Som Feministiskt Perspektiv rapporterat tidigare i veckan hotas Konstnärshusets framtid av en sekellång könsstrid. Med konstens hjälp vill Sektionen öka förståelsen mellan parterna. I helgen ställer de ut på konstmässan Supermarket.
Könsstrukturena i konstvärlden är väl dolda bakom kvalitetsbegreppet. Konstnärers verk bedöms av kolleger och gallerister, vem som får ställa ut och vems verk som köps hänvisas till verkens kvalitet. Att statistiken visar att avgörandena generellt faller till männens fördel är svårt att komma åt i de enskilda fallen.
– Både män och kvinnor som är konstnärer pendlar nog ofta mellan hybris och självförakt i sin skapandeprocess. I den balansgången är man ömtålig och responsen från omvärlden är inte oviktig, säger Åsa Elieson, aktiv i Svenska konstnärernas förenings, SKF:s, sektion för jämställdhet och mångfald.
– Ren självbevarelsedrift hindrar en nog också många gånger från att se att mottagandet av vad du gjort bedömts i ett patriarkalt system. För det kan vara så nedslående. Då ligger det nära till hands att stället tänka att ens verk eller förslag helt enkelt inte var ett tillräckligt bra. Och jobba vidare – i bästa fall.
I ljudinstallationen Berättelsearkivet, som ingår i helgens stora konstevenemang Supermarket, har Sektionen samlat berättelser från konstnärer om hur deras könstillhörighet har påverkat yrkeslivet. Förhoppningen är att berättelserna ska bilda en informell väv mellan de privata upplevelserna och de akademiska analyserna.
– Alla de här berättelserna är personliga, det är det som är grejen, säger Åsa Eliesson.
– Det blir som en mellannivå, för antingen blir det jätteprivat ”det hade säkert bara med mig och min lilla målning att göra”, eller så är det en jättestor struktur. Men någonstans däremellan finns berättelserna som tillsammans blir en stor berättelse.
Och berättelserna har strömmat in. Sektionen har märkt att behovet är stort att få berätta och belysa problematiken. Hittills är det lika många män som kvinnor som har bidragit.
Männen berättelser handlar bland annat om hur konstnärsrollen i sig avviker från den förväntade maskuliniteten och hur männen måste försvara sitt ”aparta” val.
– Den berättelsen är väldigt intressant, både män och kvinnor som är konstnärer får försvara sin yrkesroll hela tiden, säger Åsa Eliesson.
– Jag tror att männen är mindre självmedvetna på grund av det. De tänker: jag är inte en sån machoman, jag är inte normen. Utan jag är nånting annat.
Konstnärskapets flytande gränser mellan professionellt och privat bidrar också till svårigheten att lyfta problematiken. Att peka på yrkesmässiga strukturer leder lätt till sårade privata känslor.
Kårens litenhet där också yrkesmässiga och privata relationer är tätt inflärade i varandra är ytterligare en försvårande faktor. Över huvud taget menar Åsa Eliesson att det finns en bristande genusmedvetenhet och kunskap om maktstrukturer i konstvärlden.
– Som konstnär förväntas du bryta ny mark och bidra med något som ingen har sett förut. Samtidigt är friheten för att göra det inte så stor som man kanske kan tro. Din konst måste godkännas och placeras in i en konstvärld och i en tradition som är långt mer konservativ än vad dess självbild gör gällande,
I fallet med Konstnärshuset är behovet av upplysning akut. Husets framtid hotas av de invecklade samägarproblematik mellan de båda ägarna, samkönade SKF och exklusiva herrsällskapet Konstnärsklubben, KK. Utan förståelse för herrsällskapet som patriarkal struktur, blir situationen inte begriplig.
Det är med utgångspunkt från den högst konkreta situationen som Sektionen arbetar. Genom föreläsningar, paneldebatter, workshops och – naturligtvis – konst vill man lyfta fram könsfrågan i ljuset och öppna för dialog och förståelse mellan SKF och KK. Och förhoppningsvis väcka opinion så att den sekelgamla problematiska könssegregationen inte ska ärvas av framtida generationer.
– I nästa generation finns det ingen skuld, inga positioner att behålla. Har man 40 år i gebitet där man känner att man måste försvara sitt handlande kan det vara svårt. Men det har inte männen i min ålder, 25-30-åringarna. Så där finns det hopp. Och då ska de männen få en chans att veta vad det innebär att tacka ja till att gå med i Konstnärsklubben. Vad tackar man ja till då? Det tycker jag att unga män ska få veta, säger Åsa Elieson.
