Lika spännande men något mindre macho än föregångaren. Rebecca Unnerud har sett Jägarna 2 och förvånas över att dess kvaliteter rentav överskuggar kvinnoschablonerna.
1996 – en av Sveriges största filmsuccéer genom tiderna har premiär. 15 år senare är det dags för uppföljaren – efterlängtad säger vissa, fullkomligt onödig säger andra. Frälst eller inte, Jägarnas popularitet talar sitt tydliga språk.
Jag läser att över 20 000 personer såg filmen under premiärhelgen, trots att den då enbart visades i Norrland. Och redan nu kan jag garantera att Jägarna 2 kommer att bli årets mest sedda film (dock kan The Stig-Helmer story, som har premiär på juldagen, komma att förstöra den placeringen).
Filmen är inget massproducerat hafsverk som Wallander, Beck och andra deckarserier tenderar att bli. Uppföljaren har nämligen varit påtänkt sedan 2004. I intervjuer har Kjell Sundvall sagt att han har tackat nej till sex-sju olika manusversioner genom åren eftersom att ingen höll måttet – de var för spektakulära och saknade verklighetsförankring.
Det märks att filmen har fått ta tid för Jägarna 2 är en värdig uppföljare även om Jägarna var en bättre film. I den är skildringen av filmens gruppsykologiska komponent periodvis skrämmande bra. Men också Jägarna 2 är riktigt bra. Det psykologiska inslaget återfinns även här – dock ligger fokus på en enskild individs galenskap.
Erik (Rolf Lassgård) återvänder till sin hembygd efter 15 år för ett rutinuppdrag där en ung kvinna har försvunnit och där den lokala polisen misstänker mord. Precis som förra gången, då hans tragiskt tvingades lämna sin polistjänst i Norrland, blir uppdraget snabbt personligt och utvecklar sig till en mardröm när han hamnar i konflikt med byns lokala polis Torsten (Peter Stormare).
Jägarna 2 är precis som sin föregångare en klassisk melodram. Handlingen visar genom en spännande intrig att brott aldrig lönar sig men att dygden efter många prövningar alltid får sin belöning. I båda filmerna motarbetas Erik hela tiden när han försöker följa lagen och sätta dit de skyldiga.
Intrigen konstrueras utifrån en karaktärsteckning av motsatspar av typen ond (bov) och god (hjälte), i Jägarna 2 utgörs dessa motsatspar av Stormare (bov) och Lassgård (hjälte). Intrigen inbjuder till identifiering med hjälten genom att han framställs som en ganska vanlig man med igenkännliga drag. Han blir en idealgestalt i jämförelse med övriga männen i filmen.
Lassgårds Erik är sympatisk och försvarar de utstötta till vilket pris som helst – en kille man har svårt att tycka illa om helt enkelt. De andra männen har en machostil: de super, slåss, använder ett grovt språk och förnedrar kvinnor både genom handling och i tal.
Det står i motsättning till Erik som verkar se kvinnor som jämlikar. Jägarna fick kritik för sin schablonartade skildring av de tjuvjagande, manliga norrlänningarna. Filmen förstärkte myten av en norrlänning som hatar stockholmare, bögar, kvinnor och invandrare, samt är fåordig och stark.
Denna stereotypa skildring återkommer även i Jägarna 2 där stockholmaren Erik från Rikskriminalen framstår som hjälten som kommer in och reder upp sådant som ingen vill se eller ta i.
Skillnaden från Jägarna är dock att den inte är lika macho utan här får vi följa en familj från hustruns och sonens perspektiv. Dock är det fortfarande en man som försöker rädda den utsatta kvinnan och kvinnorna i filmen blir hänvisade till att spela ”offer”.
Erik tar sig an den misshandlade, kuvade Karin (Torstens fru) i filmen och hjälper henne att slå sig fri. Karin spelas av relativt okända Annika Nordin och trots att Peter Stormare och Rolf Lassgård gör imponerande insatser är det Nordins insats som sticker ut mest. Hon kommer säkerligen, helt välförtjänt, få ett genombrott i och med denna roll
.
Den enda kvinnorollen i Jägarna 2 som inte går ut på att vara ett ”offer” gestaltas av Lo Kauppi som spelar Eriks poliskollega från Stockholm. Det är ingen stor roll men hon gör en habil insats som den enda som står på Eriks sida.
Trots att de övriga kvinnorna i filmen inte får vara starka subjekt skapas inget irritationsmoment just för att Karins perspektiv är så väl skildrat. Ett perspektiv som utgår från att en kvinna som stannar kvar i ett destruktivt förhållande inte är lika med svag, utan orsaken är en manipulerande man. Då går det att hacka i sig den något schabloniserade bilden av filmens kvinnor.
En stor behållning av båda filmerna är de fantastiskt vackra naturmiljöerna i Överkalix. De kontrasterar till den våldsamma handlingen och gör den ännu otäckare. Bortsett från några fåniga flashbacks är Jägarna 2 en dramatisk och välgjord thriller med fina skådespelarinsatser. Jag måste medge att jag är förvånad.
