Som aktivistiskt orienterad akademisk feminist sympatiserar jag med mycket av det som Evelina Johansson diskuterar i Feministiskt Perspektiv (2011-11-11).
Mest tilltalande är förhoppningen om att feminismen ska få vara ”reflekterande och förundrad”. Det är säkert fler än jag som känner igen beskrivningen av de fördomar som florerar mot akademiska feminister och feministisk teoribildning; det är en motsägelsefull position att vara akademisk feminist när genusvetare ibland anklagas för ovetenskaplighet på grund av en påstådd politisk agenda samtidigt som den akademiska feminismen ofta kritiseras för att vara alltför teorityngd och elitistisk.
Utgångspunkten att feministisk vetenskap och teoribildning inte bör styras av ideologi och politisk praktik är också min övertygelse. Det vore orimligt om genusvetenskapen skulle vara den feministiska aktivismens ideologiska tjänare eller tankesmedja, och de akademiska feministerna ett slags chefsideologer och Politbyrå.
Antifeministiskt språk
Vad som är svårare att förstå i sammanhanget är det antifeministiska språkbruket gentemot dem som teoretiserar kring olika former av förändringsarbete, företräder kritiska vithetsstudier eller undersöker hur en situerad position skulle kunna formuleras. Även upplevelsen av att det florerar föreställningar om en feminismens kris delar jag förvisso.
Men att stipulera det nuvarande tillståndet av öppenhet, pluralism och debatt som en kris innebär att de feminister, både akademiker och aktivister, blir jämförda med stalinister och får svårt att försvara sig. De blir instängda i ett försanthållande som ger någon annan tolkningsföreträdet. Förutom att en sådan generalisering står i skarp kontrast till den teoretiska diversifiering som Johansson verkar vilja försvara.
Inte magstarkt
Nej, detta framstår inte som ”magstarkt”, som Johansson själv skriver. Det verkar obegripligt, i synnerhet i en feministisk diskurs där vi har möjlighet att föra samtal på en annan nivå. Att problematisera den medel-/överklassmärkta vithetskulturen inom akademin (som många genusvetare i Sverige representerar, även jag själv, nota bene) är inte detsamma som att förespråka ideologisk styrning av genusvetenskapen.
Att kategorisera personer som företräder andra perspektiv, de må vara teoretiska eller politiska, är att öppna upp för att själv bli kategoriserad. Är det inte vad Johansson, precis som jag själv, vill undvika?
Teori och praktik
Det är alltså inte frågan om feminismernas inbördes relation som sådan som är problemet, den är otvive laktigt en av de mest intressanta idag. Det pågående samtalet om Slut Walk är ett exempel på det.
De kvinnor som kallar sig svarta och som ställer frågor om och till Slut Walk diskuterar (på en teoretisk nivå) hur den performativa positionen som ”slut” är problematisk för dem på grund av hur de konstrueras som ”ho’s” i sin kontext utan egen möjlighet till dekonstruktion.
Ifrågasättandet är alltså inte ett uttryck för att aktivister försöker styra teoribildningen, utan en problematisering i bland annat kritiskt vithets- och intersektionalitetsperspektiv. Problematiseringen av Slut Walk och andra samtida fenomen och situationer kommer ur en feministisk praktik men är i allra högsta grad teoretisk.
Falsk positionering
Det är inte bara onödigt att använda motståndets och antifeminismens retorik (i synnerhet för någon som är så välformulerad och teoretiskt bevandrad som Johansson) det kan till och med vara farligt. Om någon feministisk kultur och/eller subkultur utnämns som totalitär är det av största vikt att det blir klarlagt vilken kontext och/eller text vi talar om, oavsett om påståendet kommer ”inifrån” eller från utomstående kritiker som Pär Ström eller Pelle Billing.
Därför är allmänna antaganden om en feminismens kris och påstådda krav på ideologisk styrning för att forskningen ska kunna leverera resultat till ett praktiskt förändringsarbete problematiska. De är också ett slags falsk positionering av problemet, där vetenskap och teoriutveckling ställs mot aktivism och praktik i en förenklad modell, hur välformulerat och väl genomtänkt resten av resonemanget och sammanhanget än är.
Johansson använder många ord i rättan tid, men att förespråka en fri teoriutveckling och samtidigt säga ”stalinister” till vissa feminister är inte ett ordval som främjar kreativitet och öppenhet. Kort sagt, problematisera gärna aktivism och akademi, men kalla inte mina systrar för stalinister.
