Sjuårsregeln innebar att kvinnor som kom till Danmark genom äktenskap med en dansk man kunde utvisas om de skilde sig inom sju år.

– Konsekvenserna av den här regeln är att kvinnor lever isolerade och helt beroende av den man som förde in dem i landet. Många av dem har utsatts för både psykiska och fysiska övergrepp, säger den danska konstnären Tina Enghoff när vi träffas i galleriet på Kulturhuset.

Utställningen består av två delar. I den första möts vi av stora, laddade fotografier där kvinnorna poserar som spöklika gestalter ute i det danska landskapet. Även om bilderna föreställer kvinnor som alla har en verklig erfarenhet av sjuårsregeln, är bilderna i sig iscensatta och skildrar kvinnornas fruktansvärda utsatthet.

Som bilden på kvinnan som ligger med ansiktet nedåt på en taggbuske. Eller den på kvinnan som ligger i fosterställning i strandkanten.

Bilderna är ofta suddiga, kvinnornas ansikten bortvända och väl dolda. Att de skulle vara anonyma var en förutsättning för att kvinnorna över huvud taget skulle ställa upp.

– När vi träffade dem hade de precis lämnat sina män och flera levde under dödshot, berättar Tina Enghoff.

Något av vad kvinnorna genomlevt får vi veta i utställningens andra del, som består av en videoinstallation där kvinnornas egna berättelser skildras på tre stora skärmar. Här berättar de om hur de har nekats att lära sig det danska språket och ovetande om sina rättigheter levt fastlåsta i våldsamma äktenskap.

”Jag känner inga danskar”, säger en kvinna och fortsätter: ”En dag tog han min mobil och efter det var jag helt isolerad”. Och sedan en annan kvinnas röst som säger: ”Jag är ingenting”.

Tina Enghoff har alltid haft ett djupt engagemang i sociala och politiska frågor, vilket också har präglat hennes konst. För fem år sedan bestämde hon sig för att hon ville göra något om mäns våld mot kvinnor.

– Jag började göra research och när jag pratade med anställda på olika kvinnojourer fick jag veta att en hög andel av alla kvinnor som kom till dem var invandrare. Jag förstod att det fanns något viktigt att lyfta fram där, säger hon.

Snart kom hon i kontakt med integrationsrådgivaren Uzma Ahmed Andresen och de inledde ett samarbete.

– Jag ville inte bara att det skulle bli en konstutställning, utan att det även skulle fungera som en informationskampanj. Medan jag stod för konstbiten, fick Uzma stå för informationen. På så vis kunde arbetet leda till något mer konstruktivt. Det kändes viktigt, säger Tina Enghoff.

Men Uzma Ahmed Andresen hade även en annan viktig roll. Med sin egen bakgrund som pakistansk invandrarkvinna, lyckades hon vinna kvinnornas förtroende.

– De litade på henne och hon övertygade dem om hur viktigt det var att de delade med sig av sina historier. Personalen på kvinnojourerna var först tveksamma till projektet och tyckte att kvinnorna redan hade varit med om tillräckligt. Men många kvinnor upplevde att de växte av att delta. När de först började berätta om sina erfarenheter klarade de inte av att se oss i ögonen. Men när de pratat ett tag var det som att det föll en sten från deras hjärtan.

Hur har det gått för de här kvinnorna sedan dess?

– Några har det gått okej för, andra sämre. En kurdisk kvinna som vi försökte hjälpa utvisades i veckan med sina tre barn. Det är en förfärlig historia. Andra har gått tillbaka till sina män för att få stanna i Danmark. Ytterligare några söker asyl på egen hand. En kvinna sa under intervjun att ”Jag var så lycklig när jag kom till Danmark, för jag skulle ju gifta mig. Nu lever jag som flykting på en flyktingförläggning”.

– Om de kunde visa att de har utsatts för våld och övergrepp av sina danska män skulle de förmodligen ha lättare att få uppehållstillstånd, men som vanligt i sådana här fall, är det svårt att bevisa. En liberiansk trebarnsmor i utställningen berättar om hur hon flydde undan kriget till Gambia, där hon träffade sin danske man. Han ville gifta sig med henne och lovade att hennes tre barn skulle få komma efter så snart han hade ordnat med det praktiska. Men väl i Danmark såldes hon som sexslav till andra män. Kvinnan försökte gå till polisen, men de trodde inte på hennes historia. Under ett sjukhusbesök slog läkarna larm när de såg hennes söndertrasade underliv. Men eftersom hon är krigsflykting från Liberia, kan hon inte bevisa att skadorna uppstått i Danmark, säger Tina Enghoff och fortsätter:

– Det svåraste har varit att inte kunna göra mer för de här kvinnorna. Vi kunde inte hjälpa dem personligen, men vi kunde i alla fall sätta fokus på frågan. Dessutom håller Uzma på att söka pengar för att starta en verksamhet som hjälper och informerar kvinnor som kommer till Danmark om deras rättigheter.

Hur stort är det här problemet?

– Stort, men riktigt hur stort kan vi bara spekulera i. De flesta kvinnorna stannar hos sina män och lyckas aldrig uppsöka kvinnojourerna. De är vana vid att leva i underläge och fattigdom, och känner inte till sina rättigheter.

I dag har den så kallade sjuårsregeln ersatts av en ny lag, hur ser den ut?

– Nu måste de ha varit gifta i fem år i stället för sju. Det låter bättre, men i själva verket är det sämre. Nu är det fem år plus ett poängsystem som går ut på att den som söker asyl måste kunna bevisa att de kan prata danska, har jobb och är väl integrerade i samhället, säger Tina Enghoff och fortsätter:

– Utställningen handlar lika mycket om de här kvinnorna som om vår människosyn i Danmark. Att de här kvinnorna kan skickas tillbaka till sina hemländer trots att de har små barn, utan att vi följer upp eller tar ansvar för vad som händer med dem är helt förfärligt.

Men utställningen handlar inte bara om Danmark. Den sätter fingret på den framväxande främlingsfientligheten i hela Europa. I Sverige har vi till exempel en lag om att kvinnorna måste vara gifta i två år innan de kan skilja sig för att få uppehållstillstånd.

– Även om situationen i Danmark är värre än den i Sverige, finns det anledning att fråga sig hur det ser ut här också, nu när Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Invandring har blivit en het fråga i hela Europa och många länder stänger sina gränser. Jag hoppas att den feministiska rörelsen inser att kampen måste föras för alla kvinnors rättigheter. Och inte bara kvinnors, utan alla människors. Det är väldigt viktigt att ta in invandrarperspektivet, säger Tina Enghoff.

Hur togs utställningen emot när den öppnade i Danmark förra året?

– Bra av publik och konstkritiker. Men trots att många tidningar skrev om det här, har politikerna varit helt tysta. Invandrarfrågan är så oerhört känslig i Danmark och rasismen genomsyrar alla partier från vänster till höger. Det är fruktansvärt.