Rapporterna om ökade klyftor mellan rika och fattiga har avlöst varandra i december. OECD konstaterar att klyftorna mellan rika och fattiga i världen aldrig har varit så stora under de senaste 30 åren och SNS Välfärdsrapport 2011 finner detsamma om Sverige.

Feministiskt Perspektiv frågade några politiska partiers kvinnoförbund – och feministiska politiker i de partier som inte har kvinnoförbund – vad de tycker om frånvaron av kön i riksmediernas rapportering (till exempel svd.se och dn.se) om inkomstklyftorna. Vi frågade också om de tycker att klyftorna bör minskas och i så fall hur.

Av dem som har valt att svara anser samtliga att ett könsperspektiv är relevant i rapporteringen om inkomstskillnader.

– Att man väljer att inte synliggöra kön kan bero på att man inte vill prata om att kvinnor och män värderas olika, säger Stina Svensson, talesperson Feministiskt Initiativ.

Centerkvinnorna framhåller att det är svårt att göra rätt analys om man inte vet hur könsfördelningen ser ut. Liknande tankar uttrycker Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Det är viktigt att uppmärksamma fakta som att inkomstskillnaderna mellan könen har ökat med drygt 900 kronor per månad mellan 2005 och 2010, eller att nästan en tredjedel av alla ensamstående kvinnor med barn idag lever under den relativa fattigdomsgränsen, säger Ulla Andersson.

Stina Svensson (Fi) och Ulla Andersson (V).

Ensamstående mammor lyfts även fram av S-kvinnors ordförande Lena Sommestad som ett exempel på en särskilt drabbad grupp som blir synlig när kön tas med i analysen av inkomstklyftorna.

– Det är  helt grundläggande att beskriva hur inkomstskillnaderna ser ut efter könslinjer. Det som händer i dag när ojämlikheten ökar är att män dominerar bland dem som drar ifrån, med höga inkomster, medan kvinnor dominerar bland dem som halkar efter, med låga inkomster, säger Lena Sommestad. 

Moderatkvinnornas ordförande Saila Quicklund anser att kön är en relevant faktor att ta upp eftersom kvinnor tjänar, äger och bestämmer mindre än män – och detta bör förändras.

– En viktig slutsats vi kan dra är dock att det är kvinnor som fått de största ökningarna av arbetsinkomsten under de senaste åren, mycket tack vare jobbskatteavdraget, RUT, att man öppnat vård- och omsorgssektorn för privata aktörer samt att man satsat på kvinnors företagande, säger Saila Quicklund.

Tydlig skiljelinje i synen på skatter

Denna slutsats delas inte av Ulla Andersson, som menar att jobbskatteavdraget tvärtom är en del av förklaringen till varför klyftorna har ökat. Stina Svensson och Lena Sommestad är inne på samma linje.

– Roten till den växande ojämlikheten är att allt färre regeringar vill – eller förmår – bygga upp skattemodeller och välfärdssystem som framgångsrikt omfördelar resurser från rika till fattiga och som främjar lika chanser för alla, säger Lena Sommestad.

Ulla Andersson påpekar att en majoritet av höginkomsttagarna är män, som under den borgerliga regeringen fått stora skattesänkningar samtidigt som arbetslösa och sjuka fått sänkt ersättning.

– Därför är reformer av a-kassan och sjukförsäkringen helt avgörande, liksom höjda skatter på högre inkomster och kapital, säger Ulla Andersson.

Stina Svensson anser att det krävs en ny form av välfärdspolitik för att minska klyftorna. Synen på välfärd måste bygga på jämlikhet och jämställdhet snarare än idéer om alltmer konsumtion och produktion.

– Välfärden får inte villkoras av kortsiktig ekonomisk tillväxt, säger hon.

Stina Svensson anser att kortare arbetstid, individualiserad föräldraförsäkring och skärpta åtgärder mot diskriminering kan bidra till att minska klyftorna. Avskaffade löneskillnader mellan män och kvinnor ser hon också som en central fråga.

Minskade klyftor ingen självklarhet

Bland alliansens kvinnoförbund råder delade meningar om ifall klyftorna bör minskas. Kristdemokratiska kvinnoförbundet är de enda som entydigt svarar ja på frågan.

Förbundet vill höja kvinnors pensioner och minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Detta bland annat genom att öka kvinnors möjlighet att arbeta heltid, öka kvinnors företagande och få pappor att ta ut fler föräldradagar och vab-dagar för att kvinnor ska kunna konkurrera på arbetsmarknaden och nå högre positioner. Förbundet vill även stödja ensamstående mammor och deras barn samt arbeta för högre löner och status i kvinnodominerade yrken.

Centerkvinnorna vill höja kvinnors inkomster genom sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare, ökad andel heltidsjobb och höjd garantipension. Dessutom anser Centerkvinnorna att tjänstesektorns ska vara löneledande i stället för industrin.

– Att låta tjänstesektorn vara löneledande i avtalsrörelsen är viktigt för att få upp lönerna inom den kvinnodominerade tjänstebranschen, säger Ewa Sangert, förbundssekreterare på Centerkvinnorna.

Liberala kvinnor och Moderatkvinnorna anser att inkomstklyftorna i Sverige går mellan de som har och de som inte har arbete. Därav förespråkar de satsningar på att få in människor på arbetsmarknaden som ett sätt att motverka fattigdom.

Mellanskiktet rikare

På frågan om klyftorna bör minskas svarar Moderatkvinnornas Saila Quicklund att inkomsten för många människor har ökat.

– Tittar man på ”mellanskiktet” kan man se att deras inkomster ökat med mellan 30–40 procent sedan 1991. Men det finns fortfarande de som står utanför arbetsmarknaden, och det är främst dessa personer som inte hänger med i inkomstutvecklingen. Det är mot just denna grupp som regeringen riktar många av sina insatser, säger Saila Quicklund.

Att möjliggöra karriärutveckling inom kvinnodominerade yrken såsom vård och omsorg är också något som flera borgerliga kvinnoförbund förespråkar.

Liberala kvinnor och Moderatkvinnorna lyfter också fram kvinnors ägande som en viktig faktor att förändra om kvinnor ska närma sig mäns inkomster. Enligt Liberala kvinnor äger kvinnor 76 procent av hushållens nettotillgångar i förhållande till män och 74 procent av de finansiella tillgångarna, men har 78 procent av skulderna.