Göran, Bengt, Bo, Ulf, Rolf, Håkan, Bertil, Tommy och Lars-Erik. Så heter kommunchefen i en svensk kommun påfallande ofta.

I 74 procent av kommunerna är kommunchefen en man. Allt som oftast har han ett svenskklingande namn. Det visar Feministiskt Perspektivs genomgång av en löneenkät som tidningen Dagens Samhälle (nr 7/2011) har tagit fram. Tidningen har sammanställt en lista över samtliga kommunchefers namn och lön.

Anita Göransson, professor emerita i genus, ekonomisk förändring och organisation vid Linköpings universitet och gästforskare med samma inriktning vid Uppsala universitet, har i flera utredningar kartlagt maktfördelningen mellan kvinnor och män på toppositioner i samhället. När hon senast tittade på hur stor andel av kommuncheferna som var män – i utredningen Kön, makt och statistik (SOU 2007:108) – var siffran 75 procent. Siffran är från 2006. Den sneda fördelningen har således endast minskat med en procentenhet på fem år.

– Det är skrämmande. Det beror väl på att det inte finns någon diskussion om det här, säger Anita Göransson.

Representationen av kvinnor på olika maktpositioner i samhället varierar stort. Bäst könsbalans finns framför allt i demokratiskt valda församlingar och andra institutioner som har en uttalad ambition om jämställdhet.

– Det är tydligt att där det finns en idé om att alla grupper ska vara representerade, där kommer kvinnor in, säger Anita Göransson.

Något som också har betydelse för andelen kvinnor är hur pass synliga maktpositionerna är. Ju synligare, desto större offentlig press på att de ska vara jämställda. Att det kan förekomma en så kraftig obalans bland kommunchefer tror Anita Göransson har att göra med just synligheten.

– Kommunchef verkar inte vara en synlig position. Det är för låg nivå, rikspressen skriver inte om det, säger hon.

Tror du att det skulle förändras om det fanns en större diskussion?

– Ja, det tror jag. Det finns en acceptans i samhället för att det ska vara jämställt överallt. Bland de politiska partierna är det inte gångbart att säga något annat än att det ska vara jämställt, och det finns ett starkt folkligt stöd för jämställdhet i de nordiska länderna. Jag tror att opinionsbildning påverkar politiker, och även på sikt näringslivet, säger hon.

Anita Göranssons har studerat fördelningen av makt på toppositioner i hela samhället – inom politiken, förvaltningen, näringslivet, kulturen, massmedierna, vetenskapen och rättsväsendet. Bäst könsbalans återfinns som sagt där det finns en ambition om representativitet, till exempel inom politiken. Också public service-medier har relativt många kvinnor på toppositioner.

– Där finns principen om att många röster ska komma till tals. Så är det inte i de kommersiella medierna, säger Anita Göransson.

Ett annat mönster är att könsbalansen är bättre på riksplanet än i kommunerna.

– Om det finns en unik position i kommunerna, som bara en person kan inneha, så blir det ofta en man. Kvinnor blir ofta vice ordförande. På kommunnivå ser man inte på samma vis att om alla kommuner prioriterar män blir det en väldig mansdominans. Man ser bara sin egen kommun och har ett ganska närsynt perspektiv, säger Anita Göransson.

Kommunerna kan beskrivas som ett svart hål, tycker hon, när det gäller jämställdhet. Visserligen blir allt fler kommunfullmäktige i Sverige statistiskt sett jämställda (http://feministisktperspektiv.se/2011/01/07/kommunfullmaktige-inte-jamstallt/) (dvs. fördelningen av män och kvinnor håller sig inom 40-60 procent). Men i stort sett är det män som styr i kommunerna, menar Anita Göransson, eftersom de sitter på flest tunga poster i betydelsefulla kommittéer och bolag, och ofta har den verkställande makten. Ett exempel på detta är könsbalansen i kommunstyrelsernas toppskikt. Efter valet 2010 hade endast 28 procent av kommunerna en kvinna som kommunstyrelseordförande, enligt Sveriges Kommuner och Landsting.

Vet du hur det ser ut med representation vad gäller etnicitet på toppositioner?

– Det tittade vi inte på i ”Kön, makt och statistik”. Däremot gjorde vi det i ”Makten och mångfalden. Eliter och etnicitet i Sverige” (Ds 2005:12). Där såg vi att det var tydligt att folk med annan etnisk bakgrund än svensk var ytterst få på toppositioner. Särskilt de med utomeuropeisk bakgrund, säger Anita Göransson.