Rossana Dinamarca gick tidigt ut med sin uppfattning, att ett delat partiledarskap inte skulle vara bra för jämställdheten.

– Naturligtvis var det här ett bra beslut tycker jag. Det som också är väldigt bra att det var en så tydlig majoritet för att fortsätta med en partiledare.

Hon uppskattar andelen för det beslutet till två tredjedelar, så pass tydligt att ingen begärde rösträkning.

– Vi hade en väldigt bra diskussion. Ett argument som jag tycker var viktigt är frågan vad det delade ledarskapet skulle vara svaret på. Och de flesta tyckte inte att det är där problemen ligger. Vi måste gå ifrån att prata så mycket om formfrågor till hur vi ska nå ut med vår politik.

I den frågan håller Ulla Andersson med, trots att hon helst hade sett ett annat beslut.

– Jag tycker att det (delade partiledarskapet) har blivit en oproportionerligt stor fråga. Den är inte avgörande för partiets framtid. Jag har valt att kandidera utifrån att vi har en ordförande i dag, säger hon.

Däremot anser hon inte att partistyrelsen hade behövt sätta ner foten i det här läget.

– Partistyrelsen kunde ha öppnat upp för att diskutera de önskemål om delat partiledarskap som funnits och visa lyhördhet inför den diskussion som pågår bland medlemmar.

Dessutom tycker Ulla Andersson att det fortfarande finns goda argument för att dela på rollen som partiledare.

– Två personer borde kunna tilltala fler, de skulle kunna vara ute mer och möta fler människor och får därmed fler chanser att föra ut vår politik.

Hon ser också möjligheter till en bättre fördelning av arbetet och det stora ansvar och stora förtroende rollen medför, vilket skulle ge bättre möjligheter att kombinera partiledarskapet med ett familjeliv.

Rossana Dinamarca tror inte att två partiledare skulle ge ett dubbelt så bra ledarskap. Hon ser inga garantier för att det skulle innebära ett större mediegenomslag eller mindre arbetsbörda.

– Det finns ingen som föreslår att två partiledare skulle jobba deltid, utan det skulle krävas 100 procent av båda – minst. Och just kring jämställdhetsfrågan finns en total enighet. Ingen tror att delat ledarskap skulle öka jämställdheten.

Att Jonas Sjöstedt skulle vara självskriven som vinnande partiledarkandidat nu ser hon som en medial påtryckning.

– Ombuden på kongressen kommer att avgöra det här och jag tror att det är rätt öppet vad som händer. Valberedningen ska också lägga fram sitt förslag. Media har haft sin bild klar länge, men det säger väldigt lite om hur folk i partiet resonerar.

Att kön har betydelse i partiledarvalet är självklart för både Ulla Andersson och Rossana Dinamarca:

– Jag tycker att det vore en stor fördel med en kvinna som partiledare. Vi är ett feministiskt parti och vi har inte haft så många kvinnor som ordförande tidigare. Som kvinnor har vi andra erfarenheter och kan beskriva de orättvisor och de lösningar vi ser på ett annat sätt. Kvinnors löner står högst på min dagordning, säger Ulla Andersson.

– Man kan inte säga att kön inte har betydelse, säger Rossana Dinamarca och konstaterar att män fortfarande har mest positioner med makt, inte minst på den politiska scenen.

– Vi har ett ansvar som politiskt parti att göra något åt det Vi har lutat oss tillbaka lite väl mycket genom att säga att vi är ett feministiskt parti, men pratar inte så mycket mer om det, inte så att det genomsyrar allt i vår politik. Det har blivit tydligt i diskussionen om partiledarskap, där vi är tillbaka i en gammal diskussion om att kompetensen ska avgöra. Tack vare kvotering har vi sett förändringar och ett ifrågasättande när olika grupper domineras av män.

I Vänsterpartiet tillämpas kvotering utifrån principen om minst 50 procent av vardera kön i alla valda organ. Men liksom i Tunisien, där varvade listor med hälften kvinnor, hälften män infördes i stor enighet inför valet efter revolutionen, finns ändå problem. De flesta listor har en man i topp, och eftersom det ibland bara blir ett mandat i varje politiskt organ leder den traditionen bort från målet om en jämlik representation mellan kvinnor och män.

I Tunisien betyder detta att den konstituerande församlingen nu trots allt kommer att domineras av män. Och trots Vänsterpartiets feministiska ambitioner är endast en tredjedel av kommunstyrelseledamöterna kvinnor.

– Ofta sätter man en man först. Det är ett problem vi måste diskutera inom alla politiska uppdrag. Vi kan inte prata om att vi är ett feministiskt parti och ställa krav på att andra ska ha hälften kvinnor om vi inte ser till att det blir så hos oss själva. Om inte vi gör det, vem ska då göra det, säger Rossana Dinamarca.