12 januari 2011. Hazel vaknar av ett knivhugg mot skulderbladet. Det är tidig morgon. När kniven viker sig börjar hennes man strypa henne. Han inser att hon fortfarande är vid liv och tar då kniven och skär henne i halsen. Sedan gör han samma sak med sin egen hals några meter från henne, framför garderobsspegeln.

– Jag förlorade medvetandet flera gånger. När han såg att jag fortfarande levde satte han sig på mig och stoppade in fingrarna i såret. Jag kunde inte andas. Jag grep tag i lakanen och såg hans ansikte som var fyllt av hat. Jag minns att jag tänkte att om jag hade vetat om att den här dagen var den sista dagen i mitt liv hade jag tagit farväl av mina döttrar, säger hon.

Hennes röst brister, men hon gråter inte.

– Den 24 december hade han sagt till en vän i kyrkan att han hade stått vid dörröppningen med en kniv i handen och att han tittade på mig medan jag låg och sov. Han sa också att han var helt besatt av mig och sa: jag föredrar henne död än att se henne med någon annan. Jag hörde detta och gick fram till honom och frågade hur han kunde säga något sådant. Vad hade hänt med honom? Men han svarade inte.

– Min man hade tidigare sagt ”jag kommer att döda dig”, men jag trodde att det bara var tomma hot. Jag kunde inte ens föreställa mig att han skulle göra det han till slut gjorde. Visst hade jag polisanmält honom efter tidigare misshandlar, men mina skador var inte tillräckliga så polisen gjorde inget.

Misshandeln var en del av hennes vardag sedan de blev ett par för sju år sedan.

– Det fanns gånger då han tog tag i mitt hår och drog ner mig i marken och släpade mig. Han kontrollerade mig hela tiden. Han ringde mig var femte eller tionde minut och frågade om jag var hemma och ville att jag skulle låta honom höra hunden skälla för att försäkra sig om att jag verkligen var hemma. Han körde mig till och från kyrkan, han tog tiden när jag gick till affären här i närheten. Till en början störde jag mig på hans besatthet, men mot slutet så blev det normalt för mig.

Hon tar fram ett fotografi. Hon bär en mörkröd klänning med vita kanter. Han har rakat huvud och bär en vit skjorta. Ingen av dem ler på bilden som togs på deras bröllopsdag. Det är den enda bilden hon har kvar, resten har hon bränt upp eller klippt sönder så att han inte syns.

– Han var alltid bitter och sur. När vi väl flyttade från hans föräldrars hem till vårt nya hus på min mammas tomt så slutade han slå mig. Men han fortsatte att säga att jag var oduglig och bra till ingenting. Han sa alltid saker i det tysta så att min familj inte skulle höra honom.

Hazel slutade umgås med sina vänner och jobbade inte för att hennes man inte ville att hon skulle gå runt i stan och ”fresta andra män”. Han bestämde vilka trosor hon skulle ha på sig och ville inte att hon skulle sminka sig. Han ville inte ens att hon skulle prata med sin mamma.

– Han bytte jobb för fem månader sedan och då blev hans svartsjuka och kontrollbehov allt värre. Jag sa till honom: jag orkar inte mer! Varför har du sådana idéer om att jag skulle gå runt med annan man?

I december förra året började hon gå ut och slutade svara i telefon när han ringde. Hon orkade inte mer. Hazel hade fått nog. Den nionde januari bad hon honom att flytta ut.

– Den natten ringde han mig och sa att han var vid motorvägen och skulle slänga sig framför en bil. Han sa att hans liv inte var värt att leva utan mig. Jag blev rädd och tänkte ”herregud jag skulle inte kunna ha hans död på mitt samvete”. Så jag sa ”var inte dum och kom hem igen”.

Den 12 januari kunde ha blivit sista dagen i Hazel Pinedas liv. Hon låg i en blodpöl, med halsen avskuren och försökte signalera till sin man att han skulle be om hjälp. Han skakade på huvudet men till slut gick han till en granne och pekade mot huset. Där hittades Hazel i sängen. Båda kördes till sjukhuset Roberto Calderón i centrala Managua.

– Jag försökte säga att jag inte ville sätta mig i baksätet med min man. Men ingen reagerade. Jag låg i baksätet med mitt huvud lutat mot hans knä. Han började stryka sin hand mot mitt huvud. Jag ville inte kännas vid honom. Någon ringde till sjukhuset under bilfärden och sa: ”hon är död, hon är död!”. Jag var vid medvetande hela vägen till sjukhuset. Läkarna sa att de var tagna över hur medveten jag var eftersom jag var mer död än levande när jag kom fram.

I dag lever Hazel Pinada ett liv i rädsla och ovisshet. Hon vågar inte vara ensam. Under intervjun sitter hennes yngre bror i vardagsrummet och tittar på TV. Hennes man är fortfarande på fri fot. Ingen vet var han befinner sig och det finns ingen häktningsorder mot honom när denna berättelse skrivs. Hennes mamma, som är sjuksköterska, tog henne från sjukhuset efter två dagar för att vårda henne i hemmet och för att skydda henne från hennes man som efter sin operation började leta efter den kvinna han försökt ta livet av.

– Sjukhuspersonalen sa till min mamma att de hittade min man vandrandes på sjukhuset och att han sa ”jag vill avsluta jobbet jag har påbörjat”.

Förra året mördades 89 kvinnor i Nicaragua, varav drygt hälften av en partner eller ex-partner. Mörkertalet befaras vara stort då det finns fall då kvinnor mördas utan att någon rapporterar detta till respektive polisstation. Majoriteten av kvinnorna mördades i hemmet. Våldtogs. Knivmördades. Stympades. Ströps ihjäl.