LO presenterade i veckan en ny lönerapport som har fokus på lön i relation till klass och kön. Rapporten visar att det skiljer 9 700 kronor i månaden mellan en tjänsteman och en arbetare, och att män har 4 700 kronor högre medellön än kvinnor. Ändå har kvinnors löner ökat en procentenhet mer än mäns löner under den senaste fyraårsperioden. För arbetare kan denna ökning förklaras med jämställdhets- och låglönesatsningar, skriver LO i rapporten.

I den stundande avtalsrörelsen kämpar lågavlönade fackförbund som Kommunal, Handels och Hotell- och restaurangfacket för att branscher med en snittlön under 22 400 kronor ska få ett extra påslag genom jämställdhetspotterna. Men tre av industrifacken sätter sig på tvären.

– Jag tycker det är illa helt enkelt. Nu är vi ändå elva förbund som är med på den linjen men vi kommer att få det mycket jobbigare, säger Stefan Carlén, förbundsekonom på Handels.

Han hade hoppats att LO skulle gå in i avtalsrörelsen med en gemensam satsning på att lyfta de lägst avlönade områdena – inom vilka främst kvinnor jobbar – lite mer än övriga områden.

– Jämställdhetspotterna är det enda som har gett några effekter på löneskillnaden mellan kvinno- och mansdominerade områden. Det som vi har gjort är att de kvinnodominerade områdena får ut en till en och en halv procent mer per år. På en tioårsperiod minskar det lönegapet i alla fall inom LO. Men det stora problemet är att områden där det jobbar många kvinnor värderas lägre än områden med många män, säger Stefan Carlén.

”Enklare jobb” ska ge lägre lön

Den problembilden delas dock inte av alla. LO:s satsningar på lågavlönade yrkesgrupper fick nyligen kritik av företrädare för de arbetsgivare som berörs av jämställdhetspotterna. I en debattartikel i Aftonbladet uttrycker arbetsgivarna missnöje över att LO ytterligare vill ”minska löneskillnaderna mellan enklare och mer kvalificerade jobb”. Arbetsgivarnas företrädare konstaterar att fler kvinnor visserligen finns inom branscher med ”enklare jobb”, men anser att dessa jobb bör fortsätta vara lågavlönade.

– Det är ju en typisk attityd. Är det ett enklare jobb om man är utbildad och jobbar inom vården än om man jobbar inom industrin och har en lika lång utbildning? Den där attityden avslöjar deras egna inre tankar – de har ingen aning om vad ett jobb i vården handlar om, kommenterar Stefan Carlén.

Han upplever att industrifacken och arbetsgivarna har svårt att förklara varför de inte vill lyfta de kvinnodominerade områdena.

– Ibland leker jag med tanken att om det bara fanns ett kön, då skulle det inte vara lika kontroversiellt att till exempel ge personer med lika lång utbildning lika lön, säger han.

Men vad ska man göra åt den typen av attityd som finns hos arbetsgivarna?

– Det enda sätt vi har är jämställdhetspotterna som vi hade 2007 och 2010, där vi har ett tydligt uppdrag att kvinnodominerade områden ska få ut mer i kronor än mansdominerade områden. På så sätt värderas de här yrkesområdena upp. Men det är bara en pusselbit, det här är ju ett större samhällsproblem, säger Stefan Carlén.

Inte bara löneförhandlingar

Andra pusselbitar som på sikt kan jämna ut löneskillnaderna mellan kvinnor och män, menar Stefan Carlén, är individualiserad föräldraförsäkring, rätt till heltid och en jämställd fördelning av hemarbetet.

LO:s lönerapport visar framför allt att det fortfarande finns ett – i LO:s tycke alltför stort – lönegap mellan såväl arbetare och tjänstemän som mellan kvinnor och män. Men inom vissa områden är faktiskt lönerna mellan kvinnor och män i princip jämställda. Inom den offentliga sektorn har kvinnor till exempel 97 procent av medellönen för män bland arbetare (dock endast 85 procent bland tjänstemän).

I kommuner och landsting har arbetarmän och arbetarkvinnor nästan lika lön. Vad har de lyckats med, som andra områden inte har gjort?

– Ju lägre genomsnittlig lön, desto jämställdare brukar det vara. Inom de kvinnodominerade områdena är det små skillnader. Det är inte där själva problemet ligger utan det är löneskillnaderna mellan områdena som är huvudproblemet, säger Stefan Carlén.