I lördags avslutades World Water Week – den årliga Världsvattenveckan i Stockholm. För tjugoförsta gången i ordningen samlades under fem dagar vattenexperter, företagsrepresentanter och beslutsfattare från hela världen för att gemensamt hitta lösningar på globala vattenproblem. På plats fanns den kanadensiska kvinnorättsjuristen Susan Bazilli för att hitta allierade i arbetet med att integrera ett jämställdhetsperspektiv i vattenfrågan. Av konferensens över hundra seminarier och workshops var det enbart två som belyste frågan om genus och vatten och majoriteten av dem som deltog i panelsamtalen är fortfarande män.

1992 arrangerades den första internationella konferensen om hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Samma år startade Susan Bazilli, som idag är erkänd internationell kvinnorättsjurist och projektledare för ett transnationellt vattenprojekt, organisationen ”Women for a just and healthy planet” i Kanada. Organisationens mål var att uppmärksamma frågan om kvinnor och miljö inför Rio-92. 2012 firas 20-årsjubiléet av Riokonferensen.

Vad har då hänt under de senaste 20 åren?

− Ingenting, menar Bazilli. Det finns en koalition av kvinnoorganisationer som arbetar för att sätta frågan på agendan inför Rio+20, men arbetet går trögt. Trots flera uttalanden från FN:s generalsekreterare om vikten av gender mainstreaming ser vi väldigt få reella resultat. Till exempel är enbart en medlemmarna i den nyskapade klimatfinansieringskommittéen kvinna.

Det är få frågor inom hållbar utveckling som på det lokala planet så tydligt går att analysera ur ett genusperspektiv som den om vatten. Brist på vatten och sanitet är ett stort problem för kvinnor och flickor i utvecklingsländerna, särskilt i överbefolkade slumområden och på landsbygden. Det är ofta flickor och kvinnor som i timmar måste vandra för att hämta vatten till sina familjer, tid som istället skulle kunna ägnas åt skolgång eller inkomstgenererande aktiviteter.

Risken för sexuella övergrepp under mörkrets inbrott är stor för de vattenbärande kvinnorna och skolgången för flickor är som lägst när skolan saknar vatten och toalett. Trots att det oftast är kvinnorna som sörjer för både vattenhämtning och jordbruksarbete saknar de landrättigheter och har därför svårighet att förvalta sina resurser.

Ett nyuppmärksammat problem i Kenya är dessutom kopplingen mellan vattenbrist och spridning av HIV/AIDS, orsakad av vattendistributörernas sexuella utnyttjande av kvinnor i utbyte mot rent vatten. Trots detta saknas ett reellt jämställdhetsperspektiv i vattenfrågan på policynivå.

Enligt Bazilli är det det mycket lättare att fokusera på de tekniska aspekterna av vattenfrågan, de som handlar om infrastruktur och energi.

− Experterna inom vattenområdet är oftast tekniker, hydrologer och ingenjörer som saknar genuskunskaper, men som skulle behöva det. Att integrera ett jämställdhetsperspektiv i vattenfrågan handlar om att involvera både kvinnor och män i planeringsprocessen, beslutsfattandet och implementeringen av vattenprojekt. Det ökar projektens effektivitet.

Flera av de internationella organisationer som arbetar med genus och vatten, exempelvis Gender and Water Alliance, fanns på plats under konferensen. Organisationer som tydligt förespråkar ett genusperspektiv, men som inte utger sig för att vara feministiska.

− Att ha ett uttalat feministiskt perspektiv i internationella fora som Världsvattenveckan kan verka kontraproduktivt, menar Bazilli. Ingen tar dig på allvar. Den backlash som feminismen står inför globalt sätter sina avtryck även här. Att förespråka jämställdhetsintegrering är dock inte nödvändigtvis detsamma som att agera utifrån en feministisk ansats. Gender mainstreaming är egentligen mer av en teknisk fråga än en feministisk.

Bristen på resultat under de senaste 20 åren inger inte särskilt mycket hopp. Susan Bazilli har heller ingen större tilltro till framtiden.

− Vi har redan passerat gränsen för vad planeten tål. Det finns ingen återvändo. Vi har vunnit vissa kamper, men inga krig. Jag ser inget slut på världens girighet och inga tecken på globala samarbeten. Utmaningarna är enorma. Men kanske finns det visst hopp, kanske kan det ur kriserna komma nya innovationer, nya sätt att leva. Det är förmodligen bland de unga ledarna och på det lokala planet som lösningarna finns och det är där kvinnorna befinner sig.

Susan Bazilli ger mig en snabb kram innan hon försvinner in i mässhallen. Röster som hennes, starka och skarpt kritiska , är precis vad internationella konferenser som denna behöver. Jag lämnar Stockholmsmässan med förhoppningen om att mer ska ha hänt när Rio-konferensen jubileerar nästa gång.