– Omar Sharif… säger bridgedamerna drömmande. Han som är så tjusig. Och så hängiven bridgespelare. Putte Koch också, inte så tjusig kanske men bra på bridge, det var han.
En tisdagskväll i månaden samlas åtta eller tolv damer hemma hos Marianne Lundin och hennes mamma för att spela bridge.

De är mellan 50 och drygt 80 år gamla. Medianåldern ligger runt 70 och passionen för bridge på en skala mellan 1 och 100 – det sistnämnda. Den här kvällen börjar med lite småprat om en begravning. Det är ett ganska vanligt samtalsämne i gruppen.

– Ja tyvärr är det så, många av oss är i den ålder där vännerna faller ifrån, säger Brunhild Trautmann.

Samtalet klingar av något. Marianne Lundin tar fram en kristallskål och plånböckerna åker fram och kvällens insatser samlas in; 20 kronor per person och 20 kronor för kaffe med dopp. Ganska ofta är det Marianne Lundin själv som kammar hem första priset.

– Men hur lång tid kan det ta för en färdtjänst att köra från Lidingö till Stadshagen? Det här kommer att bli en sen kväll om inte Marianne Tykesson dyker upp snart. Kanske ska vi börja med fikat, så vi har det avklarat? Sen kan vi spela alla spelen i ett svep, föreslår en av deltagarna.

– Men då får inte Marianne något fika. Vi väntar.

Marianne Tykesson dyker upp och spelet kan börja. Vartefter spelarna kommer till Marianne får de en numrerad miniklädnypa på kragen. Den säkrar att var och en cirkulerar mellan borden och medspelarna. Marianne fördelar också korten i ”brickor”, plastkonvolut med 52 kort fördelade på fyra, 13 kort var till fyra spelare. Ikväll blir det 21 brickor och lika många kortlekar. Inte så överraskande samlar Marianne Lundin på kortlekar. Hon visar en kortlek med hjärtformade kort i mörkt rosa. Jättesöt, men tyvärr är korten svåra att hålla och lämpar sig inte för riktigt kortspel.

Nu är det dags för riktigt spel. Fyra och fyra drar sig damerna till varsitt rum och slår sig ned vid borden som är klädda med grön filt. Och därefter börjar en märklig ordväxling, för den som inte kan spela bridge.

– Kungen i spader.

– Spelar knekt.

– Sedan är den här stor och den här är stor, säger Ingrid och lägger sitt sista kort på bordet.

– Bra. Så duktig du var.

– Ja, men vi hade så fina kort.

Ordet ”sang” hörs emellanåt. Det betyder ”ingen trumf” engelsktalande bridgespelare säger helt enkelt ”No Trumph” .

Under spelets gång är det tyst. Den som börjar en konversation snoppas av artigt och snyggt med, till exempel ”Oj, det låter spännande, det måste du berätta mer om till kaffet” eller ”Oj, oj så roligt, men nu måste jag tänka”.

Marianne Lundins passion för bridge har hon ärvt efter sin pappa. Han var med i en herrklubb som träffades regelbundet och ibland spelade de bridge. Vid ett tillfälle ordnade herrklubben en bridgekurs som Marianne fick delta i. Det var 1975. Sedan dröjde det till 1980 innan hon tog mod till sig och svarade på en annons i Dagens Nyheter, där man sökte medlemmar till en Bridgeklubb. En gång i veckan spelade hon i den klubben tills hon 1987 ordnade en egen kurs, på jobbet.

– Jag jobbade på Polygram och flera av medlemmarna här har hängt med från den kursen.
De flesta som är med denna kväll spelar bridge i andra sammanhang också.

– Mest för att det är trevligt att träffas och samtidigt göra något. Men även för att hålla hjärnan igång, säger Mayliss Ahlstedt. Här hos Marianne är det lite mer på allvar än på andra ställen. De är så duktiga, de som deltar här.

När kvällen är slut har alla åtta deltagare spelat med alla, det vill säga 21 givar. Kvällens vinnare heter Gunnel Johnson men som god två kom arrangören, Marianne Lundin.