Några firade Kvinnodagens 100-årsjubileum förra året. Andra menar att Kvinnodagen fyller 100 i år. Ulla Wikander vill föreslå att vi firar 100-årsjubileet nästa år. Men alla har rätt. 1910 instiftades dagen; 1911 hölls demonstrationer, men inte i Sverige; 1912 firades Kvinnodagen, eller som den då kallades De socialistiska kvinnornas internationella rösträttsdag och också Kvinnornas Dag för första gången i Sverige.
1910 hölls en konferens i Köpenhamn ordnad av Andra Internationalen. Den var en fruktad organisation som vill sprida socialismen internationellt. Där talades om revolution och klasskamp men efter 1900 hade den blivit alltmer reform- och fredsinriktad. Motståndet mot att kvinnor skulle organisera sig eller träffas separat var länge stort bland manliga socialister. För dem fanns ingen ”kvinnofråga”. Socialismen skulle fixa den senare. Men när de socialistiska männen såg hur kvinnor samlades till stora kongresser i världsmetropoler som Paris, London och Berlin, gav de med sig.
1907 fick den första internationella socialistiska kvinnokongressen samlas, 1910 den andra. Den låg precis före den stora allmänna kongressen. De tyska delegerade, med Clara Zetkin i spetsen, lade där fram förslaget om en Kvinnodag. Man kan se dagen som en utmaning mot den allt starkare internationella kvinnorörelsen för rösträtt. Zetkin ogillade den som ”feministiskt borgerlig”. Samtidigt var Kvinnodagen en utmaning mot de socialistiska männen; frågan om kvinnors politiska medborgarskap hade de ofta satt lågt. Nu skulle kvinnorna själva driva den, för den skulle handla om rösträtt, bara det. Vilken dag skulle det vara? Det förblev oklart. Någon gång på våren vore bra. Men inte den 1 maj som sedan tjugo år firades av arbetarklassen för att få igenom en åtta timmars arbetsdag.
Det går alltså att säga att den internationella kvinnodagen instiftades år 1910. Men den firades först år 1911. Datum det året blev – bestämt av tyskar – den 19 mars. Då demonstrerade kvinnor i Österrike och Tyskland. Det sägs ha varit 20 000 som marscherade genom Wien. Kvinnor demonstrerade också i Danmark och Schweiz för sin rösträtt. Men de svenska kvinnorna trodde sig inte kunna samla till ett imponerande tåg. De valde istället att integrera sin manifestation för kvinnors rösträtt i 1-majfirandet. För dem talade Agda Östlund på Gärdet, dit tåget på den tiden gick.
Samma sommar hölls ett stort internationellt rösträttsmöte i Stockholm och föredrag kunde man lyssna på redan under maj månad. Kvinnor från hela världen vimlande senare i huvudstaden och pressen skrev mycket om den. Det hade blivit en förkrossande jämförelse för socialisterna. Många av de svenska socialdemokraterna deltog i kongressen som arrangerades av International Woman Suffrage Alliance.
Äntligen 1912. Bud kom från Clara Zetkin att den samordnade dagen skulle var söndagen den 12 maj. Hon skickade ut en lång resolution. Den skulle läsas högt och antas överallt. Dess slutord löd: ”Med rösträtten skola vi främja socialismen! Med socialismen skola vi erövra världen!” Möten ordnades, inte demonstrationer. I Stockholm hölls en enkel fest vid vilken den socialdemokratiske borgmästaren Carl Lindhagen talade om kvinnornas medborgarrätt, en kör sjöng och även solosång framfördes. Liknande möten genomfördes samma dag på många håll: i Norrköping, Eskilstuna, Karlstad och Billesholm för att nämna några. De som inte lyckades denna söndag, de höll möten den följande; då talade Anna Lindhagen i Bofors!
Men inte nog med det. År 1912 var det konkurrens om Kvinnodagen, och det rejält. Rösträttsföreningarna i Sverige höll en serie opinionsmöten över hela landet, som de kallade för Kvinnornas Dag. De hölls på många orter från den 8 april till den 7 maj. Rösträttsfrågan var het. Män hade fått rösträtt 1909. Finska kvinnor hade fått rösträtt redan 1906 samtidigt med männen. Det gällde att trycka på. I Stockholm hölls en magnifik tillställning i det pampiga Fenixpalatset vid Adolf Fredriks Kyrkogata. I det huset finns idag Citykyrkan. Dess kafé på tredje våningen ger en liten skymt av hur grandios den stora aulan måste vara. Salen var sprängfylld med folk. Det var en söndag. En entusiastisk journalist beskrev hur ”solljuset silade som guld genom det färgade glastaket högt över våra huvuden, strömmade ned över läktarnas ljusa trävirke och fann blommor och grönt att gnistra och leka med runt pelarnas omtag”. Det var en vacker aula i vilken statsministern, många statsråd och ett stort antal riksdagsmän bänkade sig tillsammans med allvarliga förväntansfulla kvinnor.
Enbart kvinnor talade på detta möte. Det spännande är att både socialdemokratiska kvinnor och sådana som var organiserade i kvinnorösträttsrörelsen, talade. Ett sådant klassöverskridande samarbete var just vad Klara Zetkin avskydde och försökte förhindra. Men i Sverige blev det inte en ”skarp skiljelinje” mellan kvinnor. I många frågor samarbetade de trots olika partisympatier. På detta möte såg vi en samverkan, nästan utmanande, mot Zetkins påbud från Tyskland om en enda Kvinnodag just den 12 maj. Talarna på Kvinnornas Dag den 14 april var Anna Lindhagen, barnavårdsinspektris, känd socialdemokrat liksom Agda Östlund, sömmerska; de andra talarna var Anna Whitlock, rektor för ett flickgymnasium, Agda Montelius, socialt verksam liberal och dr Gulli Petrini, fysiker, lärare och liberal. Alla var välkända talare.
Det var början på historien om Kvinnodagen. Fortsättningen blev knagglig, brokig och ibland blev den inte alls. Kraven har skiftat, datum den 8 mars blev bestämt inom Sovjetunionen från 1922. I väst glömdes dagen periodvis bort av nästan alla. Kvinnodagen togs upp i en resolution av FN år 1977, som en efterbörd av Kvinnoåret 1975. Medlemsländer kan ansluta sig till den efter önskemål. Numera är den därmed avpolitiserad men ändå en dag då vi kvinnor känner att vi har rätt att Ställa Krav! Men FN lär inte ha bestämt något datum. Det blev ändå 8 mars. Vem vet varför? Bekvämt med en fast dag! Och en liten historie-ironisk blinkning mot Kvinnodagens socialistiska ursprung.
