Varje fredag förvandlas restaurang Winterland i Tirana till Gayland. Då öppnas en möjlighet för hbt-gemenskapen i Albanien att träffas och under några intensiva timmar vara sig själva.
Gayland ligger på Rruga Skenderbeg i centrala Tirana. Utanför entrén står en stabil man och ser till att inga obehöriga slinker in och ställer till bråk. Det här är hbt-gruppens partyzon, och helt egna kväll.
Att Gayland överhuvudtaget finns är resultatet av en stor frivillig insats av initiativtagarna till organisationen ”Alliansen mot diskriminering av hbt-personer i Albanien” (fri översättning). En plattform och mötesplats med drygt 1 200 anhängare på Facebook.
Xheni, 25, är en av initiativtagarna i Aleanca. Vi träffas på förkvällen en halvtrappa ner i en pub i området Blloku i centrala Tirana. Under kommunisttiden var det åtta kvarter stora området stängt för allmänheten. Då bodde gräddan av partitoppen här, frontade av sin ordförande Enver Hoxha. I dag är det Tiranas pulserande partyzon med mängder av kaféer, pubar, restauranger, klubbar och discon.
Hela hbt-rörelsen började med att ett amerikans lesbiskt par som arbetade i Tirana inte hade mött någon gay-grupp eller hbt-gemenskap på två år. De kände en bög, som bekräftade att nej, det finns inga gay-grupper, ingen gemenskap eller aktiviteter för hbt-personer. De ville bli introducerade för andra hbt-personer, så han presenterade dem för Xheni, sin lesbiska väninna och två tre gemensamma vänner.
Isolering och rädsla
De var hbt-aktivister i USA och det blev mycket prat om en hbt-gemenskaps betydelse, hur hbt-livet var organiserat i USA och livet som hbt-aktivist och om mänskliga rättigheter.
– När vi började för tre år sedan hände ingenting i hbt-världen. Visst fanns det kontakter mellan människor, men bara i små små grupper, kanske tre och fem personer och inte alls som en gemenskap, säger Xheni.
– Om jag ska förklara en hbt-persons liv i Albanien skulle jag säga isolerat, ensamt och fyllt av rädsla. Rädsla för att förlora familjens kärlek och gemenskap, rädsla att förlora jobbet, att få stryk på stan…
Den lilla gruppen startade en Facebook-sida som efter två månader hade femhundra anhängare. Det var långt fler än vad de hade trott, och visade på en längtan och vilja att något skulle hända. Folk började kontakta varandra på nätet där det är enklare att känna sig fri och säker. Sedan började de mötas på kaféer och i parker och diskutera att organisera sig, att göra något. Resultatet blev Alenaca kunder diskriminimit te LGBT (Albania) gay-straight.
På Gayland stiger stämningen snabbt. Musiken når oanade nivåer och redan före midnatt är det dans på bardisken. Det är mest killar och män, men allt fler tjejer och kvinnor kommer till Gayland, både i kväll och totalt.
Aleanca har ett samarbete med Civil Rights Defenders, CRD, i Stockholm med kontaktpersoner i Balkan. CRD kontaktade gruppen för drygt ett år sedan, och är i slutfasen av ett projekt som kommer att ge Aleanca en mer stabil bas att verka från än vad de har i dag.
– Jag gillade CRD:s sätt att närma sig och kontakta oss och vi har fått mycket stöd för våra idéer. De har alltid frågat vilka våra problem och behov varit och försökt möta dem. Pengar har inte varit basen för samarbetet, utan mer moralisk support och metod, säger Xheni.
Ännu inget paradis
Med en examen i psykologi har hon inga problem att sätta fingret på huvudproblemet, folk är rädda och har förutfattade meningar om det de inte har kunskap om. Att ändra det genom information till allmänheten, och för att stärka gruppen, har hög prioritet.
– Nu är vi tolvhundra och styrkan i det är att vara tillsammans, dela våra gemensamma problem och låta var och en vara den de är. Vi har fester, filmkvällar och gör små aktioner mot homofobi vilket fungerar i Tirana. Här är det relativt okej, även om det inte är något paradis. I en annan stad blev vi attackerade av män, säger Xheni.
Merparten av våldet mot hbt-personer sker utanför Tirana. En kille kom ut som bög i staden Vlore. En facebook-grupp mot honom fick snabbt tvåtusen anhängare. Han försköts av sin familj, förlorade sitt jobb, och hotades till livet om han inte flyttade. Han kontaktade Aleanca och bor och arbetar nu i Tirana. När en kille kom ut som bög i Big Brother för ett år sedan föll bilan tungt med organiserade protester i hans hemstad Leché. Mobben ville bränna bögar och slog fast att homosexualitet inte är albansk. Det slutade med att både han och hans familj tvingades flytta.
– Så länge du inte säger något öppet är det okej för samhället, men så snart du gör det utmanar du det. Så än är vi långt från några regnbågsparader, säger Xheni.
– Under kommunisttiden var homosexualitet kriminaliserat, lagen togs bort 1995 men vi har fortfarande inget stöd av varken regeringen eller oppositionen. De ser homosexualitet som en sjukdom. Synen i samhället beror på bristen på information. Fanns den tror jag inte det skulle vara några stora problem. Albaner i allmänhet är inget våldsamt och aggressivt folk.
Men någon information om hbt-, jämställhetsfrågor eller mänskliga rättigheter finns ännu inte i skolornas undervisningsmaterial.
Femtio år av kommunism och isolering från omvärlden samt en patriarkal och traditionell grundstruktur med en lagstiftning som arbetar mot kvinnors rättigheter, är hämmande faktorer för majoriteten av albanerna och demokratiseringen av landet.
Inte bara motstånd
När den nya antidiskrimineringslagen antogs för två år sedan startade en debatt i samhället som tvingade premiärministern att säga att det var en misstolkning att den även skulle omfatta samkönade äktenskap.
Men det finns ljuspunkter, och Xheni är snabb att peka på flera av dem.
– Allt händer snabbare nu än för femtio år sedan tack vare fler och enklare sätt att kommunicera. Samtidigt har vi Sverige och andra länder som förebilder vilket gör det enklare att ändra attityder.
Ett viktigt steg är att en grupp från Aleanca börjat besöka universiteten och informera om hbt-frågor. Utgångspunkten var deras egna erfarenheter av att vara gay i Albanien. Visst fanns det ett motstånd hos en del av studenterna, men i slutet av diskussionerna insåg de att det åtminstone var normala människor som diskuterade med dem.
– De är glada att vi kommer och tar upp hbt-frågor, och vi har ett litet, litet samarbete med utbildningsministeriet för att få med information om homosexualitet i undervisningsmaterial, vilket det finns ett stort motstånd mot, säger Xheni.
Aleanca har utvecklats snabbt och är i slutfasen av samarbetsprojektet med CRD. Och glädjen går inte att ta fel på när Xheni berättar att de ska få Aleancas drömmar om ett eget center, ett permanent Gayland i Tirana, att gå i uppfyllelse.
– Där planerar vi för aktiviteter som filmvisningar, mode, psykologiskt-, juridiskt- och medicinskt stöd. Både gay- och lesbiska par har problem vid sina läkarbesök och måste ljuga, trots att det är viktigt för läkarna att veta deras förutsättningar.
– Vi har sett stora förändringar under våra tre år. Det finns en gemenskap, vi har aktiviteter och ett hopp om att saker kan ändras, och att vi kan göra mycket genom att slåss för våra rättigheter. Det är inte andras uppgift att göra, men de kan hjälpa till på andra sätt.
Den albanska nymånen lyser över Tirana och Gayland som nu är fullt av folk som umgås, festar, dansar och för en kväll och natt lever som många andra kan göra varje dag.
