Varför har du sagt nej till att kandidera till partiledarposten inom Vänsterpartiet?

– Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag tycker kanske att det är dem som vill kandidera som ska svara på frågan varför de vill det. Det är som att folk förväntar sig att man måste ha särskilda skäl till att man inte vill kandidera. Jag har helt enkelt inga ambitioner att vara partiledare. Det finns en föreställning att man som politiker vill klättra upp till den högsta posten, men för mig är det inte av intresse. Det har liksom aldrig varit min högsta dröm. Jag är jättenöjd med den position jag har just nu.

Det har pratats om att Vänsterpartiet ska ha en öppen tillsättningsprocess i valet av ny partiledare, hur ser du på det?

– Jag tycker att det är fantastiskt positivt. Jag gillar inte hemlighetsmakeri och processer där ingen öppet säger sig kandidera. Socialdemokraternas tillvägagångssätt var till exempel rena rama parodin. Nu blir det ju så att medlemmarna kommer att ha möjlighet till insyn och kräva av kandidaterna att redovisa vad de vill och svara på frågor. Detta är ett jättestort steg framåt.

Vad hoppas du att denna eventuella förnyelse av Vänsterpartiet ska leda till utifrån ett feministiskt perspektiv?

– Att vi kommer att utveckla vår feministiska analys och våra konkreta feministiska och politiska förslag. Det kommer att komma upp diskussioner om detta på vår partikongress. Vi har haft en framtidskommission som tillsattes direkt efter valet. Vi som sitter i partistyrelsen nu känner att vi måste ta tag i situationen eftersom vi fick ett så dåligt valresultat. En av de sakerna som framtidskommission har kommit fram till och lagt fram som förslag till framtidsdokument handlar om att vi måste vässa vår feministiska profil, lyfta de feministiska frågorna på ett bättre sätt i samhällsdebatten.

Vad kommer det att innebära?

– Det blir ju nästa steg. Vänsterpartiet har ett ansvar att lyfta, förvalta och utveckla de feministiska frågorna och jämställdhetspolitiken. Både i riksdagen och inom det utomparlamentariska arbetet. Sedan är det i dag väldigt svårt att driva de feministiska frågorna på grund av det politiska klimatet. Så har det varit i flera år. Det är inte särskilt intressant för medierna och det tycker jag är deprimerande.

Vad beror det på?

– Om jag ska vara helt ärlig och vara lite cynisk så är ju detta egentligen ett normaltillstånd. Under 90- talet och i början på 2000-talet var det rätt så exceptionellt. Då var de feministiska frågorna på agendan och dagordningen. Det fanns ett tryck från feminismen inom media och politiken. Bland författare och skribenter. Det var som om det kom en våg. Det fattades politiska beslut och det fanns en offensiv kring de feministiska frågorna. Men det hör ju faktiskt till ovanligheten.

– Det har varit så några gånger under historien när kvinno- och den feministiska rörelsen har varit stark. Sedan har det gått tillbaka till ett tillstånd när dessa frågor träder tillbaka. Detta är ju deprimerande men å andra sidan inte så konstigt heller. Feminism är kontroversiellt. Det handlar om att utmana rådande normer och strukturer. Det finns ett väldigt starkt motstånd och då är det inte lätt att bibehålla feminismen på dagordningen.

Har Vänsterpartiet tappat lite av den feministiska inriktningen?

– Jag upplever ibland att det finns ett missriktat gnäll inom den feministiska rörselsen, både i och utanför Vänsterpartiet. Att ”Vänsterpartiet har släppt de feministiska frågorna”. Men det är inte sant. Folk jobbar hur mycket som helst. Arbetet pågår i varenda kommun och landsting. I riksdagen, jag vet ju det. Men det når liksom inte ut. Det studsar tillbaka. Därför att det inte riktigt finns det här klimatet som för upp det på agendan. Det är ute helt enkelt. Detta är en jättesvår sak att vända på. Jag skulle gjort vad som helst för att vända på det. Visst kan vi bli bättre, men det är ganska så motigt när man befinner sig i en omgivning och debattklimat där de feministiska frågorna har halkat ut och aldrig riktigt plockats upp.

Skulle Vänsterpartiet kunna tänka sig att arbeta med Feministiskt initiativ med dessa frågor?

– Ja, jag vet inte hur du menar med att samarbeta i och för sig. Men det gör vi väl, det förekommer. Vi finns ju med tillsammans i manifestationer och vi delar många frågor. Men Fi finns ju inte med i några parlamentariska församlingar och då finns det inte utrymme för samarbete på det sättet.

Vilka åtgärder på arbetsmarknaden anser du vara viktiga att ta ett grepp på ur ett jämställdhetsperspektiv?

– Det som är lurigt när det handlar om jämställdhet i arbetslivet är att man inte bara kan titta på arbetsmarknaden. Man måste också titta på familjeliv och välfärdstjänster. Det finns fortfarande väldigt mycket strukturella problem som kräver konkreta politiska förändringar. En viktig sak är att modernisera och bygga ut välfärdstjänsterna. Dagis och förskolor täcker inte behoven. Framförallt kan kvinnor inte jobba så mycket som de vill eller på tider som de måste för att det inte finns barnomsorg tillgänglig på de tiderna. Brister i förskolan bidrar också till att många känner att de inte vill eller inte klarar av samvetsmässigt att ha barnen där på heltid. Då faller många lätt tillbaka i det gamla att det är kvinnorna som får kliva i och ta det ansvaret. Sedan har vi äldreomsorgen som är en växande kvinnofälla som jag tycker att vi pratar alldeles för lite om ur jämställdhetsperspektiv. Äldreomsorgen är givetvis i första hand till för de äldre. Men det handlar faktiskt om att bristen på äldreomsorg idag är så stor att fler och fler, främst kvinnor, tvingas ta hand om sina föräldrar och svärföräldrar. Då går de ner i arbetstid eller helt och hållet slutar att jobba och reduceras till oavlönade anhörigvårdare. Det gamla klassiska och hederliga åtgärderna blir då att bygga ut och satsa på en bra offentlig välfärd.

– Sedan har vi familjepolitiken som på många sätt är förlegad. Vi tjatar fortfarande om individualiserad föräldraförsäkring, möjlighet till fler vårdnadstagare. Vi vill ta ett helt nytt grepp som inte utgår från den gamla patriarkala kärnfamiljen. Slutligen handlar det om villkoren i själva arbetslivet. Att begränsa deltidsjobb och otrygga visstidsanställningar som framför allt drabbar kvinnor.

Vad har du att säga om Feministiskt initiativs förslag om en jämställdhetsfond?

– Jag tycker att det är en helt befängd och idiotisk idé. Varför ska man ge skattepengar till privata företag så att de slutar lönediskriminera kvinnor. Problemet är ju inte att företagen inte har råd att betala kvinnor anständiga löner. Det är ju knappast därför kvinnor diskrimineras. Det är företagen som ska använda sina vinster för att ge likvärdiga löner. Skattemedlen ska vi använda till bra gemensam välfärd, och anständiga löner till de som jobbar där. Jag är inte ett imponerad av Fi:s förslag och jag tycker aldrig att Fi eller Gudrun Schyman har kunnat argumentera hem varför detta skulle vara en bra idé.

LO:s låglönepott, vad tycker du om den?

– Det är en bra och högst konkret facklig strategi för att utjämna de strukturella löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Man kan självklart önska sig att det gick fortare, men man ska inte glömma att det finns ett enormt hårt motstånd från arbetsgivarna, som ju står starkare än på mycket länge gentemot löntagarna. Det behövs både fackliga och politiska strategier för att komma åt lönediskrimineringen.

Vad är dina tankar kring delat ledarskap?

– Jag har inte någon bestämd uppfattning om det. Jag har en mer pragmatisk syn. Det finns både för och nackdelar med båda modellerna. Det som kan bli problem med ett delat ledarskap är ju om de två personerna inte kan samarbeta. Eller att det blir så att bara den ena personen som syn och hörs och den andra står i bakgrunden.

– Å andra sidan kan det bli det motsatta, att man fördelar arbetsbördan på ett bra sätt. Jag tycker att det beror mycket på vilka personer det är. Detta är ju en av fördelarna med en öppen process. Just nu är den frågeställningen är uppe på bordet tillsammans med ett antal olika kandidater. Jag tycker att man ska behandla de frågorna tillsammans.

Är det inte så nu att det blir en uppställning med Jonas Sjöstedt mot Ohlys närmast medarbetare?

– Det är ett väldigt konstigt sätt att uttrycka det på. Medarbetare… Det som kandiderar är personer som sitter i partistyrelsen och i det verkställande utskottet. Det är ju uppdrag som de blivit valda till. De är inte handplockade av Lars Ohly utan valda av våra medlemmar och vår partistyrelse.

Hur ställer du dig till ett eventuellt framtida samarbete med de rödgröna?

– Socialdemokraterna kommer inte att kunna räkna med att slå ut borgarna och få egen majoritet i nästa val. Så någon typ av samarbete kommer att krävas för att kunna bilda en annan majoritet. Självklart anser jag att Vänsterpartiet ska ingå i detta. Men jag tycker vi har mycket att lära av misstagen vi faktiskt gjorde inför det senaste valet. Det blev inte bra. Jag är inte negativ till att vi försökte, men vi genomförde det inte på ett bra sätt. Det blev för mycket sittandes och tragglandes kring överenskommelser och dokument. Vårt alternativ blev varken tydligt eller tilltalande för väljarna. Jag tror att det är bättre att utforma ett samarbete på ett mer öppet sätt. Sist blev det alldeles för mycket sittande i grupper, i möten och förhandlingar, där slutresultatet blev rätt så urvattnat.

Kan ni lära er något av den borgerliga regeringens sätt att samarbeta eller är dem mer eniga i sin politik?

– Alltså… Jag tror att det samarbetet är rätt så ansträngt och värre lär det bli. Moderaterna dominerar totalt på bekostnad av de andra partierna. Centern och Kristdemokraterna ligger ju rejält risigt till. Det är tufft för små partier att samarbeta med ett större och det vet vi. Vi hade ju redan på Gudrun Schymans tid ett organiserat samarbete med socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det var då som nedgången för vårt parti tog sin början. Det är alltid tufft att samarbeta. Men alternativet är också knepigt. Inför det senaste valet hade det varit helt sinnesjukt att göra något annat.

Anser du att det är viktigt att föra ett samarbete med utomparlamentariska grupper?

– Det är en jätteviktig och bärande del i Vänsterpartiet. Det sysslar vi ovanligt mycket med för att vara ett politiskt parti. Vi försöker ha så mycket samarbete som möjligt både på lokal och nationell nivå. Alltifrån kvinnojourer och feministgrupper på skolor, till med idrotts- och fackföreningsrörelsen. Ett utomparlamentariskt samarbete är helt avgörande för att vänstern ska vara stark, men också för den feministiska rörelsen.

Surrogatmödraskap, vad har du att säga om det?

– Det är faktiskt den enda gång som jag har reserverat mig mot ett beslut i partistyrelsen. Vi beslutade nyligen i partistyrelsen att vi inte ska förespråka att man får gå vidare och utreda förutsättningarna för altruistiskt surrogatmödraskap. Jag anser att man borde göra det. Jag är naturligtvis extremt kritisk till den kommersiella surrogatindustrin. Jag ser den som oerhört problematisk ur ett jämställdhetsperspektiv. De finns etniska, ekonomiska och sociala aspekter på surrogatmödraskap som är självklara. Men däremot är jag inte så benhårt övertygad om att det inte skulle gå att tillåta ett altruistiskt surrogatmödraskap inom ramen för den svenska sjukvården. Jag tycker att man bör utreda frågan på ett seriöst sätt. Men som det ser ut just nu är Vänsterpartiet inte förespråkare till detta.

– Surrogatmödraskapsfrågan kommer nog att diskuteras och debatteras under vår partikongress. Jag vet att det inom partiet råder olika uppfattningar om ämnet.

Vad är du för sorts feminist?

– Jag är en socialistisk feminist.