Projektet ”Spelar roll- fotboll och utbildning i samverkan” är ett samarbetsprojekt mellan Karolinska Institutet och AIK fotboll, vars syfte är att titta närmare på varför så få killar söker sig till vårdutbildningar.

Svaren söktes i en miljö där normer för manlighet är starka, en fotbollsmiljö där det viktigaste är att passa in och vara en i laget. AIK har ett uttalat arbete med värdegrundsfrågor och sticker därför ut bland elitklubbarna.

Inom ramen för projektet intervjuades 16 st AIK-spelare i åldrarna 15-18 år, om hur man kan vara som kille och hur de förhåller sig till normer för stereotyp manlighet (som de själva beskrev bland annat som hård, hårig, initiativtagande och handlingskraftig).

Med bakgrund i intervjuerna skrev vi en bok som heter ”Passa och passa in”.

Huvudresultaten i boken var följande:

– Det är inte viktigt för var och en att vara manlig men alla tror att lagkompisarna tycker det och förhåller sig därför till de normerna utifrån den falska föreställningen
– Den könssegregerade miljön påverkar tankar om kön och könsidentitet, vilka de kan bli kära i och jobba tillsammans med
– Utbildnings- och yrkesvalen påverkas av synen på manlighet

– Stereotypa bilder av vad vårdyrke är påverkar de presumtiva valen

”Bögen”, ”blatten” och ”kärringen”

Utifrån boken arrangerades två panelsamtal med respresentanter ifrån akademin och idrottsvärlden, ett på Råsunda i Solna och ett på Henriksberg i Göteborg.

Dessa samtal var tänkta som ett inlägg i debatten hur det går att gå vidare och arbeta för att skapa mer inkluderande miljöer både inom fotbollen och akademin.

2002 kom Jesper Fundbergs avhandling ”Kom igen, gubbar!”. Den handlade om maskulinitetsskapande i ett pojkfotbollslag där han kom fram till att det var mycket viktigt för pojklagspelarna att skapa en känsla av gemenskap genom att definiera sig mot något annat.

”Bögen”, ”blatten” och ”kärringen”var motparter som det var viktigt att förhålla sig till och undvika, och på så sätt stärka ”vi:et”.

Tränare och ledare satte sällan ner foten när spelarna gick över gränsen i homofoba och rasistiska uttalanden och var sällan medvetna om hur de själva var med och återskapade bilder av hur man bör vara som kille.

Fundberg medverkade i panelen på Råsunda och menade att inte mycket har hänt sedan dess. Diskussionen är inte levande och tränare och ledare behöver bli bättre på att fånga upp problematiken med rasismen, homo- och transfobin.

AIK-tränaren John Wall som också var med i panelen jämförde sin egen tid som pojkfotbollspelare med idag och menade att det är mer tillåtet nu att prata om känslor med tränarna, inte bara prata taktik, men menade också att mycket mer behöver göras.

I båda panelsamtalen lyftes att ansvaret ofta läggs bortom oss själva, vi hör att ”det är i förskolan vi måste börja jobba med genusfrågor” eller ”det är i alla fall inte lika dåligt här som på universitet x”. ”Det finns inte tid” och ”det är svårt när tränarna engagerar sig ideellt”.

Det är någon annans fel och det går inte att göra något. Det är ett enkelt sätt att skjuta problemen ifrån sig och ett effektivt sätt att se till att ingenting händer.

Tyst från idrottshåll

Anton Hysén kom ut som den första homosexuella personen inom (den svenska) herrfotbollen* i mars 2010. Blickarna vändes mot fotbollsvärlden för en stund.

Det var tyst från idrottshåll, få sa något om den homofobi som visade sig i anslutning till detta.

Idrotten höll på sin ställning som ”opolitisk” part. Det räknades bögar i Allsvenskan (”Hur många är de egentligen?!?”) och ingen pratade om var ansvaret ligger för att skapa en inkluderande miljö.

Med det i bakhuvudet är det intressant att titta på Norge där initiativ tagits till ”Nolltolernas mot homohets” där tanken är att varje tränare och ledare för ungdomslag i fotboll ska ta ställning mot homofobi.

En liten mening som lyder ungefär: ”Här är alla lika mycket värda oavsett sexuell läggning och vi tolererar inte diskriminering” är ett försök att bli mer inkluderande.

Det kostar inte något och det kan betyda oerhört mycket att veta att här är alla välkomna och lagandan och gemenskapen bygger inte på att trycka ned andra.

Normer för manlighet står i vägen för personlig utveckling

Samma sak skulle kunna göras inom svensk fotboll, och i akademin. Det finns dock flera positiva saker som händer i Sverige, projekt som syftar till att skapa en mer inkluderande idrottsmiljö.

Bland annat har RFSL Skaraborg tagit fram metodmaterialet ”För en öppnare idrott”, om hbt och idrott.

Moa Magnussson, som är projektledare, var med i panelen i Göteborg. I panelen lyfta Moa fram att det finns stor potential inom idrotten för personer som avviker från normer för kön och könsidentitet, att vistas i en tillåtande miljö.

Många idrottssammanhang är dock begränsande. Det beror på vilken idrott och vilket sammanhang vi pratar om.

Ju närmare det går att knyta frågan om manlighet till kärnverksamheten, desto lättare blir det att få engagemanget att växa. I samarbetet med AIK har vi därför pratat mycket om hur normer för manlighet står i vägen för personlig utveckling, inte bara utanför planen och i omklädningsrummet, utan även på fotbollsplanen.

Stereotyper för uttryck på fotbollsplanen ligger väldigt nära nidbilder av mannen som hindrar den personliga utvecklingen som spelare – och det finns mycket att vinna på att ifrågasätta dessa och lyfta fram alternativ.

Är man inte ”krigaren” eller Zlatan finns andra vägar att finna, som är lika bra – eller kanske bättre.