De senaste decenniet har det uppstått en trend bland film som utspelar sig ”förr i tiden” som går ut på att den ska innehålla ett mått av anakronism. Således kan bybor på den franska landsbygden under 1100-talet vara experter på kung-fu och väna möer under riddartiden kan ha tuppkam när de går på bal.

Gott så, men det lämnar inget utrymme för trovärdighet. Gränserna för vad som känns autentiskt har sprängts och vi vet inte längre vad vi kan förvänta oss. Ska jag köpa att ’vadsomhelst’ kan hända så måste jag var beredd på att inga regler för filmens berättelse finns. Jag köper det inte, trots att jag försöker att vara öppen till sinnet.

Berättelsen om Rödluvan känner de flesta till. Det är inte den historien som berättas här, och denna historia är föga originell. En liten by terroriseras av en varulv och byborna blidkar den med djuroffer.

När varulven dödat en ung kvinna så beslutar männen sig för att döda den. En präst (Gary Oldman) som är expert på området kallas till byn, vilket får fruktansvärda konsekvenser. Twilight-regissören, Catherine Hardwicke ville uppenbarligen göra Rödluvan utan att bli styrd av själva historien. Resultatet är att storyn är ett av filmens stora problem.

Ett annat problem är den tidigare efterlysta trovärdigheten. Mormor har dreadlocks och gycklarna snurrar på eldstavar iklädda rejvbyxor medan byns unga skönheter suggestivt svänger på höfterna. Alla i den lilla byn är lite för välkammade och deras tänder är lite för vita.

I filmens början blir jag smått förtjust över bildspråket. Det är lite vaselin på linsen och drömska vyer över vackra landskap. Men sagokänslan tjänar ingenting till när varje karaktär förvägras all originalitet.

Amanda Seyfried spelar Valerie, alltså Rödluvan. Hon har fått mig att skratta högt i Mean Girls där hon spelar oändligt korkad och hångelsugen och i Mamma Mia där hennes komiska ådra och charm fick fullt spelrum. Jag gillar verkligen Seyfried och hoppas att hon får en lång karriär med många bra roller.

Här är hennes talang ordentligt gömd och hon flämtar förfärat över varje gren som knakar. Hennes skönhet och skörhet från stort fokus, något som hon själv har berättat är ett problem när det gäller casting.

Här skulle hon kunnat porträtterats som en kvinna med skinn på näsan och visst händer det att hon blixtrar till, men vad hjälper det när regin är så oförlåtande platt och litar mer på dekor, kostym och datoranimerade bestar än på de riktigt bra skådisarna som är med i denna film.

Till och med Gary Oldman, som aldrig har gjort en dålig roll ,(om än dåliga filmer) förvandlas till en torr pastisch med lika mycket utstrålning som en tjeprulle. Han släpar runt på en enorm plåt-elefant vars berättartekniska funktion borde ha fallit under kategorin ”kill your darlings”.

Valeries trolovade ska vara tråkig och ointressant och det lyckas Max Irons bra med. Däremot är det oklart varför hennes barndomsvän och äkta kärlek, Peter (Shiloh Fernandez) skulle vara så mycket roligare. I filmens första halvtimme har jag faktiskt svårt att skilja de två uppvaktande kavaljererna åt. Tvålfager, bekymrade ögonbryn, torr som sågspån. Allt finns där.

Klyschorna står som spön i backen, vad gäller kärlek, familj och monsterfilm. ”Om du verkligen älskar henne”, säger Rödluvans mamma till Peter, ”så låter du henne gå”. Om det låter bekant så är det ett ofta upprepat och (tydligen) väldigt effektivt argument i filmvärlden. Det används bland annat i Shrek 2.

Kopplingen till den verkliga sagan blir ologisk och krystad, hastigt inklämd i de sista minuterna. De mest kända replikerna från sagan framsägs i en fullkomligt omotiverad och jättekonstig dröm. Att lägga sten i magen på vargen tycks vara en så viktig detalj att den omöjligt kunde ha hoppats över, trots att det är både långsökt och dumt.

Hardwicke har skapat ett hafsverk och slarvat bort stora möjligheter till att göra en film med genuin sagostämning och gott hantverk. Känslan som sitter kvar är inget annat än att ha bevittnat ett påkostat medeltidslajv på Gotland.