En miljon italienare gick ut på gatorna den 13 februari i år för att kräva kvinnors värdighet i ett land där mer än hälften av dessa är utan anställning, där hälften förlorar jobbet när de får sitt andra barn och där populärkulturen porträtterar kvinnor på ett sätt som ingen känner igen sig i.

Det som gör organisationen SeNonOraQuando så speciell är öppenheten. Alla välkomnas till en politisk diskussion om jämställdhet och engagemanget kommer från alla delar av samhället. De vill identifiera problemen gemensamt och skapa en politisk agenda oberoende av partipolitisk tillhörighet. Detta även med konstnärliga medel.

– En av de bra sakerna har varit den organisatoriska förmågan. Både de unga som bloggar och de som kan regissera, musicera och så vidare har bidragit. Det här är den mer innovativa aspekten och den har givit oss större bredd, säger Marina Calloni, lektor i politisk filosofi på Milano-Bicocca-universitetet och en av grundarna till SeNonOraQuando.

Lång väg att gå

Manifestationen i februari inleddes med teaterpjäsen Libere (fria), skriven av den tidigare Oscarsnominerade regissören Cristina Comencini och iscensatt av systern Francesca, som båda var med och grundade SeNonOraQuando. Pjäsen – både humoristisk och allvarsam – iscensätter en dialog mellan två kvinnor, en yngre och en äldre: “Er generation hade problem som vi inte har längre”, säger den yngre kvinnan, och fortsätter upprört: “feminismen”.

Den italienska feminismen lyckades uppnå mycket under det förra seklet på vissa fronter, men har fortfarande lång väg att gå.

– Kvinnorna är inte nu i en position där de kan utöva sina egna friheter, sina egna rättigheter eller utveckla den egna förmågan. De formella friheterna räcker inte till, det krävs friheter även av substantiell art, säger Calloni.

Dåligt representerade

Det är alltså dags att de formella rättigheterna övergår i reellt inflytande. Kvinnor sitter knappt i några beslutsfattande positioner i Italien (blott en femtedel av parlamentarikerna är kvinnor) och de har inte tidigare haft någon självständig nationell plattform för politiskt engagemang. Något som SeNonOraQuando har börjat ändra på.

– Vi vill ha ett synsätt som tillmötesgår alla de kvinnor som inte har någon röst, som kanske aldrig kunnat gå samman tidigare, och som vill vara del av ett nätverk på något sätt, säger Calloni.

Organisationen har under året utvecklats till en paraplyorganisation för de feministiska grupperna samt för de privatpersoner som engagerat sig i jämställdhetsfrågan; och de är många. Vid tidpunkten för manifestationen i februari fanns 250 kommittéer för SeNonOraQuando i olika delar av Italien. Tillsammans utgör de en enorm plattform för dialog mellan kvinnor av olika härkomst och från olika generationer.

Blocköverskridande organisation

Kärnan i rörelsen är progressiv men på manifestationer ses även katolska nunnor som engagerat sig för kvinnors rättigheter, samt en del kvinnor från konservativa partier. Öppenheten, som syftar till att engagera så många som möjligt, är någonting helt nytt i det italienska panoramat.

Italienskorna har inte tidigare haft en dylik nationell plattform för politisk diskussion och handling. De lever i ett land som alltid varit splittrat och vars valdeltagande är lågt, särskilt bland kvinnorna. SeNonOraQuandos initiativ tycks dock redan ha fått effekt: kvinnorna har i högre grad varit politiskt delaktiga under året. Calloni ser ett samband mellan denna delaktighet och Berlusconis betydande valförlust i de kommunalval och i den nationella folkomröstning som hölls i juni.

– Kvinnorörelsen har även skapat en anti-berlusconisk revolt som aldrig funnits där tidigare. Kvinnorna har sagt ifrån, de var trötta på hur de representeras här – de var trötta på denna förskräckliga situation – och när Berlusconi förlorade valen så var det delvis på grund av en mer medveten mobilisering från kvinnornas sida.

Sämst ekonomi, sämst kvinnorepresentation…

Pensionsåldern för kvinnor skall nu höjas i Italien och SeNonOraQuando kräver att dessa skattepengar kommer kvinnorna till gagn. I ett land där “politiker” blivit ett skällsord och misstron är stor mot politiken, vars syfte tycks vara blott att upprätthålla sig själv, krävs det rejäla politiska förändringar.

Kanske är det inte heller någon tillfällighet att två av de europeiska länder vars ekonomiska kris är som djupast – Grekland och Italien – har bland de lägsta andelarna kvinnor i sina parlament. Klart är i alla fall hur mycket ett land går miste om som utestänger mer än hälften av kvinnorna från arbetslivet, och nästan alla från parlamentet. Det feministiska engagemang som påbörjades den 13:e februari i Italien har allt att vinna.

Demonstrationerna hölls i städer runt hela Italien.
Foto: SeNonOraQuando