Journalister från Sveriges Radio, DN och Feministiskt Perspektiv deltog i panelsamtalet, som arrangerades av Feministiskt Perspektiv och det mediekritiska nätverket Allt är möjligt.

Diskussionen tog sin utgångspunkt i det faktum att män fortfarande är överrepresenterade bland dem som intervjuas i medierna.

I Sverige har andelen kvinnor i medierna varit ungefär 30 procent de senaste tio åren, samtidigt som den svenska journalistkåren består av nästan hälften kvinnor. Detta tyder på att det krävs mer än numerärt jämställda redaktioner för att kvinnor ska synas i medier i lika stor utsträckning som män.

DN.se granskas av medieforskare

En journalist som vill förändra situationen är Jenny Stiernstedt. Hon jobbar som fördjupningsredaktör på DN.se och har tagit initiativ till en mångfaldsgranskning av sidan. DN.se har låtit Gunilla Hultén på JMK vid Stockholms universitet ansvara för granskningen, som pågår till slutet av maj. Hultén räknar hur många kvinnor och män samt personer med utländsk bakgrund som förekommer på sidan, och registrerar även vilka roller de har; om de till exempel framställs som offer eller har en maktposition. Hultén har också intervjuat 25 medarbetare och iakttagit arbetet på redaktionen.

– Resultatet kommer att vara katastrofalt dåligt, men det visar i alla fall att vi vill göra något, sade Jenny Stiernstedt i panelsamtalet.

Ett stort hinder för en jämställd rapportering, menade Jenny Stiernstedt, är journalisternas pressade arbetssituation.

– Nyheterna ska helst ligga på nätet en timme innan de har hänt. Det gör att man ringer första bästa, vilket oftast är en man, sade Jenny Stiernstedt.

Tystnadskultur på Sveriges Radio

Förutsättningarna för jämställd journalistik på Sveriges Radio är å ena sidan ganska goda, berättade Thella Johnson, frilansande grävjournalist och producent för en talkshow i P1. Journalisterna kan luta sig mot en ambitiös mångfaldspolicy, där det bland annat står att ”Sveriges Radio ska skildra könsstrukturer i samhället, visa förebilder, medverka till debatt och aktivt leta medverkande och experter av det underrepresenterade könet i det ordinarie programutbudet.” Men enligt Thella Johnson är det inte alltid policyn följs, och hon upplever att de som driver på för jämställdhet kämpar i motvind.

– Det finns en tystnadskultur som innebär att om någon tar upp ett problem så säger ingen någonting. Det är ett sätt att slippa ta tag i obekväma sanningar, sade Thella Johnson.

I sitt arbete som frilansande grävjournalist har hon stött på en ännu större mansdominans. Därför bildade hon tillsammans med andra grävande kvinnor nätverket Bulldozer, som bland annat har försökt lyfta frågan om branschens ojämställdhet på det årliga Grävseminariet för några år sedan.

– Jag tror också att det som ni gör på DN.se är en viktig utveckling. Vi måste göra program om våra egna brister, sade Thella Johnson.

Viljan saknas

Anna-Klara Bratt, chefredaktör för Feministiskt Perspektiv, berättade att hon har kämpat för att könsbalansera traditionella medier i snart 20 år. Nu har hon valt att starta en feministisk tidning i stället.

– Jag har stor respekt för dem som orkar jobba med traditionella medier. Men att jobba med Feministiskt Perspektiv är något helt annat, sade Anna-Klara Bratt.

Hon hävdade att varken kunskapsbrist eller tidspress räcker som förklaringar till att de svenska medierna ännu inte är könsbalanserade.

– Det är viljan som saknas. Parallellt finns det en mängd journalister som motarbetas på sina redaktioner. Genuskompetens anses vara en belastning – det är inte klokt, sade Anna-Klara Bratt.

Desperata journalister får kvinnor att tappa sugen

Under samtalet väcktes frågan om det verkligen är så svårt att hitta kvinnor att intervjua. Anna-Klara Bratt sade att det åtminstone inte är ett problem på Feministiskt Perspektiv. Thella Johnson instämde i att det finns gott om kvinnor som är experter, inte minst i den akademiska världen. Men en förklaring till att kvinnor i vissa fall tackar nej, enligt Thella Johnson, är att de kan ha blivit tillfrågade på ett närmast desperat sätt: ”Vi behöver en kvinna, kan du ställa upp?”. Förmodligen skulle fler tacka ja om journalisterna ställde frågan på ett annat sätt, resonerade hon.

Rättviseförmedlingen, som flera i panelen har tagit hjälp av för att hitta intervjupersoner, genomför just nu kampanjen Tacka ja! där de vill ta reda på om kvinnor tackar nej i större utsträckning än män och i så fall varför.

Anna-Klara Bratt delgav panelen sina egna erfarenheter av att konsekvent tacka ja.

– Jag har fått betala ett pris för det och har kritiserats för att ställa upp på allt, sade hon. Jag har aldrig hört motsvarande kritik riktas mot män som alltid tackar ja.

Del av global feministisk kamp

Den sista frågan som panelen hann diskutera handlade om ifall medierna ska spegla eller forma samhället. En person i publiken hävdade att det överhuvudtaget inte går att spegla samhället på ett neutralt sätt. Anna-Klara Bratt höll delvis med, men menade ändå att journalistiken måste försöka spegla verkligheten. Det har medierna hittills misslyckats med, hävdade hon.

– Vi kan ställa krav på alla medier att det inte duger med 30 procent kvinnor. Det är inte att frångå neutraliteten, sade Anna-Klara Bratt.

Jenny Rönngren, utrikesredaktör på Feministiskt Perspektiv och moderator för panelsamtalet, avslutade med en positiv reflektion. Det finns i dag en rad feministiska medienätverk världen över som arbetar för mer jämställda och rättvisa medier. Feministiskt Perspektiv samarbetar till exempel med nätverk i Mexiko, Spanien och Frankrike.

– Vi får se oss själva som en del av den globala mediebilden, och att det är många som vill förändra den, sade Jenny Rönngren.