– Jag har alltid varit fast besluten om att jag vill vara en tjej. Det är ju det som är att vara transexuell. Nu är jag en kvinna men ibland vill bögen i mig ut och han är så välkommen.

Aleksa Lundberg 29, tittar stolt ner i sin urringning. Skakar på brösten, skrattar med mörk stämma och utbrister stolt.

– Ja jävlar, där är de. Än är jag het på marknaden.

Hon lutar sig bekvämt tillbaka i stolen, vilar ena armbågen mot ryggstödet, tar en klunk kaffe och börjar berätta om sitt liv. Ett liv som innehåller det mesta som gör att en bra teater etsar sig fast och sätter spår.

– Jag är man, kvinna, bög, feminist och en normativ brutta. För mig är detta så logiskt. Eftersom det inte finns någon universal sanning som man bläddrar upp i ett facit. Ingen människa är väl bara en sak? Det är klart att jag är allt.

Gillade killar

Men så har det inte alltid sett ut för Aleksa Lundberg. Hon föddes som kille och växte upp tillsammans med sin mamma, pappa och två syskon. En lillebror och en lillasyster.
Aleksa upptäckte tidigt sitt intresse för pojkar. På lekskolan var hon mer nyfiken på killarnas snoppar och älskade när de rörde vid varandra inne på toaletten.

Lika lockande var det inte att hänga med tjejerna och pilla på dem, där många av hennes killkompisar hellre ville vara.

– Det ansågs som något farligt att vara kille och ta på andra killars snoppar. Helt plösligt var det homoerotik.

När hon och granntjejen experimenterade så kändes det främmande och konstigt. Aleksa berättar förtjust om den enorma upphetsningen hon kände när killarna tog på henne.

– Den här outvecklade kåtheten som man kan känna som barn. Den var helt underbar tillsammans med killar. Jag blev inte äcklad av att pilla på tjejer, men det var inte på samma sätt.

Räckte inte

Aleksa Lundbergs starka längtan efter killar ledde till att hon i 16 års ålder kom ut som homosexuell.

– Som bög kunde jag äntligen andas ut. Men så kände jag mig i alla fall fel. Min fjolliga, feminina stil passade inte riktigt in. Det räckte inte, säger hon och gestikulerar uppgivet.

Aleksa beskriver tillståndet som en sorts vardagslunk man har, som för henne bestod av ångest. Det hon ville och det hon uttryckte passade inte in

Svaret på den plågsamma livssituationen ledde till ett könsbyte. Endast 17 år gammal påbörjade Aleksa processen. En process som både var fysiskt och psykiskt påfrestande och som tog tre år att genomföra.

Normativt självförakt

Under tiden som den pågick blev hon utsatt för hot, trakasserier och våld. Aleksa möttes också av förakt fram tills att folk märkte att hon förmodligen skulle bli en snygg tjej. Då blev det annat ljud i skällan. Hon började passera som kvinna och dessutom göra om sig själv.

– Jag började förakta de sidorna i mig som enligt normen representerar manlighet. Jag såg ned på samma saker som andra människor föraktade i mig. Jag tror att jag valde att byta kön för att bli accepterad i samhället. Det här med att bli tjej, hade ju varit lösningen och räddningen i många år.

Spela tjej

Under ett könsbyte som en del i utredningen erbjuds man att träffa en logoped och Aleksa var inget undantag.

– Det finns inte någon som går igenom en sådan allvarlig process och sen skiter i resultatet.

Logopeden lärde Aleksa Lundberg att tala i tonläge som går uppåt och med vän röst. Hon fick också öva sig på att lägga in ”osäkra” ord som ”skulle vilja” i stället för ”jag vill”. Kan du ”tänka dig” i stället för ”vill du”.

För att Aleksa skulle få så bra förutsättningar som möjligt i sitt nya liv som kvinna så var detta helt enkelt en viktig ingrediens för ett lyckat resultat. Men det blev bara en träff hos logopeden.

– Jag lackade ur totalt. Jag var ju redan då feminist och tänkte ” men vad fan säger du människa”? Fast jag visste att hon inte ville mig något illa. Hon gjorde en god gärning, men befäste könsrollerna än mer. Jag orkade inte längre anstränga mig för att ta bort det som faktiskt var jag. Min basröst är en otrolig resurs i mitt arbete som skådespelare. Gör det mig till man i vissa ögon, vad fan spelar det för roll?

Teater räddningen

Aleksa Lundberg berättar att hon alltid varit intresserad av teater. När hon var fyra år tog hennes mamma med henne till en teatergrupp.

– Jag var jätteblyg och vågade inte säga något så jag såg alltid till att jag fick vara djur. Mina repliker var mjau och vov.

Trots att teatervärlden enligt Aleksa är fylld av fördomar och stereotypa könsroller, så var det ändå skådespeleriet som blev hennes vändpunkt.

– Det har hjälpt mig att komma fram till att könsbytet kanske inte riktigt var svaret på allt. Jag ångrar mig inte och vill absolut inte ha det ogjort. Men idag är det viktigare för att vara mig själv än att vara ett kön. Jag klär mig som en kvinna och gör ingenting åt min kvinnokropp, men det är också där jag slutar förklä mig till ett kön.

Men allt har sitt pris. Vrede och bitterhet gentemot samhället och sig själv. Frustrationen över all den tid som har lagts till att försöka anpassa sig. Vrede inför människors oförstånd och hat.

Aleksa anser att homofobi är en projicerad form som handlar om hat mot sig själv. Ett externt på pucklat självhat, som hon kallar det.

– När man går ut och knackar bög så slår man i förlängningen på sig själv. För det finns ju aldrig anledning att bli så arg på någon som inte har gjort någonting, om det inte har att göra med sig själv i slutändan. Att projicera ut sitt självhat på någon annan och dessutom med våld.

– Det måste vi i samhället fördöma för att kunna samexistera. När var och en i vårt gemensamma kollektiv vi kallar samhälle förstår att vi inte får döda, slå eller hota varandra kan vi hänge oss åt lite självrannsakan och terapi. Att inte trycka undan vårt hat, det är då det blir farligt. Utan att acceptera att vi känner som vi gör och därefter intressera oss för varför och i vad denna känsla har sin kärna. Förståelsen för det komplexa i oss kort och gott. Ingen har sagt att livet ska vara enkelt.

Aleksa Lundberg hasar sig med hjälp av sina högklackade stövlar ner till i en bekväm ställning i stolen. Sträcker ut armarna, tar ett djupt andetag och säger:

– Fan så skönt det är att bara kunna andas ut.