I folkmun kallas den al-Qal’a, slottet. Alla i Benghazi vet var den ligger, restaurangen med vit fasad och krenelering högst upp. Framför står en stor lastbil parkerad med lastutrymmet direkt mot byggnaden. Orden Jeish ash-sha’ab, folkets armé, är sprejade på motorhuvudet och sidorna med röd och gul färg. En man i grönbrun kamouflage i entrén, med vapen i handen och id-kort runt halsen, välkomnar besökare och volontärer med ett leende.

Inne i restaurangen låter det som i en svensk skolmatsal. Matoset lockar besökare till utegården där över 50 stora grytor i aluminium står och kokar på temporärt uppställda gashällar. Området är avgränsat med stora, färgglada tyger. Ett stycke blå lakan med tecknade björnar används som förkläde av en kvinna. Hon står stabilt på båda benen, halvt lutad över grytan, och använder hela överkroppen för att röra om köttfärsen med en jätteslev. Bredvid henne tar en annan kvinna paus, lutar sig tillbaka en stund, bort från ångan, och torkar ansiktet med sin blågula sjal.

Frivilligt arbete

Här lagas det mat för rebellerna vid fronten, i juni 2011, medan striderna mot Gadaffi fortfarande står hårda.

– Under revolutionens första dagar, i mitten av februari, var vi några som hjälpte gästarbetare att åka hem från Benghazi. Vi började med att ge dem skydd och mat och sedan förde vi dem till hamnen. Sammanlagt hjälpte vi 55 000 turkiska, arabiska, bangladeshiska och kinesiska arbetare att åka hem, säger Fahmi Rajab som ansvarar för verksamheten.

Till vardags är han kock på Uzoo, ett av Benghazis exklusiva hotell.

– Vi märkte hur bra det gick att organisera verksamheten och det var många som ville hjälpa till, så vi fick idén att börja laga mat till rebellerna vid fronten.

Några rika affärsmän, bland dem ägaren av restaurang al-Qal’a, bidrog till en början med råvaror och lokal, men sedan dess har allt fler gett donationer i form av mat och pengar. Och allt arbete utförs frivilligt.

– Folk kommer dagligen och frågar hur de kan hjälpa till. Vi har ett schema man kan skriva upp sig på, säger Rajab.

Stolt plikt

Varje morgon samlas de tio kvinnliga kockarna klockan sju och bestämmer vad de ska laga. Raha Suleiman är 47 år och första kock.

– Vi lagar 10 000 mål mat om dagen som ska ut till rebellerna. Utöver det lagar vi också 5 000 mål mat som transporteras till familjer som blivit flyktingar och bor på olika ställen runt om i Benghazi, förklarar Suleiman.

Hon har knutit den röda sjalen på ett praktiskt sätt runt huvudet och häller köttfärsen och kikärtorna från två grytor på riset, innan en ung man tar över och rör om så att allt blandas ordentligt. Suleiman är änka med sex söner, varav tre är vid fronten.

– Från första dagen av revolutionen deltog jag i protesterna på Frihetstorget. Tack och lov har jag hälsan och kan hjälpa till på det här sättet. Det är en plikt att delta och jag är stolt över att komma hit varje dag.

Mat och meddelanden

Runt niotiden är maten färdiglagad och grytorna forslas en efter en in till restaurangen där unga som gamla, kvinnor som män, står uppradade längs två långbord. På ena sidan disken hälls matportioner upp i folielådor, på andra sidan läggs det vita locket på; nästa person på tur viker upp kanterna. Vid änden av bordet läggs lådorna upp i prydliga högar innan de bärs in i bilen och körs ut till fronten, varje dag klockan tio.

De är tacksamma och tycker om vår mat, berättar kockarna stolt. Har rebellerna extra tur får de dessutom ett meddelande hemifrån tillsammans med maten. På en del av de vita locken står korta hälsningar: ”Tripoli är vårt”, ”Länge leve revolutionen” och ”Ned med Gadaffi”.