Kvinnor förskingrar för att deras barn är sjuka eller för att familjens ekonomi är ohållbar. Män förskingrar för att de kan, för att deras ställning ger dem tillgång till pengar att förskingra.

En annan skillnad beträffande kön och förskingring är att kvinnorna inte skäms för sitt brott medan männen har skuldkänslor.

Uppgifterna är hämtade ur en ”Hovedfagsavhandling” (motsvarande licentiatavhandling) av kriminologen Karsten Ingvaldsen, vid universitetet i Oslo. Ensomme ulver – Underslag blant noen bedrifts- og organisationledere är namnet på avhandlingen. Uppgifterna om förskingring bland kvinnor har Ingvaldsen hämtat från den amerikanska kriminologen Zeitz´ intervjuer med 100 kvinnor, dömda för förskingring.

Fötroendebrott

Brottet förskingring definierar Ingvaldsen som ett förtroendebrott, en kriminell handling som huvudsakligen är möjlig för personer som är betrodda att förvalta annans egendom. Den vanligaste formen för förskingring är mycket vanlig och handlar om skatteavdrag för kostnader som inte är helt befogade. Den som skattefuskar lurar alla andra skattebetalare på pengar, som egentligen skulle tillfalla staten, det allmänna. Grövre förskingring är till exempel en skeppsredare som förvaltade medel åt en handfull stiftelser (ett känt fall i Norge). Utöver att förvalta pengarna använde han delar av dem för att köpa sommarstuga, båt och bekosta sina barns utbildning.

I beskrivningar av personerna bakom brotten har Ingvaldsen funnit att de manliga förskingrarna inte sällan är redan besuttna personer i relativt hög ställning och som åtnjuter stort förtroende. Bland de manliga förskingrarna har Ingvaldsen hittat tre huvudorsaker som fått dem att begå brotten.

För det första hade de ett ekonomiskt problem som de själva hade orsakat, framförallt genom spel eller äventyrliga aktie/börsaffärer. För det andra insåg de att problemet kunde lösas med hjälp av medel som de förvaltade åt andra. För det tredje betraktade de i allmänhet den brottsliga handlingen som ett tillfälligt lån, i avsikt att betala tillbaka pengarna innan brottet hann upptäckas. En mycket vanlig reaktion på deras brott var att männen skämdes, kände sig som losers.

Jeanne d`Arc-agerande

Bland Zeitz intervjuade kvinnor var skammen över den brottsliga handlingen en helt annan. Den var snarare en personlig konflikt mellan deras roll som hustru och mamma visavi sin roll som betrodd person att förvalta andras medel. De var väl medvetna om att de hade begått ett brott men uttryckte handlingen som ”ett val mellan pest och kolera” – deras familjeekonomi tvingade dem att förskingra. Den vanligaste familjebakgrunden bland dess kvinnor var att en familjemedlem var svårt sjuk och behövde stort mått av tillsyn. När kvinnorna kunde välja mellan att skicka bort sin sjuka familjemedlem eller bekosta vård i hemmet, genom ett lagbrott, då valde de brottet. Zeitz kallar kvinnornas rationalisering av sitt brott för ”Joan of Arc quality”. Kvinnornas egna förväntningar på sig själva, som ansvarstagande hustru och/eller mamma, var så höga att de tyckte det var värre att inte infria de förväntningarna än att begå ett lagbrott, förskingring av andras medel.