I ett brev till sin 11-åriga dotter berättar Nasrin Sotoudeh varför hon vägrar att gå med på säkerhetspolisens krav på offentlig avbön. Varför hon varken överklagar eller accepterar sin dom på elva års fängelse. Feministiskt Perspektiv kan som första tidning publicera brevet i sin helhet. Nobelpristagerskan Shirin Ebadi anser att domen visar hur akut läget i Iran är och uppmanar omvärlden att agera.
Nasrin Sotoudeh, den fängslade iranska advokaten och människorättsaktivisten, har från fängelset skrivit ett brev till sin 11-åriga dotter. I brevet berättar modern för sin dotter om sin situation och hur hon har gett henne styrka att stå emot orättvisorna. Brevet kan läsas som ett svar till dem som anklagar Sotoudeh för att vara en dålig mor.
Feministiskt Perspektiv har följt Sotoudehs fall sedan hon greps i september 2010. Hennes make, Reza Khandan, meddelade medierna att Nasrin Sotoudeh avstår från att överklaga sin 11 år långa fängelsedom i onsdags, den 13 april. Enligt maken har säkerhetstjänsten informerat henne om att en överklagan är meningslös och inte kommer att leda till något kortare fängelsestraff. Khandan säger att domen mot Sotoudeh är helt olaglig och kräver att hon omedelbart ska befrias.
Nobelpristagerskan Shirin Ebadi är en av de människorättskämpar som Nasrin Sotoudeh försvarat, och därmed irriterat den iranska regimen. Nasrin har också tagit sig an fall som gällt avrättningar av ungdomar. ”Iran är ett av få länder i världen som fortfarande dödar barn.” skrev Ebadi nyligen i en artikel i The Guardian och undrar vem som ska försvara iraniernas rättigheter nu när människor som Sotoudeh hindras från att göra sitt arbete. Enligt Ebadi vore det bästa sättet att hedra kollegan att backa upp ett krav som några, men inte tillräckligt många, länder redan framfört till FN:s människorättsråd. Kravet går ut på att anta en resolution och tillsätta en särskild rapportör för att utreda övergreppen i Iran. ”Nasrins fall, bland många, gör Irans misslyckande med att upprätthålla grundläggande mänskliga rättigheter allt tydligare.” skriver Shirin Ebadi i artikeln.
Nedan följer en översättning av Nasrin Sotoudehs brev till sin dotter. Brevet ska läsas i ljuset av alla påtryckningar från regimens sida mot henne som ”mor”. Hon anklagas för att inte vara en god mor när hon vägrar lyda säkerhetstjänstens villkor och inte ställer upp på att göra avbön i videoinspelningar som regimen vill visa för allmänheten. På det sättet används Sotoudehs två barn som vapen mot henne, för att bryta ner hennes motståndskraft.
Nasrin Sotoudehs brev till dottern:
Mehraveh, min älskade, min duktiga modiga dotter, jag skriver detta brev från Evin fängelset, avdelning 209. Jag hälsar härifrån till dig och din lilla bror. Nu har jag varit borta i sex månader från mina älskade barn. Under denna tid har jag bara fått se er korta stunder, några få gånger, under bevakning av säkerhetspolisen. Under denna tid har jag inte ens fått ta emot något brev från er, inte heller något foto. Vi får inte träffas i en friare omgivning, utan bevakning. Du anar inte hur förtvivlad jag varit de gånger jag insett att vi måste ses under sådana förhållanden.
Jag frågar mig själv hela tiden om jag har respekterat mina egna barns rättigheter. Och du, min älskade kloka dotter, du anar inte hur mycket jag behövde veta att du inte anklagar mig för att försumma dina och din brors rättigheter och ert välbefinnande. Jag måste säga att från den första dagen jag blev gripen, tänkte jag ständigt på dina och din brors rättigheter i denna situation. Jag har varit oroligare för dig eftersom du befinner dig i en känslig period av din uppväxt. Jag var orolig för att du inte skulle orka, att du skulle döma mig, orolig för att dina vänner och klasskamrater inte skulle förstå din situation. Men det dröjde inte så länge innan jag förstod att alla mina kval var grundlösa. Då förstod jag att jag – nej, VI – har styrkan att stå på oss.
Du har också stått på dig och klarat situationen. Minns du när jag sade till min lilla dotter, ”hoppas att du inte en enda sekund tror att jag har begått något brott som förtjänar straff”? ”Allt jag har gjort var lagligt, jag är ingen brottsling, och jag har alltid tänkt på er”, sade jag till dig.
Och du smekte mitt ansikte och sade ”jag vet mamma, jag vet.”
Och det var i denna stund som jag befriades från alla mina mardrömmar om att jag kanske döms felaktigt av mina egna barn.
Min älskade dotter, jag hade fel om vad min situation skulle innebära för din relation med dina vänner och klasskamrater. Den nya generationen förstår mycket snabbare än sina föräldrar.
Det var så jag blev av med min oro och blev stark och stod på mig. Mer än alla andra står jag i skuld till både dig och din far för denna styrka.
Min älskade, låt mig berätta lite om våra goda stunder tillsammans. Här i min cell, på kvällarna, kommer jag ihåg hur jag läste för dig vid sängdags.
Bland de sånger och dikter du älskade finns Shamlus dikt:
Once upon a time,
Three Fairies sat
Naked at sunset
Under the blue dome of sky
…
Min dotter, du har motiverat mig att ta ställning för barnens rättigheter i vårt samhälle. Jag trodde, och tror fortfarande, att mina barn kommer att ha nytta av ett samhälle där barnens rättigheter respekteras. Varje gång jag kom hem från någon domstolsförhandling för de utsatta barnen jag försvarade, kramade jag dig och din bror hårdare, jag vet inte varför jag gjorde det. Som om jag ville gottgöra de utsatta barnen genom att krama er med all kärlek.
Jag minns att du sade till mig en gång, att du inte vill fylla 18 år. Och när jag frågade varför, svarade du ”för att det finns så mycket förmåner med att vara barn, så att jag inte vill bli myndig”. Vet du hur glad jag blev av detta svar! Du har på gång påmint mig och din far om att du fortfarande är ett barn och ingen vuxen och att vi måste respektera detta. Så ska det vara, du påminde oss eftersom det är lätt även för föräldrar att glömma och försumma sina barns rättigheter.
Min dotter, på samma sätt som jag alltid har försökt att visa respekt för dina rättigheter har jag inte kunnat försumma mina klienters rättigheter. Hur skulle jag bara kunna ge upp när mina klienter var i knipa. Jag kunde inte bara gå hem och överge dem.
Slutligen vill jag säga att det var av respekt för mina klienters rättigheter och för mina barns framtid som jag försvarade dem. Jag är övertygad om att de svårigheter som vår familj och alla andra familjer som jag försvarade har gått igenom under alla dessa år, inte kommer att vara förgäves. Rättvisan är inte långt ifrån oss och den tvingar sig på vårt samhälle, precis då alla har gett upp hoppet om den. Tvivla inte. Vi kommer att få rättvisa.
Jag önskar dig min dotter, en värld av barnslig glädje. När du känner dig mest förbannad på mina utfrågare och domare för den behandling de utsätter mig för, önska dem ro så vi i vår tur får vara i fred, den fred som vi förtjänar.
Jag saknar dig.
Pussar dig hundra gånger,
Mamma Nasrin
