Nawal El Saadawi säger att ingen kan tysta ner henne.

– Vi människor lever bara en gång, och då måste vi säga allt vi har att säga! Inte dölja något. Livets mening och glädje handlar om kamp!

Nawal funderar på att skriva en ny bok om revolutionen i Egypten, om Tahrirtorget där hon befann sig under de dagarna i januari i år som ledde till Mubaraks avgång.

– Jag baserar mina noveller på verkligheten. Jag måste sätta igång skrivandet, säger Nawal och under några sekunder är hon tyst, hon känns frånvarande och ser fundersam ut. Sedan fortsätter hon och berättar att precis innan revolten på Tahrir, höll hon på att skriva en novell om sitt liv i exil, i Atlanta i USA.

– Den perioden var hemsk och jag måste skriva om den. Men när revolutionen började i Egypten, tappade jag lusten att skriva klart den boken. Jag rusade till Tahrir istället.

Nawal El Saadawi berättar att det är mycket hon måste hinna göra och det är ont om tid, mumlar hon för sig själv. Just nu engagerar hon sig i att ombilda ”Arab Women’s Solidarity Association”, kvinnoorganisationen som El Saadawi etablerade 1982 och som tillsammans med dess publikation ”Noon” förbjöds 1991 av Mubarak.

– Nu återetablerar vi ”Arab Women’s Solidarity Association”. Jag vill att Egyptens kvinnor ska förena sig under en gemensam paraplyorganisation för att kunna föra vidare kvinnokampen och revolutionen i Egypten, säger Nawal med stor entusiasm.

Prioriterar privilegier

Många har besvarat El Saadawis uppmaning att ansluta sig till Arab Women´s Solidarity Association, men inte alla. Arbetet verkar gå trögt och hon låter lite besviken. Fast hon är inte en sådan som ger sig i första taget. Saadawi är mycket kritiskt när det gäller NGO:s, icke-statliga organisationer, i Egypten som får bistånd av bland annat Sverige. Det har funnits omkring 1 000 NGO:s under Mubaraks tid. De flesta små organisationer, men även några stora. Nawal hävdar att de flesta av dessa grupper vars aktiviteter finansierats av utländskt bistånd var godkända av Mubaraks regim och är egentligen inte helt icke-statliga, inte i det utsträckning som de påstår.

– De flesta NGO:s som var verksamma utan problem under Mubarak och under hans hustrus ledning, har faktiskt haft en negativ inverkan på kvinnokampen i sin helhet.

El Saadawi påstår att dessa NGO:s egentligen hjälpte regimen att korrumpera kampen för kvinnors rättigheter.

– Många av dessa NGOs anpassade sig till Mubarak-regimens villkor för att överleva. Nu vill samma organisationer inte komma i konflikt med armén eller de som styr för att de inte vill riskera sina privilegier.

Solidaritetens nivåer

Vi diskuterar solidariteten kvinnor emellan i Mellanöstern-regionen. Ska vi inte kunna förena kvinnorörelserna i regionen, undrar jag. Kvinnorättsaktivister i vår region, från Afghanistan till Egypten, kämpar för samma rättigheter. Innan vi vänder oss till resten av världen för stöd, borde vi inte vända oss till varandra för solidaritet, undrar jag.

– Först måste vi kommunicera, ta kontakt med varandra, diskutera och sedan bestämma oss för att agera för en förening i regionen. Jag tror på solidaritet på tre nivåer. Lokalt, regionalt och globalt. De måste föras samtidigt. Men jag är inte beredd att samarbeta med de kvinnogrupper i regionen som samarbetar med koloniala makter som USA eller Israel och sysselsätter sig med enbart en mission och det är att bekämpa islamisterna i vår region. Frågan är större än så. Det finns grupper som vill att kvinnor ska glömma de stora frågor som ger makt och producerar islamisterna.

– Folk säger ofta till mig, ”Nawal, du är feminist, varför blandar du dig i politiska frågor?” Mitt svar är att visst är jag feminist, men feminism är politiskt! Kvinnor är hälften av världen men fattigdomen är feminiserad. Hur kan man som feminist ignorera detta och inte fråga varför det är så? Varför ska jag inte kämpa mot de faktorer som driver kvinnorna till fattigdom och begränsa min kamp till att bekämpa enbart islamisterna? Visst är fundamentalisterna mycket farliga, men de är en mindre fiende i jämförelse med de stora makter som de är en produkt av, koloniala makter. Varför ska vi lämna huvudet i fred och bara bekämpa svansen? Vi måste kämpa på alla arenor och mot alla fiender.

Nytta över gränserna

Hur skulle du motivera solidariteten mellan svenska och egyptiska kvinnor? Varför är det viktigt att visa praktiskt solidaritet med kvinnorna i ditt land? De är där borta, långt borta, och svenska kvinnor är här och har sina egna liv och bekymmer?

– För att vi lever i en värld och inte i två olika! För att vi sitter i samma båt. Vi behöver varandra. Vi har gemensamma intressen och krav. Vi kämpar mot samma härskare och förtryckare, fast från olika håll. I Egypten kämpar vi mot samma ordning som förtrycker kvinnorna här i väst också. Vi kämpar mot patriarkatet och kapitalismen. Vi har samma intressen och vi drar alla nytta av varandras kamp. Och vi måste utbyta kunskap och lära från varandra. Det är vad solidaritet handlar om, jämställt utbyte av stöd.

Nu är det dags att gå tillbaka till Nawal El Saadawis hotell, där ett par journalister otåligt väntar på henne. Media älskar henne. Detta vet hon själv också.

– Jag förstår inte varför folk klagar över det svala vädret här! Det känns så skönt när man kommer från det heta Kairo, säger hon och tittar på vattnet på andra sidan Strandvägen och beklagar sig över att hon inte har tid att ta en promenad i det vackra Stockholm.