– Femicide, hatbrott mot kvinna för att hon är kvinna, är något som är svårsmält och svårt att greppa, säger journalisten Kerstin Weigl, en av projektledarna som nyligen kommit hem från Juarez i Mexiko.

De flesta kvinnomorden förblir olösta. Hon förklarar att för att kunna nysta i mysteriet med alla mördade kvinnor måste man gå tillbaks till tidigt 1990-tal och kvinnomorden i Ciudad Juarez. Där hittades under den tiden ett större antal döda kvinnor utslängda på bland annat bomullsfält och gamla övergivna industritomter. Vid ett par tillfällen hittades 7-9 lik. Alla våldtagna, mördade och stympade. Många hade bitmärken, vissa hade fått brösten avslitna och på några hade man till och med bitit av köttstycken. Kvinnorna hade dumpats där som sopor, men hade mördats någon annanstans. Mellan 1995 och 1998 mördades minst 172 kvinnor, i en stad av Storstockholms storlek.

Kerstin Weigl berättar att det blev stor uppståndelse kring detta, men att inga gärningsmän hittades. År 2010 mördades 306 kvinnor i Juarez jämfört med 17 kvinnor i hela Sverige. Myndigheterna utreder inte.

När Kerstin Weigl hälsade på hos Flor Rocío Munguía González, stadens särskilde åklagare för brott mot kvinnor, hade myndigheten bokfört endast 20 fall av dessa 306 som femicide. Kerstin Weigl är kritisk.

– Det stämmer inte med 20 fall. Det är många fler, men till detta finns det många förklaringar. Ett: de som utför morden vet att de kan komma undan. Två: det är populärt att maskera hustrumord som knarkmord, vilket de gör genom att skära av kroppsdelar. Tre: polis och militär är inblandade, och hur ska man då kunna bekämpa detta? Fyra, staden är nerlusad av militärer och då händer det en massa saker med kvinnorna.

Brottsmålsadvokaten Patricia Olamendi berättade för Kerstin Weigl att ”Machismo” (manschauvinism) är utbrett i landet och att det är vad som dödar kvinnorna. Angående kvinnomorden så organiserade sig en liten grupp kvinnor och mammor i början av 2000-talet för att sätta stopp för detta. Men motståndet och ointresset blev och är fortfarande massivt både hos myndigheter och hos polisen. Så dessa modiga kvinnor jobbar verkligen i motvind, förklarar Kerstin Weigl.

– Den enda chansen är att försöka få internationell uppmärksamhet. Deras arbete är hopplöst, svårt och farligt. De är dåliga på att samordna sig och att hitta statistik är svårt eftersom det inte finns någon. De söker information genom att exempelvis kolla på bårhus.

Kerstin Weigl berättar att kvinnorna motarbetas överallt, och att en grupp organiserade mammor inte ens får komma in på skolorna för att prata. Gemensamt för alla organiserad kvinnor är att de vill veta mer om vad andra gör i andra länder. I det finns det en enorm kraft, menar Kerstin Weigl.

De flesta av offren på 1990-talet var fattiga arbetartjejer. Bland dem fanns unga flickor, tonåringar och mammor.

– Inga av dessa fall har ännu lösts, och det finns heller inget intresse av att göra det. I dag har antalet kvinnomord i Mexiko exploderat, men avfärdas som knarkmord och utreds fortfarande inte, säger Kerstin Weigl.

Idén med det journalistiska projektet ”Cause of Death: Woman” är att göra porträtt av 10 kvinnor i 10 länder som dödats just på grund av att de är kvinnor. I varje land vill de hitta ett fall med en dödad kvinna, men det behöver inte vara ett nytt fall. De vill också berätta om kvinnor som har överlevt och om andra kvinnor och män som kämpar mot våldet. Deras möten och berättelser kommer att bli till en hemsida som ska vara klar i februari 2012. Så länge bloggar de om sitt arbete.

I bloggen förklarar de om valet av namn för projektet och dess innebörd:
”Det vanliga begreppet ”mäns våld mot kvinnor” var både för smalt och för brett. För smalt eftersom en del av våldet (t ex hedersmord och könsstympning) planeras, och i vissa fall utförs, av andra kvinnor. För brett eftersom mycket våld i t ex kriminella kretsar, utförs av män, men inte är könsrelaterat. Att en manlig skurk skjuter en kvinnlig skurk i en uppgörelse i undre världen är inte det vi ska syssla med. Alltså har vi fastnat för begreppet ”kvinnor som dödats för att de är kvinnor”. För att de inte har visat sina fäder, bröder eller partners lydnad. För att deras sexualitet ska kontrolleras. För ”hederns” skull. För att de velat skilja sig. För att de lämnat en misshandlare. Eller helt enkelt för att de inte haft middagen på bordet på rätt klockslag.

Det finns män som hedersmördas, eller knivhuggs av en svartsjuk före detta hustru – men det är oerhört mycket ovanligare än när kvinnan är offer. ”Machismo” som gäller i Mexiko finns, i större eller mindre utsträckning, överallt i världen. Det är det våldet vi sysslar med.”

De vill synliggöra det här våldet och öppna ögonen på allmänheten och politiker, men även driva på förändringar för kvinnors situation runt om i världen. SKR, Sveriges kvinno- och tjejjourers Riksförbund är projektets paraplyorganisation och ekonomisk sponsor. Andra sponsorer är Sida och Moggliden AB, författaren Stieg Larssons familjefond, men fler behövs.

– Vi planerar också en eller två böcker och en utställning, eventuellt kan det också bli en teaterföreställning. Än så länge är det bara hemsidan som är helt bestämd, säger författaren och journalisten Karin Alfredsson, som även kläckte idén till projektet.

Hon fick idén när hon skulle skriva baksidestexten till en av sina böcker och insåg att våldtäkt och våld i hemmet är farligare än cancer för kvinnor mellan 15 och 44 år.

Karin Alfredsson kände att detta måste uppmärksammas och drog igång projektet i oktober 2010 tillsammans med vännen och kollegan Kerstin Weigl och fotografen Linda Forsell. I mars åker Karin Alfredsson och Linda Forsell till Sydafrika och i maj bär det av till USA. Länder som återstår att besöka är: Spanien, Ryssland, Brasilien, Kongo och Sverige sticker de emellan med.

När de var i Pakistan blev folk glada när de berättade om att de även skulle besöka andra länder inklusive rapportera från Sverige. Människorna i Pakistan kände sig då inte så utpekade som land och förstod att detta är något som händer även i andra länder. Att det inte beror på kultur eller religion utan att det faktiskt händer överallt.