”Vem är Kajsa Grytt och varför ser hon ut som en man?!” Frågan ställs av en twittrare som sett pressbilden av en äldre, rynkig kvinna med bestämd uppsyn. Svaret: en mulitbegåvad renässansmänniska som vet vad hon vill.

För utöver att ha turnerat världen runt och uppnått ikonstatus som sångerska i legendariska bandet Tant Strul och duon Kajsa och Malena, har Kajsa Grytt arrangerat feministfestivaler, skrivit dikter, pjäser och barnböcker. Hon har dessutom jobbat som copywriter och med missbruksvård.. I dagarna släpper hon sin självbiografi och samtidigt med den en ny skiva.

På kaféet där vi träffas visar Kajsa Grytt bilden som orsakade twitterkommentaren och utbrister:

– Fan vad snygg jag är, ser så jävla cool ut!

Hon tycker att det är intressant att en ung kvinna uppfattar bilden som maskulin, det gör det tydligt vad en man är och vad en kvinna ska vara, menar hon.

– Jag har ju inget skägg! Men en kvinna som ska bli fotograferad ser inte ut så här.

Idag skrattar Kajsa Grytt åt kommentaren. Hon tycker det är härligt att man kan ha så olika upplevelser av samma sak. Nu är hon stolt över sin egen begreppsvärld och menar att det är det som gör en konstnär – det egna sätt att se på saker. Men så har det inte alltid varit.

För Kajsa Grytt har stått på scen sedan hon var 17 år och det fanns en tid när hon skulle ha blivit nervös av ett sådant omdöme, fått en känsla av att inte ha koll.

I den nysläppta självbiografin dras läsaren direkt in i Kajsa Grytts liv som sångerska i punkbandet Tant Strul. Allting händer på samma gång och glädjeämnen, rus och ångest avlöser varandra. Vi rycks med av hennes lust att komma framåt samtidigt som hennes sorg över nuet äter upp henne inifrån. Beskrivningen av den bästa spelningen någonsin med Tant Strul värmer och eggar, Grytt förlöses och övertar scenen med hela sitt jag och gör den till sin.

Grytt hade scenskräck men lyckades övervinna den genom att gå upp i suggestionen mellan självutlämnande text och musik.

– Det fanns hela tiden en längtan av att stå där med mig själv, att våga stå för vem jag är, säger hon.

Men som yngre axlade hon rollen som sensuellt skör och utlämnande, en roll som recensenterna tillskrev henne.

– På 80-talet fanns en filmkaraktär som hette Betty Blue. Jag identifierade mig med henne och drunknade in i rollen som tillåtande och känslig. Jag lät mig vara i det istället för att strukturera upp mig själv och göra egna medvetna val.

Efter att ha arbetat i den mansdominerade musikvärlden i hela sitt liv efterfrågar Grytt manskollektivets genusanalys.

– Vi kvinnor har gjort vårt analysarbete, vi har diskuterat offerrollen, nu är det männens tur. De måste rota i sitt!

Hon menar att recensenterna som främst var män troligtvis såg henne som någon att uppvakta och hennes kollegor som var män som möjliga polare. Hon anar att det var därför beskrivningarna av henne blev personliga och inte utgick från genre eller prestation.

Men även om hon då kände att det var trist att inte bli sedd som ett av andra band, vet hon nu i efterhand att killbanden kunde avundas hennes recensioner eftersom de också ville bli sedda för sina egna uttryck och inte jämföras med andra.

Som förälder har Kajsa Grytt fått inblick i hur pojkar matas med bilder och historier där deras kroppar ständigt ska demoleras. Att växa upp och lära sig att ens kropp är förgänglig, att den ska förstöras, skapar hinder menar hon.

– Det skapas våld för att hantera oron. Det här är något som alla pojkar utsätts för och någon måste ta debatten, någon måste identifiera problemet bakom att män i större utsträckning både utsätts för och begår våldshandlingar. Det är som att det ingår i att vara man, att klara av våldet.

Under åren 1989-1997 var Grytt medarrangör av Feministfestivalen på Kafé 44 i Stockholm. Där fick hon en stark upplevelse som skulle bli betydelsefull för hennes egen självbild. Hon beskriver det som ett uppvaknande när hon under en föreläsning om kvinnor i litteraturen av Birgitta Holm blev Grytt bekant med boken Kvinnan på vinden och kände igen sig.

– Den handlade om den så kallade neurotikern – en kvinna som har andra idéer, som inte kan uttrycka sig akademiskt, en känslomänniska. Det fanns en annan skrivning som inte jag hade uppmärksammat innan. Ilskan och glupskheten som anses farlig och störande hos kvinnor var endast ett manligt perspektiv.

Upptäckten hjälpte Kajsa Grytt att börja identifiera sina egna skamkänslor som kom från oron att vara för krävande, bestämd och viljestark.

– Man måste stå ut med att inte vara så jävla härlig hela tiden. Stå ut med att vara i en situation där man inte är en potentiell flickvän. Det kommer fortfarande skamattacker, men det var ändå väldigt härligt att förstå det strukturellt.

Ja, Kajsa Grytt har skakat av sig rollen som Betty Blue och vet hur hon vill ha det. Idag är hon tydlig och säker i sitt arbete. Det är viktigt att det blir som hon har tänkt sig. På kaféet avlöser intervjuerna varandra, med både självbiografi och skivsläpp är det hektiska dagar men Grytt tycker att det är roligt med uppmärksamheten och att möta sin publik.

Jag avslutar med att fråga vad som varit mest spännande i hennes mångskiftande karriär och hon svarar tveklöst:

– Att ha vågat!

Kajsa Grytt har vågat sig hela vägen till legendstatus och ett fullödigt, mångsidigt konstnärskap. Det är ett mod som sprider sig som koncentriska ringar.

Och den där bilden där twittraren tyckte hon såg ut som en man? Den ska Kajsa Grytt använda som affisch.