– Det börjar bli dags för oss att damma av det gamla uttrycket ”det privata är politiskt”, konstaterar Guðbjörg Linda Rafnsdóttir, professor i sociologi vid Islands universitet med särskild inriktning på genus och arbetsmarknad.

Hennes analys av en mängd kvalitativa intervjuer som gjorts med högutbildade isländska kvinnor och män gör henne minst sagt uppgiven.

Resultaten visar ungefär detsamma som tidigare studier visat så många gånger förr: Kvinnor upplever att de inte har makt över sin egen tid eftersom det är så svårt att få ekvationen arbete och familj att gå ihop. Männen däremot upplever det motsatta. De vittnar om tid för både arbete, familj och sig själva.

– Jag blir nedslagen och chockad av att se hur olika samspelet mellan familj och arbete fungerar för män och kvinnor, säger Guðbjörg Linda Rafnsdóttir.

För någonstans borde ett land som Island ha kommit längre, menar hon.

Kvinnorörelsen har varit stark och jämställdhetsfrågan har ofta legat högt på den politiska dagordningen. Kvinnorepresentationen i de politiska församlingarna är stor och landet har flera kvinnliga ministrar, varav en är statsminister. Detta samtidigt som regeringar på Island de senaste 40 åren har vidtagit en mängd åtgärder som bidragit till Islands rykte som världens mest jämställda land.

– Vi kommer högt upp i en internationell jämförelse bland annat på grund av den politiska kvinnorepresentationen. Men det krävs mer än så för att samhället ska bli jämställt, säger Guðbjörg Linda Rafnsdóttir.

När Island år 2000 införde en tredelad föräldraförsäkring med en öronmärkt tredjedel var för mamman och pappan var en av förhoppningarna att det skulle påverka även jämställdheten, inte minst på arbetsmarknadsområdet.

Och på många sätt har reformen slagit väl ut. Tidigare tog nästan inga pappor ut föräldraledighet, nu väljer drygt 90 procent att vara lediga från jobbet för att ta hand om sina barn. I genomsnitt plockar papporna ut 101 av familjens 270 dagar. Utvärderingar visar också att papporna trivs under föräldraledigheten och att de upplever att de får en tätare relation till sina barn.

Men någon påverkan på löneskillnader och den könssegregerade arbetsmarknaden har reformen däremot inte haft. En förklaring som brukar lyftas fram är att föräldraledigheten är för kort. Enligt en studie av sociologen Ingolfur V. Gíslason är glappet stort mellan föräldraledighetens slut och när barnen kan börja på förskola. Det är svårt att få en barnomsorgsplats före 18 månaders ålder.

Dessutom lever normen med den omvårdande modern fortfarande kvar på Island, vilket gör att omgivningens tryck på kvinnorna att vara hemma med barnen så mycket som möjligt blir hårt. Därför hamnar ansvaret för att överbrygga tiden mellan föräldraledighet och förskola framförallt på – mammorna. Det löser kvinnorna ofta genom att jobba deltid eller inte alls, medan männen jobbar ännu mer för att kompensera familjens inkomstbortfall. Varpå männens position på arbetsmarknaden stärks, och kvinnornas försvagas.

– Det framkommer i mina intervjuer att isländska kvinnor sliter. Det är ingen som öppet säger att de tar hela ansvaret, det är mer subtilt än så. Men när kvinnornas och männens berättelser läggs ihop blir bilden klar, bekräftar Guðbjörg Linda Rafnsdóttir.

Mitt i allt vågar hon ändå vara hoppfull för framtiden.

– Vi är trots allt modiga på Island. Vi vågar besluta om nya saker och är mer flexibla än andra. Kanske är det enklare i små samhällen som Island att få människor att prova nya saker, säger hon.

NÅGRA ISLÄNNINGAR OM LIVET I VÄRLDENS MEST JÄMSTÄLLDA LAND:

Ragnhildur Helgadóttir, projektledare för elektronisk medborgarinflytande i Reykjavik:

Jag har varit feminist så länge jag kan minnas, även om jag inte är lika arg som förr. Tidigare var jag engagerad även politiskt, då var jag med i det feministiska partiet Kvinnolistan.

När jag träffade min nuvarande man upplevde jag oss som väldigt jämställda. Vi hade båda barn sedan tidigare. Men när vi fick ett gemensamt barn märkte jag att det hände något i relationen, vi fick en förskjutning i ansvarsfördelningen. Min man lämnar på dagis och jag hämtar. Därför blir det svårare för mig att arbeta över när något särskilt dyker upp. Självklart gör vi vårt bästa för att lösa situationen, men min man jobbar som byggnadsingenjör och är inte lika flexibel som jag. Han har ofta långa dagar och dessutom tjänar han mer.

Jag tror att det skulle se annorlunda ut om mäns och kvinnors löner var mer lika.

När vi skulle fördela föräldraledigheten var det svårt för min mans arbetsgivare att acceptera att han skulle vara borta från arbetsplatsen de lagstadgade tre månaderna. Istället erbjöd de hela familjen ersättning för att kompensera mitt inkomstbortfall så att jag skulle ha råd att vara hemma istället för honom. Så min man stannade bara hemma en månad och två månader bekostades av företaget. Det är inget jag är särskilt stolt över. Men det här var 2007 när allt gick för högvarv inom byggsektorn och min man hade alldeles för mycket jobb.

Trots att jag lever i världens mest jämställda land upplever jag att utvecklingen går oändligt sakta och att de senaste åren till och med präglats av en backlash. De gamla traditionerna tynger oss fortfarande.

När jag slår på teven eller radion är det män överallt. Det är män som ställer frågorna och män som svarar. Även om vi har en kvinnlig statsminister, är det fortfarande mest män som har de viktiga posterna.

Efter bankkrisen följde en debatt om att det var dags för kvinnorna att ta över. Männen, med sin ryggdunkarmentalitet, hade ju uppenbarligen misslyckats. Men när det blev dags att rösta och vi hade chansen, blev det ändå som det brukar. Vi valde männen.

En del menar att det beror på att det saknas kvinnor som kliver fram och säger att de vill ha makt. Men jag tror snarare att det beror på att samhället domineras av manliga nätverk och att män väljer män. Vi måste få männen med oss om det ska bli någon förändring.

Sigurbjörg J. Helgadóttir, HR-konsult på Reykjaviks utbildningsnämnd.

Jämställdhet för mig betyder män och kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter. Men det betyder inte att vi behöver göra samma saker. Det gäller att hitta en balans som alla gillar. Jag tycker till exempel mer om att jobba än vad min man gör.

Hemma hos oss är det min som lagar mat och jag som tvättar. Han står för städningen och jag för plockandet. När det gäller våra två barn är vi väldigt jämställda. Där delar vi på hämtandet och lämnande. Vi har också stor hjälp av våra föräldrar.

Föräldraledigheten delade vi upp så att han tog 3 månader och jag tog 6 månader. Men i praktiken har vi varit hemma ungefär lika länge eftersom min man var hemma med barnen på sin semester. Jag tycker att det är viktigt hur vi fördelar arbetet hemma, eftersom vi är en förebild för barnen.

Efter kraschen är färre män föräldralediga. Ersättningen har nämligen sänkts och inkomstbortfallet för familjerna blir för stort. Jag tror att det stora problemet på Island är löneskillnaderna. Lönerna är mycket lägre i de kvinnodominerade yrkena. Dessutom är könsrollerna fortfarande starka, vilket gör att männen ofta jobbar mer medan kvinnorna i större utsträckning är hemma med barnen.

Det känns som en strid som aldrig tar slut. Därför var det självklart för mig att delta i manifestationen i oktober förra året.

Efter krisen talades det mycket om att det var dags för nya värderingar i näringslivet och att kvinnorna skulle ta över. Men i takt med att tiderna blir bättre hamnar diskussionen i glömska och allt blir som förut.

Men en rolig sak är att jag hörde en HR-chef beklaga sig över att det inte bara kvinnor i fertil ålder som är opålitliga arbetstagare, utan även män. De kan ju när som helst bli pappor och ta ut föräldraledighet. Slutsatsen blev att det är kvinnor över 45 år man ska satsa på!

Hólmsteinn Jónasson, HR-manager på kommunens avdelning för offentliga platser.

Jag arbetar i mansdominerad miljö med mycket teknisk personal, exempelvis ingenjörer. Eftersom ungefär 70 procent av personalen är män tillämpar vi positiv diskriminering. Det vill säga, vi anställer hellre en kvinna om hon har samma kvalifikationer som en manlig sökande till en tjänst. Det är bra, eftersom det i långa loppet är bättre med könsbalans. Men de flesta vill nog egentligen behålla saker som de är.

Jämlikhet för mig är att du ska få vara den du är och vill vara och att du ska ha samma kvalitet på livet oavsett kön.

Under en period bodde jag i England och jag ser att Island ligger långt före på jämställdhetsområde. Vi har till exempel ett feministiskt parti som bland annat varit styrande i Reykjavik. Under den tiden lade de ner stora ansträngningar på att bygga fler skolor och dagis. Kvinnor vid makten ändrar på saker.

Jag är gift och har tre barn. Men eftersom min fru är lärare har vi gjort en överenskommelse om att jag har längre arbetsdagar, jag jobbar alltid till 18. I gengäld tar jag alltid hand om barnen på morgonen. För övrigt lever vi i ett kaosartat system. Hon tvättar och har huvudansvaret för barnen, jag dammsuger och tvättar golven. Maten lagar jag ett par, tre gånger i veckan och min fru kanske fyra fem gånger. Samtidigt ser jag på min bror som är tio år äldre än jag, han är i 50-årsåldern, att han inte alls gör lika mycket hemma. Jag tror att det är en generationsfråga. På sikt tror jag skillnaderna kommer att utjämnas. För trettio år sedan var det till exempel ingen som kunde tänka sig att vi skulle ha kvinnliga läkare.

Det som oroar mig mest är den könsuppdelade arbetsmarknaden och jag tänker särskilt på skolan. Lönerna är låga och det är framförallt är kvinnor som arbetar där. Det är inte bra för pojkarna som inte får lov att vara pojkar. Kvinnliga lärare ser inte pojkarnas behov och det slutar med att barnen tvingas till psykolog för att få en diagnos. Pojkarna får inte lika mycket uppmärksamhet som flickorna och jag saknar en öppenhet för att de inte uppför sig på samma sätt som flickor. För att ändra på det behöver skolan locka till sig fler män och därför är det viktigt att lönerna blir högre.