Det är en solig septemberdag när Feministiskt Perspektiv träffar Karin Inde på ett konditori i
Stockholmsförorten Kärrtorp. På onsdag släpps hennes fjärde album Monsters.

– Det känns otroligt kul. Jag har ju gjort tre skivor innan och det blir att man jämför. Den här skivan är tillbaka till där det började, mycket för att jag har arbetat med Martin Hederos igen. Det känns som att cirkeln är sluten.

Karin Inde växte upp i Karlstad. Som 13-åring medverkade hon i musiktävlingen Musik Direkt där
hon lärde känna Martin Hederos (som bland annat samarbetat med Nina Ramsby och grundat The
Soundtrack of Our Lives).

Efter tävlingen frågade han om hon ville vara med och starta ett popband. Sedan dess har de rört sig i olika musikvärldar men alltid hållit kontakten.

Ser ert samarbete annorlunda ut idag än när ni var tonåringar?

– Frågan är om det gör det, mer än att det var jag som frågade honom om han ville vara med
den här gången. Det har varit så himla kul och lekfullt hela tiden. Vi har kommit till
studion och inte vetat vad vi ska göra. En dag stod vi med trumpinnar och slog på de dammiga rören i studions tak – så spelade vi in det. Efteråt sa vi ”det här ska vi aldrig berätta om för våra barn”, säger Karin Inde och skrattar.

Karin Inde hittade till musiken genom Pophitsböckerna. Hon har sjungit både på svenska och
engelska och ser sig mer som en forskare än artist i sitt förhållande till musiken.

Hon tycker om jazzens förhållningssätt men kände under åren på musikhögskolan att inställningen till musik ibland kunde vara väl puritansk och att det fanns murar runt olika musiknätverk på ett sätt som det inte gör idag.

– Nu är musiker ofta mer öppna och nyfikna på att våga sig över gränserna.

På senare år har Karin Indes musik närmat sig popmusiken igen och är mer uppbyggd på vers och
refräng. Texterna handlar ofta om personer i hennes omgivning.

– Mina texter är ofta personliga, i en av låtarna hänger jag fullständigt ut min syster till
exempel.

Hur reagerade din syster på det?

– Hon tackade.

Karin Inde är ordförande i Musikerförbundet Stockholmsregionen och arbetar med Riksförbundet
Svensk Jazz för att bana väg för jazz i nya sammanhang.

Hon tycker att det finns en vilja att få fler intresserade men att det ofta blir med utgångspunkten att nå ut istället för att bjuda in. Att det finns en föråldring i arrangörsledet. Hon ser även ett problem i att publiken inte är villig att betala för musik.

– När jag var 15 år och spelade på ställen i Värmland fick jag samma lön som jag får idag. Vi
måste få folk att vilja betala för musik, så som de betalar för teater. Det är för vanligt att det
är krögare som ställer upp med en lokal och då blir det inte rätt nivå. Inte om man jämför med de fria teatrarna. Teatern har varit bättre på att gå samman. Det saknas lite i musiklivet.

Karin Inde var med och startade föreningen Impra som arbetar för att främja kvinnliga musiker som
arbetar med improvisation. Nätverkets mål är ett musikliv där alla har samma möjlighet att arbeta
med musik oavsett kön, sexuell läggning eller härkomst.

– Det handlar mycket om att arbeta med upplysta projekt där man bryter mönster och ser
bortom sin egen telefonbok. Ett år tittade vi till exempel närmare på priset Jazzkatten och
såg att 19 av 20 priser gick till män det året. Då gick vi vidare till hur juryn såg ut och där
var det ju likadant. Det var nära att det blev offentlig pajkastning av alltihop men det som
var så positivt var att vi fick till ett möte istället där vi fick igenom en förändring så att juryn
blev mycket mer representativ och blandad.

Trots tuffa villkor för musiker ser Karin Inde det som en ynnest att få arbeta med musik.

– Jag ser otroliga vinster med att jobba som jag gör. Det handlar om att hitta sina sätt att leva
på det. Jag hörde att det finns ett nytt ord för det nu – kombinatörer. Jag tror vissa får
känslan att man kombinerar för att man inte klarar sig på det sysslar med men klarar sig är
ju just det man gör.

Karin Indes skiva Monsters släpps den 5:e oktober. Skivsläppet firas med turnéstart i staden där allt började – Karlstad.