”Situationen för mänskliga rättigheter i Iran försämras för varje dag och de som försvarar dessa rättigheter är utsatta och hotade. Många sitter i fängelse, andra är tillfälligt släppta mot ovanligt höga borgensbelopp, men befarar att gripas på nytt.”

Så beskriver 2003 års mottagerska av Nobels fredspris, Shirin Ebadi, situationen i dagens Iran.
Kvinno- och människorättsaktivister från olika sociala rörelser, jurister och journalister kallas till inofficiella förhör, de häktas och efter orättvisa rättegångar döms de hårt. Några har redan avrättats hastigt, många andra väntar på att dödsstraffet ska verkställas.

Repressalierna eskalerar för varje dag. I staden Ghom har två unga kvinnor nyligen gripits och dömts till fängelse, enbart för att de samlade underskrifter för En miljon signatur-kampanjen och ändringar i familjelagarna. Den unga människo- och kvinnorättsaktivisten, Shiva Nazar Ahari, dömdes till fyra års fängelse efter att hon har suttit inlåst i flera månader utan besked. Behnam Ebrahimzadeh, aktiv inom arbetarrörelsen, döms till 20 års fängelsestraff. Och de advokater som trots allt försökte försvara dessa utsatta kämpar är nu själva utsatta, gripna och fängslade. Jag frågade Shirin Ebadi, själv försvarsadvokat och före detta domarinna som nu lever i exil, om hur hon ser på utvecklingen.

Nasrin Sotoudeh, som greps den 4 september 2010, är nu dömd till elva års fängelsestraff och 20 års yrkes- och reseförbud. Hon har bland annat varit din advokat. Hur tolkar du denna hårda och chockerande dom?

– Domen är ett klart tecken på att rättsväsendet i Iran inte är självständigt. Under de första dagarna efter Sotoudehs gripande, under förhöret, föreslog säkerhetstjänsten att hon skulle ställa upp på en tv-intervju och offentligt erkänna samtliga anklagelser. Hon vägrade förstås. Förhörsledaren varnade henne redan då att säkerhetstjänsten ska se till att hon får minst 10 år fängelsestraff. Och det har blivit precis så. Nasrin är inte den enda fängslade vars dom förutbestämts av säkerhetstjänsten.

En del hävdar att de breda nationella och internationella protesterna och uppmärksamheten leder till ännu hårdare straff för personer som Sotoudeh, håller du med?

– Nej, däremot tror jag att det blir ännu värre om den internationella protesten avtar. Vi har sett hur det gick 1989 när det internationella samfundet inte reagerade. Iranska regimen avrättade mer än 3 000 politiska fångar och oliktänkande. I dag har världsopinionen blivit uppmärksam och regimen kan inte avrätta sina motståndare och kritiker i samma utsträckning som de gjorde under 80- och början av 90-talet. Västerländska regeringar, bland annat Sverige, måste demonstrera sitt missnöje och protestera mot brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Dessa regeringar måste under sina förhandlingar med Iran ifrågasätta regimens våld och brutalitet mot det iranska folket.

– 1998 skrev FN-staterna, inklusive Islamiska Republiken av Iran, under en resolution som innebär att staterna inte ska förfölja de som arbetar för mänskliga rättigheter. Visserligen har FN:s resolutioner inga sanktionsmöjligheter, men när en stat undertecknar en sådan förbinder den sig att respektera innehållet. Den iranska regimen har totalt struntat i den här resolutionens innehåll. Försvarare av mänskliga rättigheter och de som kämpar för medborgerliga rättigheter är under ett enormt tryck idag. Mohammad S Kabodvand är dömd till tio års fängelse för att han upprättade en organisation för kurdernas mänskliga rättigheter. Mansour Osanloo sitter i fängelse för att han etablerade en oberoende arbetarfackförening. Och, inte minst, den unga studentskan och kvinnokämpen, Bahareh Hedayat, som är dömd till 9 år fängelsestraff, får inte ens utnyttja de få rättigheter som en politisk fånge brukar ha i landet. Hon har bland annat haft besöksförbud i flera månader. Sådana klara brott mot mänskliga rättigheter lyder verken de föreskrivna lagarna i Iran heller de islamiska värderingarna.

Vad ska man göra nu för att protestera mot domslutet mot Nasrin Sotoudeh?

– Jag vädjar till alla som lever i frihet att använda sin frihet för att stödja de som är frihetsberövade och fängslade för att de kämpar för frihet.

– Jag har känt Nasrin Sotoudeh i mer än 20 år, vi har varit kolleger. Jag har sett hur hon under alla dessa år företrätt de utsatta i vårt samhälle utan att ens ta emot arvode.

Shirin Ebadi och hennes familj har också blivit trakasserade och förföljda. Hennes man och syster har tidigare suttit häktade. Den senast fabricerade anklagelsen mot Ebadi handlade alltså om skattefusk. Myndigheterna beskyllde henne för att inte ha betalat skatt för sitt Nobelpris och har efter en dom från den 30 december beslagtagit hennes egendomar.

Ebadi förklarar hur det gick till:

– 2003 tog jag emot Nobels fredspris, som motsvarade 1,2 miljoner dollar. Enligt lagarna i Iran är sådana priser skattebefriade och jag fick papper på detta från skattemyndigheten redan då. Allt var i sin ordning enligt de ansvariga. Men eftersom jag inte hållit tyst och protesterat mot orättvisorna på olika sätt, särskild efter valet 2009, har regimen satt hårdare press på mig och mina familjemedlemmar. Till slut kom de på idén att beskylla mig för skattefusk och kräva att jag ska betala en stor summa skatt för priset, samt årliga böter sedan 2003.

– Med Nobelpriset köpte jag en lokal till advokaternas förening. Jag investerade i en annan lägenhet som användes för att sponsra handikappade universitetsstudenter. Resten hade jag på ett bankkonto och med räntan bidrog jag till försörjningen av de politiska fångarnas familjer. Nu har alla dessa tillgångar plus mina personliga egendomar konfiskerats. Och ingen av dessa åtgärder är ens lagliga enligt den iranska regimens egna lagar. Nasrin Sotoudeh företrädde mig i detta ärende och försvarade mig i min frånvaro. Nu ingår detta i hennes så kallade brott och hon får en så pass hård dom. Hon hade blivit avrådd från att företräda mig. De hotade henne och hennes make att om hon fortsätter driva ärendet väntar konsekvenser.

Översättning från persiska och bearbetning: Sholeh Irani