Inte var det för att få in lika många kvinnor som män på olika trappsteg i ett hierarkiskt uppbyggt samhälle som vi stod och drog stenciler i dammiga källarlokaler. ”Vi vill inte ha fler kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer alls!”

Men med jämställdheten som ursäkt har det blivit möjligt att lägga fram förslag som skulle ha varit omöjliga utan detta användbara fikonlöv. Som någon formulerat det i en tänkvärd aforism: ”Den ökande ojämlikheten blir lättare att acceptera om den fördelas lika mellan könen och kallas jämställdhet.”

Ett aktuellt exempel är jämställdhetsminister (se där!) Nyamko Sabunis förslag att höja gränsen för avdrag (och i praktiken bidrag) för så kallade hushållsnära tjänster, populärt kallade ROT och RUT.

Den som använder dessa tjänster kan i dag få en skattereduktion på 50 000 per person och år. Det innebär att ett par i ett hushåll kan köpa RUT och ROT för 200 000 om året, och få halva kostnaden betald av Skatteverket, i praktiken av andra skattebetalare. Rätt generöst, kan man tycka.

Men den som resonerar så har inte begripit vilka hot mot jämställdheten som lurar i vassen. Ett hushåll som renoverar villan riskerar nämligen att slå i avdragstaket, och då blir det inga avdragspengar kvar till att städa det nya fina hemmet. Vilket hotar jämställdheten, för städningen är förstås kvinnans uppgift även eller kanske särskilt i de bästa familjer. ”Det är väldigt viktigt att man inte behöver ställas inför valet mellan att köpa ROT eller RUT”, säger Sabuni.

Inget öga kan väl vara torrt när man föreställer sig hur svårt det måste vara att ställas inför ett sådant val.

Vida spridd myt

Folkpartiet föreslår därför att bidraget, förlåt avdraget, fördubblas och delas lika mellan ROT och RUT. Vårt jämställda par kan då få en skattelättnad på 200 000 om året, som tack för att de köpt hushållstjänster för 400 000.

”Det kostar ju ingenting”, säger Sabuni.

Myten att RUT och ROT finansierar sig själva är vida spridd. Svarta jobb blir vita, arbetslösa får jobb, högpresterande individer kan ägna sig åt betalt arbete i stället för att bygga om köket eller städa toaletten. Allt är till det bästa i den bästa av världar. Borta är insikten att det inte finns några gratisluncher. Skattelättnaderna för dem som utnyttjar tjänsterna antas vägas upp av ökade skatteintäkter från de blomstrande småföretag som uppstår tack vare avdragen. Något ligger det säkert i detta, även om man kan vara skeptisk till att just bygg- och städföretagen, de båda branscher som hittills varit ledande i fuskarligan, plötsligt skulle ha blivit så dygdiga att Skatteverket tycker det är OK att betala ut över 14 miljarder om året till dem.

Just den konstruktionen, att företagen faktiskt får pengar inte bara av kunden utan också av Skatteverket, inbjuder till ett fusk som är betydligt allvarligare än ”vanligt” skattefusk. Framför allt är det falska ROT-avdrag som visat sig lönsamma, men hur stor omfattningen är vet ingen. Med tanke på att man tydligen kan få avdrag för att bygga swimmingpool i sitt hus på Rivieran torde kontrollmöjligheterna vara begränsade.

Men även om allt skulle gå rätt till strider den här typen av öronmärkta avdrag/bidrag mot principer som inte minst liberaler borde slå vakt om. Riktade subventioner till vissa branscher snedvrider konkurrensen och skapar en konstlad efterfrågan på de subventionerade varorna/tjänsterna. Du får subventionen bara om du köper just detta – annars får du ingenting.

Vård av friska mäns och kvinnors hem

Detta leder till att mänskliga och materiella resurser allokeras till områden som ur samhällsekonomiskt perspektiv är mindre angelägna. Vi bevittnar hur infrastrukturen faller sönder, förfäras över ostädade sjukhus (enligt Uppdrag Granskning skulle en städerska hinna städa toaletterna på kvinnokliniken vid universitetssjukhuset i Lund på 26 sekunder) och läser om kommuner där lärarna uppmanas sköta städningen av skolsalarna. Om det är så angeläget att satsa mer pengar på just städning vill jag gärna slippa bidra till vård av friska mäns och kvinnors hem och i stället satsa pengarna på sjukhus, skolor och andra gemensamma utrymmen.

Ingen skulle i dag våga föreslå att barnbidraget borde delas ut i form av mat- eller klädkuponger: du får bidraget bara om du köper just det vi vill. Den typen av social ingenjörskonst har med rätta avförts från den politiska agendan.

Men när det gäller avdrag är detaljregleringen så osannolikt komisk att den kunde ge stoff åt en hel drös stå upp-komiker. (Se några exempel på regeringens egna skrivningar i faktarutan!) Den gemensamma nämnaren när det gäller RUT är att avdrag beviljas för arbeten som de flesta lätt klarar av att sköta själva men inte för sådant som kräver specialkunskaper. Som den ekonom han är vet Anders Borg att folk är så illa tvungna att köpa tjänster de inte själva klarar av men måste lockas/mutas för att låta någon annan ta hand om vardagssysslorna.

Obehagligt nära kolonialt perspektiv

Den slutsats medborgarna måste dra är att det är en gudi behaglig gärning att köpa just de tjänster som staten valt att subventionera. På det sättet bidrar vi till att ”skapa jobb”, gärna för invandrarkvinnor. Det koloniala perspektivet ligger obehagligt nära.

Men jämställdheten då? Den har ju varit en viktig ingrediens i den långvariga och yviga debatten om framför allt RUT. Det var faktiskt tre socialdemokratiska kvinnor som myntade begreppet RUT, med just jämställdheten som motivering: varför ska man få göra avdrag för mansjobb men inte för kvinnojobb? Visserligen var ROT-avdragen på den tiden ytterst obetydliga och tillfälliga, men det hindrade inte att resonemanget gick hem. Med RUT skulle man slå två flugor i en smäll: dels skapa arbetstillfällen inom kvinnors speciella kompetensområden och dels ge andra kvinnor möjlighet satsa på karriären.

Häromveckan hävdade Jan Nygren (S) att RUT är bra därför att det ”ökar möjligheten till karriär för många kvinnor som annars skulle blivit låsta i hemmet”, och även Nyamko Sabuni ömmar förstås för kvinnorna: ”RUT avlastar hushållen, främst kvinnorna”.
Visst är det intressant att så många tydligen anser att kvinnor har en närmast genetiskt bestämd fallenhet för vissa sysslor och att hushållsarbetet i hushåll med två friska vuxna av olika kön i huvudsak är kvinnans uppgift. Om hon ska göra karriär måste hushållsarbetet överlåtas åt någon annan (kvinna).

Bortglömd fråga

Jag tar fram Nio kvinnor nio liv, en bok som min lokalgrupp i Grupp 8 skrev på sjuttiotalet. Där ställer Si Felicetti en fråga som är lika aktuell nu som då: ”Varför är räkskalen mina?” Det deprimerande är att så många verkar ha upphört att ställa den frågan. I antologin Global Woman undrar Barbara Ehrenreich hur det kommer sig att hushållsarbetet nästan försvunnit ur den feministiska debatten. Hon tror att det kan bero på att en stor del av opinionsbildarna inte längre utför något hushållsarbete.

”Hemma hos dem är hushållsarbete inte längre en fråga om kön utan i växande utsträckning om klass och om ras, och det är två frågor som den opinionsbildande eliten helst undviker.”

I Socialdemokraternas skuggbudget vill man – i strid med kongressen och kvinnoförbundet – behålla avdragen men halvera avdragsbeloppet. Inte skymten av analys, annat än att Håkan Juholt säger att hans grannar i Västertorp tycker att avdragen underlättar livspusslet.

Det här är faktiskt för viktiga frågor för att avfärda så enkelt. Socialdemokraternas ledning underskattar människors vilja och förmåga att ta till sig resonemang som går utöver amöbanivån. Finns det ett problem? Är de här avdragen lösningen på det problemet? Om inte, hur skulle lösningar se ut som inte bara gynnar en liten andel av befolkningen?

Mycket av den debatt som förts från vänsterhåll har varit onödigt moraliserande. Låt oss börja med att erkänna att hushållsarbetet inte försvann med hemmafrun och fastslå att det inte är fel att köpa tjänster och att tjänster är hårt, kanske alltför hårt, beskattade.
Men låt oss också fastslå att det inte är staten som ska bestämma vilka varor och tjänster hushållen bör efterfråga, och att det inte är rimligt att de som anser att friska vuxna och barn över en viss ålder bör klara av vardagssysslorna i det egna hemmet tvingas bekosta andras val av en bekvämare livsstil.

Sen kan vi komma in på andra och bättre lösningar.