Två årligt återkommande rapporter om jämställdhet presenterades i början av november. Dels Global Gender Gap Report från World Economic Forum, dels Human Development Report som ges ut av FN:s utvecklingsorgan UNDP.

Global Gender Gap Report mäter bristen på jämställdhet mellan kvinnor och män i form av ett procentuellt gap inom ekonomi, politik, utbildning och hälsa. Författarna till rapporten konstaterar att världens länder har kommit en bra bit, men att det fortfarande är en lång väg kvar tills kvinnor och män är jämställda.

Generellt sett går det framåt vad gäller kvinnors hälsa och utbildning, men inom områdena ekonomi och politik är utvecklingen inte lika positiv. Det kan till exempel illustreras av att kvinnor knappt har 20 procent av alla nationella beslutsfattande positioner i världen.

Dessutom är inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ett bestående problem, till exempel i USA som hamnar först på 68:e plats av de 135 undersökta länderna i detta avseende.

Minst är gapet mellan kvinnor och män i Finland, Island, Norge och Sverige. De nordiska ekonomiernas framgång kan enligt rapporten förklaras med att de har lyckats göra det möjligt för föräldrar att kombinera arbete och familj. Obligatorisk föräldraledighet för pappor, generös föräldraförsäkring och skatteincitament lyfts fram som lyckade politiska åtgärder.

Sverige går bakåt

Sverige har dock backat i jämställdhet jämfört med 2006. Av de tjugo länder som toppar listan är Sverige det enda land som går bakåt under perioden 2006-2011. Då mätningarna startade fick Sverige resultatet 0,8133, men i år stannade siffran på 0,8044 (vid 1,0 anses ett land vara jämställt).

– Det är inte ett dugg förvånande, säger Gertrud Åström, ordförande för Sveriges Kvinnolobby.

Hon menar att tillbakagången gick att förutse, eftersom Sverige under de senaste åren har valt en politik som gör det svårare för kvinnor att försörja sig själva. Hon tar vårdnadsbidraget som ett exempel på hur politiken skapar en högre tröskel för kvinnor att gå från att vara hemma till att hitta en egen försörjning på arbetsmarknaden.

En anledning till varför de nordiska länderna brukar hamna högt upp vid internationella jämförelser av jämställdhet, enligt Gertrud Åström, är för att det har funnits en politisk vilja att göra det möjligt för kvinnor att förvärvsarbeta.

– Grundtanken i svensk jämställdhetspolitik ska vara en självförsörjarmodell, men där går politiken nu i motsatt riktning. Arbetslinjen upprepas som ett mantra, men det man gör är att skapa strukturer som undandrar självförsörjarmodellen. Jag är jättekritisk till det, säger hon.

Tomt konstaterande

I den andra rapporten, Human Development Report, mäter FN mänsklig utveckling men också graden av jämställdhet i olika länder. Detta med hjälp av Gender Inequality Index, som tar hänsyn till faktorer som reproduktiv hälsa, antal år i skolan, politisk representation och deltagande på arbetsmarknaden.

Med den mätmetoden hamnar Sverige, Nederländerna och Danmark i topp vid en jämförelse av världens länder. Av detta drog flera svenska medier, däribland DN, slutsatsen att Sverige är ”bäst på jämställdhet”. Gertud Åström tycker att det är ett tomt konstaterande.

– Det är en typisk medievinkel som visar att de inte använder de här undersökningarna för analys. Det är väl det som är faran med den här typen av översiktliga, osäkra utsagor: om man använder dem helt okritiskt så kan man skriva ”vi är bäst”. Det har ju varit populärt att säga så länge, och du kan hitta samma rubriker i Norge och på Island. Men jag brukar säga: varför ser det ut så här, hur gick det till, när hände det och varför har inte det hänt som vi vill ska hända, säger Gertrud Åström.

Att Sverige har ett högt jämställdhetsindex ser hon inte som en anledning att slå sig till ro och vara nöjd.

– Nej, verkligen inte! Vad man ska ha de här indexen till är att se att det här inte är ett naturligt tillstånd. Man kan använda dem till att följa utvecklingen över tid, och för att göra en analys som kan ligga till grund för förändring. Men man kan inte se dem som utsagor av en sanning, säger hon.

Fokus på hållbar utveckling

En faktor som enligt FN:s rapport lyfts fram som en starkt bidragande orsak till ojämställdhet är begränsningar i reproduktiv hälsa. Med bra tillgång till reproduktiv hälsovård och preventivmedel följer också hälsovinster för såväl mödrar som barn. I FN-rapporten lyfts även överrepresentationen av män i politiskt beslutsfattande fram som ett genomgående problem i hela världen.

Årets rapport har särskilt fokus på hållbar utveckling, och rapportförfattarna framhåller att ett ökat politiskt deltagande från kvinnor skulle medföra positiva effekter inte bara för rättvisan utan även för klimatet. Detta eftersom kvinnor har visat sig bry sig mer om miljön än män, oftare stödjer miljövänliga politiska åtgärder och röstar på miljömedvetna ledare.

Att Human Development Report 2011 belyser mänsklig utveckling och jämställdhet i relation till hållbarhet och rättvisa, innebär att siffrorna över mest/minst jämställda länder sätts i relation till exempelvis klimatfrågan. Det tycker Gertrud Åström är positivt.

– Jag tycker att den diskussionen är outvecklad i Sverige. Det är absolut nödvändigt att jämställdhetspolitiken tar plats i diskussionen om hållbar utveckling, säger hon.

Diskussionen är långt från ny, menar Gertrud Åström, och påminner om att redan på 80- och 90-talet, i samband med Brundtlandkommissionen och Rio-konferensen, diskuterades hur ekonomi, ekologi och social hållbarhet hänger ihop.

– Om man tittar där fanns det ett tydligt kvinnoperspektiv, det handlar om att vi måste se vad samhället konstruerar för situationer och möjligheter för kvinnor och män. Det är ju uppenbart att det har en betydelse för den långsiktiga hållbarheten, till exempel vikten av att ha en jämn och stadig reproduktion, säger hon.