Av alla hemska exempel på svensk äldrevanvård som vi mött i medierna de senaste veckorna är det en scen som jag inte lyckas befria mig från, trots att jag bara fått den återberättad i ett teveprogram.

Det var Barbro Fjällström, dotter till en kvinna som hamnat i klorna på Carema, som berättade om moderns sista dag i livet. När hon kom till äldreboendet fann hon modern liggande ensam i sitt rum, med ett plastskynke under sig och med avföring ända upp till huvudet. Det blir den sista bilden hon bär med sig av modern: plågan, förnedringen, stanken.

”Och hon som alltid varit så pimpinett och renlig av sig.”

Jag har just sett om det fantastiska Dokument inifrån-programmet Vi gav dem vår pappa och fann att den bilden låg som ett raster över intervjuerna med de bedrövliga figurer som tvådde sina händer från allt ansvar. ”De (Carema) följer avtalsbiten hela vägen” säger kommunens äldreomsorgs(o)ansvariga. ”Vi ska vara glada för att vi får in riskkapital i Sverige”, säger vårdföretagarnas förbundsdirektör. Båda är dessvärre kvinnor.

Det där om att vi ska vara glada för att de snälla riskkapitalisterna vill satsa sina, det vill säga våra, pengar i Sverige känner jag igen. Nästan identiskt samma formuleringar använde den pressansvariga för Attendo Care, ett annat av de riskkapitalägda vårdföretagen. De har väl gått samma PR-kurs.

Ägarna slipper kissblöjor

Om vi som privatpersoner köper tjänster väntar vi oss att få det vi kommit överens om. Vi kan ha goda relationer till säljaren, men det råder inget tvivel om att vi är motparter.
När en kommun köper tjänster är motparten det företag som levererar tjänsterna. I den oligopolsituation som uppkommit inom den konkurrensutsatta välfärdssektorn är motparten i dag ofta ett internationellt riskkapitalbolag.

I toppen av de här bolagen hittar vi ägarna. ”De är män, miljonärer – och okända för allmänheten”, sammanfattar DN. Enligt artikeln handlar det i fallet Carema om elva män, två av dem så ansiktslösa att inte ens DN lyckats vaska fram ett foto.

Det är inte de här männen som väger kissblöjor eller lägger gamla med diarré nakna på ett plastskynke. De slipper befatta sig med de osmakliga detaljerna i den verksamhet de mjölkar pengar ur. Pengar luktar som bekant inte, i motsats till kiss och bajs. Budgetåret 2009 var bolagets avkastning på eget kapital 33,4 procent, bortåt fyra gånger högre än genomsnittet för normal affärsverksamhet.

Längre ner i pyramiden finns ett par lager chefer på varierande avstånd från den praktiska verkligheten. Många av dem har mutats med hjälp av bonusprogram och lockats att satsa pengar i företaget. En mellanchef berättade att hon hade lånat en halv miljon för att köpa aktier i Carema. Det är lätt att föreställa sig hur entusiastisk hon skulle bli om någon underställd visar för mycket civilkurage och slår larm om missförhållanden.

Enormt avstånd

Men äldreminister Maria Larsson tycker att det är de som befinner sig i botten av pyramiden, vårdbiträdena och undersköterskorna, som bör visa civilkurage. Det är deras skyldighet att med risk för att förlora sina jobb rapportera till sina aktieägande chefer. Så långt den ena parten. Avståndet från finanskvarterens och skatteparadisens behagliga miljöer till äldrevårdens bistra verklighet är enormt.

Sen har vi de som borde utgöra motparten, de politiker vi valt för att bevaka våra intressen och de tjänstemän vi avlönar för att se till att de praktiska tillämpningarna fungerar.

Det häpnadsväckande är att så många av dem inte verkar fatta att de faktiskt har misskött sina uppdrag. I intervju efter intervju från olika delar av landet upprepas samma mantra: de/vi har följt avtalet. I flera fall är det uppenbart att tjänstemännen känner större lojalitet med sina sociala likar bland vårdföretagens chefer än med de försvarslösa gamla som vanvårdas och förnedras och den vårdpersonal som tvingas arbeta under orimliga villkor. Även här är avståndet mellan upstairs och downstairs enormt.

Och inte ens efter veckor av hårresande exempel i olika medier verkar de som skött upphandlingarna inse sitt eget ansvar och sin egen skuld. När en av stadsdelsdirektörerna i Stockholm hänvisar till stadens jurister är det för att markera att upphandlingen gått korrekt till enligt gällande paragrafer. Han tycks inte ha en tanke på att använda dessa jurister för att kräva skadestånd för att avtalen inte följts och straffansvar för de skyldiga. I åtminstone några fall handlar det uppenbarligen om vållande till annans död, en gärning som i andra sammanhang brukar få andra och obehagligare följder än extra bonus eller höjd aktieutdelning.

Äldrevården en kvinnofråga

Äldrevården, och vanvården, är i hög grad en kvinnofråga. Män blir också gamla, även män vårdar sina sjuka partners, men kvinnor är speciellt berörda i åtminstone tre avseenden: som föremål för vården, som obetalda vårdare av makar och föräldrar, och som arbetare längst ner i vårdpyramiden.

Som föremål för vården. Kvinnor lever i genomsnitt längre än män, även om skillnaderna minskar. I samboförhållanden är mannen oftast äldre än kvinnan. Det gör att fler kvinnor än män lever sina sista år ensamma, ofta efter att ha tagit hand om sin make under hans sista år. När hon inte längre klarar sig på egen hand återstår samhällets äldrevård, sådan den ser ut.

Som obetalda vårdare. Den överlägset största delen av vården av äldre sköts av anhöriga, kvinnor mest. Lek med tanken att de skulle strejka, om så bara en enda dag. En mig närstående person, själv benskör och med dålig rygg, skötte i nästan två år ensam sin svårt sjuke make. Dag och natt, helg och vardag. Med normala arbetstidsregler skulle det enligt en geriatriker krävas fyra personer för att utföra det arbetet. Ändå räknades hennes arbete inte som arbete, eftersom det inte var avlönat.

Nu slår Kommunal larm om att nedskärningarna inom äldreomsorgen lett till att även yngre anhöriga tar en allt större del av ansvaret för vården, ibland till priset av att gå ner i arbetstid. Även här är döttrarna i majoritet. När man frågar äldre om de skulle vilja bli vårdade av sina barn brukar äldre kvinnor svara nej. De vill bespara sina döttrar det ansvaret. Äldre män svarar något oftare ja.

Som vårdarbetare. Även den avlönade delen av äldrevården sköts främst av kvinnor. Samstämmiga berättelser vittnar om att det arbetet blivit allt tyngre, och det är inte bara riskkapitalbolagens fel. Allt mindre tid till annat än det absolut nödvändiga och allt sjukare vårdtagare gör att utrymmet för mänskliga möten minskar. Det som den norska forskaren Kari Waerness döpt till omsorgsrationaliteten sitter trångt när tillvarons guldkanter slipas bort för att spara pengar.

För dyrt?

Men varför har det blivit så här? Vem har bestämt att vi inte längre har råd med en mänsklig behandling av de allra svagaste?

I dag behövs det inte så många människor i varuproduktionen. Är det då inte ologiskt att snåla in på de områden där människor inte kan ersättas av maskiner? Borde vi inte tvärtom ha råd med fler vuxna i skolor och daghem, fler händer och hjärtan i äldrevården? Vofför gör di på dette viset?

Och varför låter vi dem göra det, vi som fortfarande är starka och friska nog att orka protestera?

Det är en bra fråga, som politikerna brukar säga.