda, öppna och toleranta. Det är en stark självbild som inte bara fått fäste utomlands utan också inombords. Vi behöver förstå det för att också kunna förstå varför feminister i allmänhet och Feministiskt initiativ i synnerhet väcker sådan vrede hos en del och provocerar ännu fler. Vi/F! utmanar föreställningen om vad Sverige och svenskarna är. Vi ifrågasätter självbilden och påstår att den inte är sann. Vi skrapar på den feministiska fernissan och jämställdheten anses plötsligt ha gått för långt.
Vill vi framåt måste vi tänka nytt och våga formulera en politik som utgår från konflikt i stället för föreställningar om konsensus. Alla är faktiskt inte överens. Det är inte konstigare än att partierna på höger-vänsterskalan bygger sin politik på kunskapen om klassamhällets strukturer och en medvetenhet om de konflikter som blir konsekvensen. På samma sätt är det med kön. Könsmaktsordningens struktur får konsekvenser, inte minst på arbetsmarknaden. Idén om att kvinnor som människor är mindre värda, kanske ett komplement (!), och idén om att vi utifrån våra olika kön förväntas vilja och kunna helt olika saker styr fortfarande våra samhällens organisering. Globalt. Varhelst vi sätter ner fötterna på jordklotet ser vi detta. Samma mönster och samma norm, men med den skillnaden att det tar sig olika uttryck i olika delar av världen, beroende på hur långt demokratiutvecklingen har kommit.
Här borde vi ha kommit betydligt längre, för länge sedan. Här borde inte frågan vara om vi som kvinnor vill vara beroende av mannen eller staten. Det är som att fråga om feminismen är höger eller vänster. Svaret på bägge frågorna är: Självständighet! Vi vill använda vår mänskliga potential i ett samhällsbygge som efterfrågar hela befolkningens medverkan, utifrån varje människas unika och breda kapacitet.
Gudrun Schyman, gruppledare för F!:s riksdagsgrupp
Stina Svensson, talesperson och ledamot i Arbetsmarknadsutskottet
