Nu har lagen visat upp sig i VM. Alla lag har spelat minst en match och den vi minns bäst kan vara Jessica Landström. Vi minns hennes missar. Vi minns hennes tacklingar och vi minns hennes mål. Men det jag gläds mest åt under den första veckan med VM är inte Landströms mål. Det är publiken.
Även om de flesta biljetter till mästerskapet är sålda så finns det fortfarande några kvar. Så funderar ni på att åka ned till Tyskland och uppleva den fantastiska stämningen tycker jag att ni ska göra slag i saken och packa väskan nu på en gång. Ni kommer inte att ångra er en sekund. En kompis som är på plats i Tyskland för att uppleva festen som supporter skriver till mig och berättar om en fantastisk stämning i landet, inte bara på själva matcherna utan också på gator och torg. Hon berättar att hon grät en skvätt när hon satt på läktaren innan matchen mellan Colombia och Sverige blåstes igång.
Hon lär inte ha varit den enda som blickade ut över publikhavet och kände en klump i halsen och tårar i ögonen. Nästan 22 000 människor var där för att se VM-debutanten Colombia mäta sina krafter mot den mäktiga maktfaktorn Sverige. 22 000 är en minst sagt imponerande siffra. Lägg på 50 000 och du kommer upp i antalet personer som såg Tysklands första match, matchen mot Kanada.
När VM-finalen 2006 mellan Italien och Frankrike avgjordes så avgjordes den på Olympiastadion i Berlin. Damernas invigningsmatch gick av stapeln på samma arena och det finns givetvis en fin symbolik i det. Intressant att nämna är att VM-finalen för herrar 2006 lockade 69 000 personer till stadion.
Damernas premiärmatch fick 4000 fler att söka sig till samma arena. Vad jag vill säga med det låter vi vara osagt, men visst är det intressant?
73 000 som jublade, skrek, sjöng och hejade. Jublet när Steffi Jones (en av de ansvariga för VM 2011) presenterades visste inga gränser. Ända är det jublet inte jämförbart med det jubel som gång på gång mötte Birgit Prinz. Jag har aldrig gillat Tyskland – av den enkla anledningen att de alltid slår Sverige i viktiga damfotbollsmatcher – men till och med jag grät en skvätt när fotbollsfesten sparkades igång och den levande legenden Birgit Prinz rörde bollen för första gången. På läktaren stod 73 000 personer upp och hyllade sin hjältinna.
Det är mäktigt. Jag grät.
Jämna matcher
Det var nämligen på riktigt. 73 000 på en premiärmatch. 22 000 som besöker Sveriges första match. Den sista siffran kan jämföras med de bästa publiksiffrorna i herrallsvenskan. Den första kan jämföras med de bästa publiksiffrorna i Europa. Hade arenan i Berlin rymt 30 000 till så hade 30 000 till varit på plats – sanna mina ord.
En annan intressant sak man kan nämna när de första matcherna har spelats så är det jämnheten. Länge har det tjatats om att vissa matcher i dammästerskap är för ojämna och när Tyskland vinner en VM-match mot Argentina med 11-0 så kan man knappast protestera. Nu verkar det som att skrattmatcherna har försvunnit.
Tyskland vinner sin premiär med endast ett måls marginal mot Kanada. Medaljkandidaten England tappar poäng mot Mexico – ett lag som aldrig tidigare tagit poäng i VM-sammanhang. Nykomlingarna Colombia förlorar med endast ett mål mot Sverige och Ekvadorialguinea håller jämna steg med Norge i 84 minuter. Av åtta spelade matcher har endast en slutat med mer än ett måls skillnad mellan lagen. Matchen mellan USA och Nordkorea vann USA med 2-0. Brasilien fick bara 1-0 mot Australien och Japan fick kämpa hårt mot Nya Zeeland innan de vann den matchen med 2-1.
Önskar att jag vore tysk
Trots fantastiska publiksiffror, jämna matcher och roligt spel finns det folk som fortfarande hävdar att det är roligare att titta på målarfärg som torkar än att titta på en dammatch. Det finns journalister som fortfarande visar att de föraktar damfotboll men medan vissa fortfarande skrattar åt oss så fortsätter damfotbollen att utvecklas i sin egen takt.
Vi ser stora skillnader mellan varje mästerskap som går. Vissa kommer aldrig att märka det, de är upptagna med att hata damfotbollen av den enkla anledningen att det är kvinnor som spelar. Vi som tänker ett steg längre får möjligheten att uppleva en fantastisk fotbollsfest, Säga vad man vill om Tyskland – men de vet hur man arrangerar ett fotbollsmästerskap. Och de skiter fullständigt i om det är herrar eller damer som lirar, de ser det vackra i spelet oberoende av kön.
Ibland önskar jag att jag vore tysk. Sen minns jag alla de gånger Tyskland vunnit över Sverige i damfotboll och lovar mig själv att aldrig tänka den tanken igen.
