Vad är skäligt för ett land som Sverige att ha som rimliga levnadsvillkor för våra barn? Att de får äta sig mätta, får medicin om de blir sjuka, att slippa vräkas, välklädda så att de inte blir retade i skolan, kan följa med på skolutflykt, ha kalas när de fyller år, få
julklappar eller åka på semesterresa?

I rapporten Barnfattigdomen i Sverige 2010 står det att ”Sverige är rikare än någonsin – många hushåll och särskilt den mest välbärgade tiondelen, har blivit betydligt rikare och BNP per capita har stigit konsekvent under hela 2000-talet. Trots det ser vi fortsatt ökade klyftor mellan de fattigaste och de rikaste barnen.”

Som anställd på fackföreningen IF Metall funderar jag ofta över vad den förda politiken har för verkningar. Ute bland de förtroendevalda finns en frustration över hur hårt den drabbar våra medlemmar om de blir sjuka eller arbetslösa.

Hur slår arbetslöshetsförsäkringen mot den ensamstående mamman som blev uppsagd under lågkonjunkturen? Hur drabbas hon av villkoren i sjukförsäkringen om hon inte kan arbeta på grund av värk som arbetet inom industrin orsakat? Hur har jobbskatteavdraget gjort skillnad för henne på tvätteriet, där lönen ofta är låg och deltidsanställningen kanske är ofrivillig? Hur påverkar det hennes barn? Vilka råd ger ansvariga politiker för att hon ska kunna ge barnen något mer än mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet, viket rapporten visar inte heller alltid är så självklart.

Rapporten säger också att ”nästan vartannat barn (49 procent) till ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund lever i ekonomisk fattigdom, men endast 2,3 procent av alla barn till svenskfödda par med barn”. Många ensamstående föräldrar är kvinnor som lever med sina barn under besvärliga ekonomiska förhållanden. Många är ensamförsörjare, utan närvarande fäder och som kanske måste förlita sig på underhållsstöd från Försäkringskassan, kommunens försörjningsstöd, ekonomisk hjälp (lån) av släkt och vänner och kanske en och annan kredit. Att spara till sig själv eller barnen är inte möjligt.

Orättvisorna slår emot mig när jag läser på DN:s ekonomisidor att det finns föräldrar som ”lägger hela barnbidraget (1 050 kr) i ett fondsparande som barnet får när han eller hon fyller 18 år eller flyttar hemifrån”. Tips och råd hur de som har pengar bäst sparar åt sina barn finns i massor. Vilka tips och råd ges till föräldrarna med de 220 000 barnen som klassades som fattiga under 2008?

Är det jobbskatteavdragets effekter som skapar skillnaden mellan fattig och rik? Enligt regeringen ska jobbskatteavdraget leda till lägre löner och därmed har arbetsgivarna råd att anställa fler och då sjunker arbetslösheten. Den extra skatt som kallas arbetslöshetsavgift ska pressa fackföreningarna med hög arbetslöshet att inte kräva löneökningar i avtalsrörelsen som kan uppfattas för höga – ju fler i arbetslöshet desto högre arbetslöshetsavgift.

Den låga ersättningen i a-kassan ska få människor att bli desperata nog att ta ett arbete med en lön under gällande kollektivavtal men som är högre än a-kassan, vilket undersökningar visar att många är villiga att göra i dag. Men då måste en stark fackföreningsrörelse försvagas så att kollektivavtalens legitimitet upphör. Det kommer främst att ske bland dem som ingår i gruppen arbetare – de som tillhör LO-kollektivet – där många av de ensamstående, lågavlönade kvinnorna finns. De flesta tjänstemän och akademiker kommer troligtvis att fortsätta ha en låg arbetslöshet och därmed låg arbetslöshetsavgift, en god löneutveckling och i krontal höga nettolöner genom jobbskatteavdraget.

Är de som har ett arbete och som faktiskt har tjänat på jobbskatteavdraget mer värda än de som har sämre villkor, är sjuka eller arbetslösa? Har det blivit otidsenligt att hjälpa varandra via skatter och gemensam välfärd? Har ordet Soliditet blivit viktigare än ordet Solidaritet? När blev våra barns förutsättningar till samma möjligheter en enskild angelägenhet?